En stor latte och tio rullar taggtråd, tack

När en afghan ska bygga ett hus, så skaffar han först ett stycke mark att bygga huset på. Sedan bygger han en gigantisk mur runt hela tomten. När muren är klar, kröns den med en ansenlig mängd taggtråd. Som en törnekrona. En massiv port av järn monteras för att säkerställa att ingen tar sig in olovandes. Först därefter byggs själva huset – om det finns några pengar kvar att bygga för.


- Lägg därtill att det ses som en självklarhet att varje afghansk man äger vapen, och det är lätt hänt för en besökare att associera ett afghanskt hem med en försvarsanläggning. Om man frågar afghanska kvinnorättsorganisationer så tjänar murarna, taggtråden och de massiva portarna dubbla syften. Hemmet är både fort och fängelse. Det håller objudna gäster ute och familjens kvinnor inne.

När jag var i Afghanistan tänkte jag en hel del på hur det måste påverka människor att växa upp och leva i ett samhälle där våldet är så självklart närvarande. Den trygghet de flesta av oss tar för given, var svår att finna.

Våldet var normaliserat. Oron var normaliserad.

Det talas mycket om just normalisering i Sverige idag, och visst pågår det en normalisering. Bland annat av våldet. När jag åkte genom de afghanska byarna hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att vi, inte ens fem år senare, skulle ha nått en punkt där jag vant mig vid att i princip dagligen mötas av rapporter om ännu ett sprängdåd, ännu en skottlossning eller ännu ett mord – i Sverige. En kort genomgång av dagens nyhetsflöde visar att ett dubbelmord inte toppar längre än något dygn. Sedan kommer nya skjutningar. Nya mord. Nya attentat.

Keep calm and carry on.

För den som drabbas av våldet är det en katastrof. En människa förlorar sitt liv, eller får sitt liv förstört. Närhelst våldet drabbar, bildas dessutom ringar på vattnet. Ringar av sorg, fruktan och oro som drabbar så många fler. Kanske kan man påstå att den ökade otrygghet som våldet för med sig är ett nästan lika stort problem som själva våldet? Även om vi inte går omkring med en ständig fruktan för att bli mördade eller våldtagna, så blir vi medvetna om våldets närvaro, och det har förändrat våra liv. Vi anpassar oss till det.

När jag bodde i Malmö kunde jag ibland vakna när sprängladdningarna detonerade i centrum, bara för att vända mig om och konstatera att det inte drabbade mig. Ännu. Vänner till mig som bodde i andra delar av staden, hade för länge sedan förbjudit sina barn att leka på gården eller gå ensamma till bussen. Någon lämnade aldrig hemmet utan en burk insmugglad pepparsprej i fickan, en annan gick aldrig ut kvällstid utan en gigantisk ficklampa av lättmetall i ryggsäcken. ”Den räknas inte som vapen, men…”

Hur har det kunnat bli så här?

År 1993 publicerades boken Det sovande folket, skriven av dåvarande ordförande för Moderata Ungdomsförbundet Fredrik Reinfeldt (boken går att ladda ner gratis som pdf här). I sin bok kallade Reinfeldt bland annat svenskarna för ”mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”. Boken var ett brandtal för införandet av den så kallade nattväktarstaten, det vill säga att statens uppgifter bör vara begränsade till det minimum som krävs för att upprätthålla lag och ordning i samhället.

Det tycks som om vår före detta statsminister lyckades över förväntan. Mindre än ett år efter det att Fredrik Reinfeldt lämnat posten som statsminister kan staten inte ens uppfylla nattväktarstatens blygsamma krav.

Idag går det knappast att dra någon annan slutsats än denna: Staten klarar inte längre av att upprätthålla lag och ordning i samhället. Olika regeringar har under decennier decimerat Sveriges försvarsmakt till en nivå där den inte längre kan skydda landets befolkning från yttre hot i form av militära angrep. Nu börjar det gå upp för svenskarna att staten inte heller kan skydda dem från inre hot.

Så börjar vi fundera. Om staten inte längre kan skydda mig och min familj, så måste jag ju göra det själv? När människor väl har dragit den slutsatsen, händer det saker.

Kanske avstår vi från att jogga ensamma i elljusspåret eller sova med öppet fönster. Men beredskapen tar sig även andra uttryck. Skytteklubbar har redan rapporterat om ett ökat intresse för verksamheten. Allt fler tar jägarexamen. Medborgargarden patrullerar redan landsbygden i avsaknad av polisiär närvaro. Det är kö till självförsvarskurser för tjejer och det skulle inte förvåna mig om kennlar som föder upp exempelvis schäfer, rottweiler eller dobermann redan har märkt av ett ökat intresse för sina valpar.

Samhället förändras. I grunden. Och vi med det.

I mina mörkaste stunder funderar jag på hur lång tid det tar innan vi gömmer våra röda stugor bakom murar krönta av taggtråd. Som törnekronor. Idag ter det sig måhända som en dystopi, men om tio år? Om fem år?

När kommer det betraktas som fullständigt normalt att be om en stor latte och tio rullar taggtråd?

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/08/15/en-stor-latte-och-tio-rullar-taggtrad-tack/#more-1947