fredag 3 juli 2015

Tyskland från vettet

Den politiska korrektheten angrips nu på bred front i Tyskland. Angriparna har olika bakgrund och delvis olika perspektiv. Thilo Sarrazin är gammal socialdemokrat, Jürgen Elsässer har tillhört den ”anti-tyska” miljön, Sloterdijk är en gammal kontinental filosof, Akif Pirincci är en populär författare född i Turkiet. Gemensamt har de det faktum att de är personer, medan deras motståndare är att betrakta som en ansiktslös hydra eller massa.

- Pirincci är samtidigt ett exempel på den tendens som finns bland vissa invandrare i Europa att identifiera och solidarisera sig med de nya hemländerna och deras befolkningar, en tendens som förmodligen inte kommer avta framöver. Han har bott i Tyskland sedan han var liten, hans föräldrar lärde honom att vara tacksam för den chans de fått, han har också barn med en tysk kvinna. Pirincci har varit framgångsrik i det nya hemlandet, med de populära böckerna om kattdetektiven Francis. Tysklands genom tiderna dyraste tecknade film baserades 1993 på den första boken, Felidae. Det är en sevärd film, med flera intressanta teman kring bland annat djurplågeri, kulter och relationen mellan övergrepp och revanschism. Någon barnfilm är det däremot inte.

Tyskland från vettet - Sluta upp med den störda kulten av människor som inte uppfunnit facebook…

– Pirincci
Sedan tidigt 2010-tal har Pirincci engagerat sig i den tyska samhällsdebatten. Han har medverkat bland annat i konservativa Junge Freiheit och klassiskt liberala eigentümlich frei, han har också skrivit för bloggen Achse des Guten. Pirinccis tes är att Tyskland är från vettet, och domineras av politiskt korrekta grupper som använder fula metoder för att tysta kritiker och styra debatten.

2014 gav han ut Deutschland von Sinnen, en antologi som snabbt blev en bestseller. Den hade den träffande undertiteln Der Irre Kult von Frauen, Homosexuelle und Zuwanderer, ”den mentalsjuka kulten av kvinnor, homosexuella och invandrare”. Det är en stridsskrift, där tes efter tes i den officiella ideologin beskrivs och bemöts. Det är också en underhållande bok, själv skrattade jag högt ett flertal gånger under läsningen.


Pirincci är respektlös, en sann ikonoklast. Det de politiskt korrekta håller heligt ser han som dumheter, och det är han öppen med. Så skriver han om det stora ”framsteget” att homosexuella poliser numera kan vara öppna med sin sexualitet. För tidigare har många poliser inte talat öppet om sin läggning: ”Nääää, är det sant? Det är ju fruktansvärt! Så när jag framöver felparkerar någonstans kommer jag alltså att få en lapp där det står: ”Här är det stoppförbud – dessutom är jag hårdhomo”. Det kommer ju att sätta det hela i ett annat ljus, jag vet inte , i ett metafysiskt eller så.

Han avdramatiserar effektivt nazistskräcken, och noterar att särskilt många våldsamma nazister brukar han inte springa på på gator och torg. ”Det är mig likgiltigt om de kallar mig nazist eller toalettborste”, kommenterar han PK-”vänsterns” förutsägbara användande av negativt laddade men meningslösa och missvisande begrepp för att tysta kritiker. Pirincci är kort sagt lika mycket en ”nazist” som han är en WC-borste.

Bitvis är Pirincci tämligen vulgär. Han gör ett flertal anala liknelser, och noterar bland annat att rädsla gjort tyskarna till ett folk av byxskitare. Han gör också en bisarr liknelse med en man med ett stort öga i rektum – ”med brunögat ser man klart”. Men uppenbarligen har detta fallit i god jord, för det mesta är det också underhållande. Detta gäller dock särskilt hans spelade och överdrivna medkänsla med PK-”vänsterns” olika ”frågor”: ”Men neeeeee, är det verkligen sant? Så fruktansvärt!” För den som vill upprepa hans bedrift i Sverige finns sannolikt en del att lära i boken, det är bra satir.

Pirincci befinner sig ideologiskt i gränslandet mellan det gamla Europa och ”Västerlandet”. Så uttrycker han sin kärlek till både landet och folket, och till den tyska kulturen. Men i mycket är han snarast en modern liberal av den mer klassiska skolan. Han betraktar religion som ett passerat kapitel, som tyskarna låtsas ta på allvar för att inte förarga muslimerna. Han menar också att när man flyttar till en ny kultur får man överge det gamla landets, och anpassa sig.

Högskattestat och mellanskikt

…den såkallade migranten har under de senaste 30 åren genom en unik och patologisk inversion av den offentliga diskursens värden blivit föremål för ett förgudligande, han är… mer värd än den infödde.

– Pirincci
Hans analys av den tyska högskattestaten är av klassiskt snitt. Så noterar han att egentligen är det ungefär var åttonde tysk som försörjer resten (arbetslösa, statsanställda, et cetera). Detta innebär också att många tyskar ser sig som ”mellanskikt” utan att egentligen vara det. Det falska mellanskiktet, det som försörjs av skatter, tenderar att tränga undan det verkliga mellanskiktet, bland annat från finare bostadsområden. Det är deras skattemedel som används för att indoktrinera dem genom TV, försörja en medelmåttig ”intelligentia”, och vända deras barn mot dem.

Men det är till detta faktiska mellanskikt Pirincci vänder sig. Hans analys bygger på att ”rädsla är ett val”. Den tyske medborgaren är rädd. Rädd för att kallas nazist, rädd för att bli nedslagen, rädd för att få besök av skattmasen, rädd för att få kritik av EU. Men egentligen är det han eller hon som har makten, både i landet och i EU. Pirincci råder därför mellanskiktet till kollektivt handlande, i form av skattebojkott. En ensam skattevägrare sätts i fängelse, men vad gör staten när det handlar om hundratusentals?

Utan högskattestaten menar Pirincci att många av de andra problemen skulle lösa sig själva. Efterfrågan på ideologiproducerande ”gender-mainstreaming” och liknande är sannolikt begränsad. Likaså skulle antalet skilsmässor minska när det hela kopplas till reella ekonomiska konsekvenser. Många av de invandrare som inte delar Pirinccis känslor för Tyskland, eller ekonomiska framgång, skulle återvända hem. Et cetera.

Intressant är Pirinccis trots allt inkluderande inställning. Han uppmanar tyska infödda, ”bio-tyskar”, att återfinna sin manlig- respektive kvinnlighet och inse att landet är deras. Men även om han kritiserar islam, politiserad homosexualitet, feminism och liknande är han inte i grunden fientlig mot vare sig invandrare, kvinnor eller HBT-personer. Han lämnar dem alla en möjlighet att ingå i det Tyskland han föreställer sig.

Sammantaget finns det en del åsikter hos Pirincci jag inte delar. Detta gäller inte minst oförmågan att se samhällskollaps i ett civilisatoriskt perspektiv, man kan kanske inte få sekularisering utan att även kärnfamiljen naggas i fogarna. Hans kritik av muslimer framstår exempelvis också som ganska materialistisk, någon analys av amerikansk imperialism görs inte (tvärtom beskrivs Hollywood som överlägset), och hans klassiska liberalism skulle i nuläget snarare leda till samhällskollaps och inbördeskrig än något annat. Samtidigt är han bitvis definitivt bortom gränsen för det acceptabla i Sverige, vilket tycks vara ett återkommande drag hos tyska dissidenter (även Sarrazin har ett genetiskt perspektiv). Han teoretiserar kring islams dysgeniska konsekvenser, och beskriver invandrarynglingars mord på infödda ynglingar ur ett evolutionärt perspektiv. Det handlar om kamp om territorium, och i normalfallet leder det till reaktion från den utsatta gruppen och därefter balans. Men i Tyskland förhindrar politisk korrekthet framväxten av sådant motstånd och sådan balans.
Vilket alltså kräver människoliv.

Es lebe das heilige Deutschland!

– Pirincci
Det finns alltså stycken där Pirincci har mindre att säga och stycken där han har mer, men ansatsen och helheten är givande. Satiren är underhållande och effektiv, och han går igenom allt från högskattestaten till den usla kultur som skapas i ett politiskt korrekt samhälle. Att hans bok blivit en bestseller, i likhet med Sarrazins, är också skäl till optimism. Det tyska mellanskiktet börjar få nog av att utsättas och betala för ”den mentalsjuka kulten”.

Källahttp://www.motpol.nu/oskorei/2015/06/30/akif-pirincci-tyskland-fran-vettet/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar