Antalet asylsökande barn har
fullständigt exploderat de senaste tio åren, vilket antas bero på att
barn får asyl snabbare än vuxna, att Sverige inte kontrollerar barnens
ålder och att man i efterhand får ta hit sin familj.
- Svenska journalister gör allt i sin makt för att vidmakthålla denna bild av "flyktingbarn".
- "Jag riskerar mitt jobb genom att berätta detta. ... Många av oss
har order om att hålla tyst. Det är tjänstefel att exempelvis kontakta
Migrationsverket och avslöja att man vet att någon av de boende har
ljugit i sin asylansökan." — Signaturen "Isak" som arbetar på ett hem
för ensamkommande barn
- De senaste åren har allt fler våldsamma incidenter inträffat på de hem som tar emot "barnen".
- De ensamkommande flyktingbarnen är nästa stora miljardindustri i
Sverige. Och de som tjänar på "barnen" är de i många fall privata
entreprenörer som upplåter boenden. Med en genomsnittskostnad på 2 000
kronor per barn och dygn, kostade de 7 000 "flyktingbarnen" som kom till
Sverige förra året 5,1 miljarder.
En av de snabbast växande flyktinggrupperna till Sverige är de så
kallade ensamkommande flyktingbarnen. Antalet asylsökande barn har
fullständigt exploderat de senaste tio åren, vilket antas bero på att
barn får asyl snabbare än vuxna, att Sverige inte kontrollerar barnens
ålder och att man i efterhand får ta hit sin familj -- trots att man vid
ankomst påstod sig vara ensam i världen. Bara i juni ankom 1 500
asylsökande barn, och myndigheterna har nu stora problem att hitta
boenden till dem.
Asylsökande barn är ett relativt nytt fenomen i den svenska migrationsfloran. De första siffror som finns är från 2004, och då
kom 338 stycken till Sverige. Tio år senare var siffran makalösa 7 049, en siffra som mest troligt kommer att bli ännu högre i år.
Barnen kommer framförallt från Syrien, Eritrea, Afghanistan och
Somalia, men eftersom ytterst få av dem kan visa några id-handlingar vet
myndigheterna egentligen inte varifrån de kommer.
Problemet är att de varken är ensamma, flyktingar eller barn. De är
ofta betydligt äldre än 18 (vilket tydligt syns på bilder) och inte
sällan väldigt aggressiva män mellan 20 och 30 år. Alla vet de att deras
chanser att få uppehållstillstånd ökar drastiskt om de påstår att de är
under 18 år.
Den officiella svenska beteckningen "ensamkommande flyktingbarn" är
förförisk. Den för tankarna till en 7-åring med trasiga kläder och en
luggsliten nalle i handen -- ett barfotabarn i världen. Äldre svenskar
tänker ofelbart på de svenska insatserna för de finska vinterkrigsbarnen
som i början av Andra världskriget strömmade till Sverige. Under
1939-1940
kom inte mindre än 9 000 finska barn som placerades i svenska fosterhem, allt medan Finland utkämpade
Finska vinterkriget
mot Sovjetunionen, som passat på att anfalla sitt grannland två månader
in i Andra världskriget. Redan några få dagar efter att kriget upphörde
i mars 1940 började hemtransporterna. I mitten av juni hade i princip
alla barn återvänt hem till Finland.
Svenska journalister gör allt i sin makt för att vidmakthålla denna
bild av "flyktingbarn". Ett av de mer groteska exemplen är från 2011 då
en reporter fårn gratistidningen
City i Malmö
besökte
ett boende för unga män, och satte en isbjörnsnalle i famnen på Ahmad
från Afghanistan. Ahmad påstås vara 16 år, men ser betydligt äldre ut.
Så för att få svenskarna att uppfatta honom som ett litet värnlöst barn
använder journalisterna nallen som rekvisita. Men riktigt så naiva är
inte ens svenskarna. Bilden är en av de mest använda på alternativa
medier för att bevisa det man kallar "bluffen om de ensamkommande
flyktingbarnen".
Varför väljer då män mellan 25 och 30 år att posera som barn och bli
placerade i fosterhem och satta i skolor för tonåringar? Svaret är att
"barn" får sina ansökningar snabbehandlade och att 75 procent av dem får
permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Ett annat exempel på svenska journalisters oförmåga att skilja barn från vuxna kommer från
Kristianstadsbladet. 2012
berättade
tidningen om "Sveriges snabbaste 14-åring", Saad Alsaud, som uppges
inneha rekordet för svenska 14-åringar på 100 meter (11,82 sekunder). På
bilden ser man "14-åringen" springa tillsammans med riktiga barn i
10-årsåldern -- han ser snarare ut att vara deras pappa än några år
äldre än dem.
Det anses orimligt att barn ska vänta längre än ett halvår på besked
om de får stanna eller inte, och därför är det en stor fördel att i
Sverige påstå att man är under 18 när man söker asyl. Eftersom barn inte
kan placeras på vanliga flyktingförläggningar, hamnar de antingen i
fosterhem hos svenska familjer eller i så kallade HVB-hem (hem för vård
och boende). En sådan placering kan kosta de svenska skattebetalarna 5
000 kronor per person och dygn. I vissa
fall har kommuner betalat 70 000 kronor i månaden för en enrumslägenhet.
En del av dem som jobbar på hem för "ensamkommande barn" har anonymt berättat för alternativa medier om bedrägerierna. Så här
berättade signaturen "Isak" för
Dispatch International i september 2014:
"Jag riskerar mitt jobb genom att berätta detta. ...
Många av oss har order om att hålla tyst. Det är tjänstefel att
exempelvis kontakta Migrationsverket och avslöja att man vet att någon
av de boende har ljugit i sin asylansökan. Tänk er in i den situationen!
Fråga er själva om ni i det läget skulle riskera er familjs ekonomi och
er karriär, om ni undrar varför jag varit tyst så länge. Detta är
förklaringen till att så få vågar berätta. Internt är det dock så att en
majoritet av handledarna på asyl -och PUT-boendena diskuterar detta med
att "barnen" i själva verket är vuxna, som vore det en självklarhet! Om
detta som jag säger får spridning kan vi dock räkna med att någon
tabloid kommer att lyfta fram den minoritet handledare som ännu inte
blivit medvetna om omfattningen av asylbedrägerierna -- man ser det inte
förrän man jobbat några år i branschen och tvingats inse hur det ligger
till. Det är en process."
Bara i juni anlände 1 500 "baaarn" till Sverige, vilket är den högsta
siffran någonsin för en enskild månad. Flera nya boenden akutöppnas nu,
samtidigt som ledig personal får avbryta sina semestrar för att ta hand
om dem. Särskilt akut är läget i Göteborg som tagit emot 403 barn
hittills i år.
För tidningen
GT berättar Louise Parbring, tf verksamhetschef för Integration i Göteborgs stad, om situationen:
"Det är en extrem uppgång som är långt högre än vad vi hade kunnat
föreställa oss. Vi har en oerhört akut situation i stan att möta upp och
ta hand om dem." Parbring hoppas därför att göteborgarna ska öppna sina
hem. "Vi kommer behöva familjer som kan ta emot dem. Och det vore
jättebra med volontärer på boendena till olika aktiviteter."
Men problemen handlar inte bara om skattebetalarnas pengar och
personalens avbrutna semestrar. De senaste åren har allt fler våldsamma
incidenter inträffat på de hem som tar emot "baaarnen". I december 2014
rapporterade
till och med Sveriges Television (som annars gör sitt bästa för att
dölja våld på flyktingförläggningarna) om en 15-åring från Afghanistan
som slagit och hotat såväl personal som andra boende. Bland annat hade
han tagit struptag på en 14-åring och kört ner hans huvud i en tallrik
med glass. Han tafsade på flickorna på hemmet och flera av dem vågade
inte vara kvar, utan rymde till andra boenden. Till sist flyttades
15-åringen till en egen lägenhet och är nu välkänd av polisen på orten.
Men en del försvinner frivilligt från sina boenden. För ett par år
sedan försvann elva barn från Notgårdshemmet i Ludvika, enligt uppgift
för att de var "missnöjda med maten samt möjligheter att få skjuts och
fritidsaktiviteter". Händelsen fick
Dalarnas Tidning att reda ut
vad som egentligen gäller för "barnen", om de verkligen bor under så
dåliga förhållanden att rymning är en logisk lösning. Bo Sundqvist, chef
för kommunens kultur- och fritidsförvaltning som har ansvar för
integrationsfrågorna,
berättade:
"Alla som bor på Notgårdshemmet har tillgång till eget
rum med säng, skrivbord och en stol. Busskort får de varje månad, cyklar
och datorer finns att låna på boendet. Men exempelvis mobiltelefoner
får de bekosta själva."
Tidningens journalist skrev:
"Utöver mat och husrum har de cirka 1 900 kronor i
månaden. Av dessa är 1 050 kronor vanligt barn- eller studiebidrag,
medan resterande 855 kronor är ett särskilt stöd till ensamkommande
barn, vilka alltså saknar föräldrar."
Journalistens påstående om att de saknar föräldrar är dock en sanning
med modifikation. Låt oss återgå till Ahmad från Afghanistan, han med
isbjörnsnallen. För tidningen
City berättade han att han och hans
familj levde under hot i Kabul (vilket slags hot och från vilka framgår
inte), och att hans familj därför tog beslutet att "
betala en
människosmugglare att föra den då 16-årige Ahmad i säkerhet.
Säkerhet som i Europa."
Men där tog Ahmads minne slut.
City konstaterade lakoniskt att
Ahmad inte minns hur lå̊ng tid resan tog, eller namnet på staden han
anlänt till när han klev av Öresundståget på Malmö central. Dock visste
han att han skulle promenera direkt till migrationsverket på
Celsiusgatan och söka asyl. Hur detta var möjligt undviker tidningen att
fråga honom om.
I andra länder använder man med framgång olika metoder för att
åldersbestämma dem som påstår sig vara barn, men i Sverige anses detta
numera fult och integritetskränkande. Nyligen
visade
en undersökning från Danmark att 72 procent av "baaarnen" i själva verket
var vuxna. Att Danmark gör sådana här kontroller kan förklara att
endast 818 barn sökte asyl där förra året, mot 7 049 i Sverige. Även i
Finland och Norge ålderskontrolleras barnen, där uppskattas minst 66
procent vara äldre än 18 år.
Debattören och författaren Merit Wager
skrev i september 2014:
"Att det skulle vara en så stor diskrepans mellan Sverige
och övriga nordiska länder vad gäller asylsökande ensamkommande 'barns'
ålder ter sig högst osannolikt."
Wager citerade Anders Thomas som under åtta år var anställd på Migrationsverket:
"Det kändes rent bisarrt att sitta och utreda
'16-åringar' som uppenbarligen var närmare mig i ålder. På den tiden
fanns det möjligheter att göra en åldersutredning, det finns inte i dag
utan man verkar släppa igenom i stort sett alla som säger sig vara barn.
Vad händer när dessa vuxna män börjar i gymnasiet och går med riktiga
16-17-åringar?"
Redan 2013
uppmärksammade
Merit Wager på sin blogg att ända upp till 86 procent av "barnen" som
kommer till Sverige kan vara vuxna. Det året gjordes nämligen
åldersbestämningar av 134 asylsökande barn -- 116 av dessa visade sig
vara över 18 år. Övriga 1072 "barn" undersöktes aldrig.
Wager skrev:
"Kostnaderna för 'ensamkommeriet' är enorma för de ca 86
procent vuxna som söker asyl som "barn", om man utgår från de siffror
Migrationsverkets generaldirektör rapporterar och applicerar dem på
samtliga som utger sig för att var under 18 år. Det går inte att bortse
från att det rör sig om hundratals miljoner kronor varje år. Inte för
116, men om det rör sig om ca 86 procent av alla påstått minderåriga som
kommer till Sverige (t.o.m. 30 september 2013 har det kommit totalt
2558) så är summorna hisnande. Hisnande!"
Och hisnande summor är verkligen vad det rör sig om. I en
artikel i
Expressen
7 november 2014 erkänner Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson
att de ensamkommande flyktingbarnen är nästa stora miljardindustri i
Sverige. Och de som tjänar på "barnen" är de i många fall privata
entreprenörer som upplåter boenden.
Med en genomsnittskostnad på 2 000 kronor per barn och dygn, kostade
de 7 000 "flyktingbarnen" som kom till Sverige förra året 5,1 miljarder.
Den senaste i raden av sanslösa
historier
om ensamkommande flyktingbarn är den om 17-åringen som 2013 skickades
som "ankare" till Sverige. Familjen uppges ha betalat cirka 100 000
kronor för att skicka pojken till Sverige, och när han väl fick
uppehållstillstånd skulle planen fullföljas -- det vill säga familjen
skulle också komma hit. Men 17-åringen var inte nöjd med att familjen
fick komma, han tyckte att de svenska skattebetalarna även skulle betala
deras resa. Han skickade en räkning till socialtjänsten på 25 000
kronor för flygbiljetterna, men fick avslag. Detta nöjde han sig inte
med utan överklagade till förvaltningsrätten, som gav honom rätt.
Ett relativt nytt fenomen är barn, som faktiskt är barn, från
Marocko. Eftersom Marocko inte är i krig har barnen inga asylskäl, och
därför rymmer de ofta från flyktingboendena innan de får avslag på sin
ansökan och drar därefter omkring på gatorna i Stockholm. Förra året
sökte 381 marockanska barn asyl i Sverige. Oftast är de gatubarn från
Tanger eller Casablanca som tidigt börjat med droger och har en stark
misstro mot myndigheter.
Poliserna Christian Frödén och Mikael Lins, som arbetar i Stockholm,
berättade 10 maj för Sveriges Television:
"Vi har lågt räknat 200 barn från Marocko som rör sig i
city under kvällar och nätter och som begår brott. De är från 9 år och
uppåt. De missbrukar ofta hasch och är helt oförstående till vår svenska
hållning till droger."
De marockanska pojkarna begår brott som stölder, snatterier,
ficktjuveri och en del personrån, men myndigheterna vet inte hur man ska
hantera dem som inte vill ta emot den hjälp Sverige erbjuder.
"
Kortsiktigt så kan vi låsa in dem på SIS-anstalter (slutna
behandlingshem) men det är kortsiktigt och för att rädda enskilda liv.
Jag tror att det måste till en nationell samordning för att komma åt
problemet", sa polisen Christian Frödén.
Migrationsverket uppger att de tänker konsultera andra europeiska
länder och "kanske måste skapa någon ny typ av hem för de här barnen".
Som vanligt konstaterar Sverige att det är upp till de svenska
skattebetalarna att slanta upp. Fjärran vore det dem att sätta ner foten
och vägra överåriga män eller marockanska gatubarn asyl i Sverige,
något som på kort tid hade kunnat få ner antalet asylansökningar från
"ensamkommande barn".
Källa:
http://sv.gatestoneinstitute.org/6215/flyktingbarnen-invaderar-sverige