Vad vet dagens aktivister om ansvar?

- På sista tiden har jag känt en stor saknad och sorg efter mina föräldrar. Pappa dog 2007 och mamma 2012, så sorgearbetet är över och livet har gått vidare, därför har det förbryllat mig att jag känt sorgen så starkt. Men plötsligt slog det mig. Det är inte sorgen efter mina föräldrar som är så stark. Det är sorgen efter det de representerar: Pliktkänsla, flit, hänsyn och förnöjsamhet.

Det där är egenskaper som inte värderas särskilt högt idag, när politiker hellre vänder örat mot en liten, privilegierad Twitterminoritet än mot majoriteten av landets medborgare. Men för mig är det vackra och beundransvärda egenskaper – egenskaper jag skulle vilja se mer av i det här landet. Att människor gör sitt bästa för att dra sitt strå till stacken samtidigt som de tar hand om sig själv och sin familj och visar hänsyn mot sina medmänniskor.

Mina föräldrar stod aldrig på barrikaderna och vrålade. De brände inte bilar för att de var uttråkade, eller hotade bibliotekarier för att de inte kände sig tillräckligt respekterade. De funderade inte så mycket på om de var kränkta eller inte, eller på om de kanske hade fötts med för få förutsättningar. De arbetade istället, och såg till att familjen hade det bra. Mamma hemma och pappa i fabriken, 6 dagar i veckan i en sprängämnesfabrik där det skedde dödsolyckor vartenda år – halvdag på lördagen, vilken lyx. Först skaffade de en liten etta, sen en tvåa och sen tre rum och kök. När semestern blev lagstadgad kändes en vecka som en evighet, och när det plötsligt blev två var det rena paradiset. Och att få sjukpengar när man var sjuk, det var ju något som deras egna föräldrar aldrig kunnat drömma om. Så bra de hade fått det, betonade de ofta och med sann glädje.

Det var så det gick till när välfärdssamhället byggdes. Folk arbetade och drog sitt strå till stacken – de stretade och tog i och gladdes åt förbättringarna i den takt de kom: en halv ledig lördag, sedan en hel – en veckas semester, sedan två…

Dagens aktivister, som står på barrikaderna och vrålar sig hesa, eller sitter lutade över datorn och öser ut meningslösa tweets varje kvart – vad vet de om ansvar och om vikten av att dra sitt strå till stacken? Jag ser ständigt samma personer hasa runt och demonstrera och manifestera mot än det ena, än det andra. De kräver allt åt alla – men var håller de hus när de gamla välfärdsbyggarna förvägras att duscha, förvägras utevistelser, förvägras sylt till pannkakorna?

Jag saknar sans och förnuft i det svenska samhället. Jag saknar måttfullheten, förnöjsamheten, medvetenheten om att vi själva måste bidra till samhället om samhället ska bli vad vi önskar. Jag saknar helt enkelt det samhälle där människor växte upp och blev ansvarstagande vuxna som skötte sig. Kalla det gärna pliktkänsla. Omodernt värre men oh så nyttigt för samhällsbygget. Ni vet, det där samhället där biblioteken var en plats där man kunde förkovra sig i litteraturens fröjder och kunde vara säker på att den som störde lugnet åkte ut med huvudet före. Det samhälle där människor har frihet och rättigheter men också skyldigheter.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/07/06/vad-vet-dagens-aktivister-om-ansvar/

--------------------------------------

- Klok och fullt berättigad kritik mot kulturvänster/liberaler/libertarianer/kommunister/socialister/godhetsfolk/PK-ister... m fl.

- Glöm inte en vi(s)s Palme, från sextiotalet, som medvetet inledde en vänstervridnings- och antidemokratisk politik, där ifrågasättandet skulle värnas mer än kunskap och respekt för viktiga värden i samhället. Utbildningsväsendet började förstöras, disciplin föraktades, och journalisthögskolan blev ett drivhus för vänsterhärket, '68':orna. Vars position är ännu mer cementerad idag, dessutom - illa nog - befolkas journalisthögskolan med inkvoterade fruntimmer, dom känslostyrdas skara. Feminism, genus, och kvoteringar har gradvis förpassat logik och riktig utbildning/bildning i skamvrån. Iställer har vi den sörja av politiker/gammelmedia, "statsvetare", "tankesmedjor", "kolumnister" och alla andra påhitte-plattformar, med nyspråk och smädelser mot alla utanför åsiktskorridoren som normalbeteende. Bedrövligt, även om debatten tillfrisknat en aning å senare tid, via insiktsfulla debattörer som Alice Teodorescu, Hanif Bali, Per Gudmundsson, Johan Westerholm och något fåtal frispråkiga icke-Pk-ister därtill. De släpps ibland nu fram i SVT/SR, och vissa gammelmedia, men är fortfarande i förkrossande minoritet mot gaphalsmaffian, kulturmarxisterna, dvs de som saknar ansvar.