Att journalister, som traditionellt har haft i uppgift att oförväget söka och säga sanningen, i Sverige inte längre får lyssna till sitt eget förnuft och lita till sin egen logiska slutledningsförmåga beror på den nya statsreligionen. Ja, jag vet att Sverige brukar beskrivas som det mest sekulariserade landet och svenskarna som det minst religiösa folket, men förbudet mot logik, konsekvens och förnuft kan inte förstås som något annat än en religion. Den nya heliga skriften heter Värdegrunden, de nya predikanterna är journalister och politiker, den nya arvssynden heter vithetsprivilegium, kolonialt arv, patriarkat, heteronormativitet och cis-normativitet och viktigaste budord eller gyllene regel i den nya religionen är dogmen om ”allas lika värde”.
Hur denna dogm egentligen ska uttolkas och vad den innebär kan ingen riktigt förklara, och just därför kan ”allas lika värde” användas svepande och slarvigt för att exkludera misshagliga personer eller åsikter. Det förvånar därför inte att Svenska Journalistförbundet, fackförbundet där jag av någon anledning fortfarande är medlem, nyligen beslutade att skriva in ”allas lika värde” i sin ”värdegrund”. Syftet, enligt de SJF-medlemmar som föreslog stadgeändringen, är att kunna utesluta medlemmar som Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International, eller säga nej till medlemsansökningar från personer som Mats Dagerlind, ansvarig utgivare för Avpixlat. Det SJF verkar ha missat är att själva idén med åsiktsbrott och krav på att omfatta en värdegrund innebär ett sluttande plan: I dag kanske man vill utesluta Ingrid Carlqvist, nästa månad är det Marika Formgren och om något halvår är det Sanna Rayman eller Anna Dahlberg.
Om någon läsare av bloggen är sugen på aktivism förslår jag därför att ni anmäler mig till SJF för brott mot värdegrundens ”allas lika värde”. Jag har i två publicerade artiklar, en i Barometern i mars i år som återges här, och en i Norrbottens-Kuriren för bara några veckor sedan, kritiserat och ifrågasatt dogmen om allas lika värde. Om SJF menar allvar med att medlemmar måste ”ställa upp på principen om allas lika värde” är det alltså tveksamt om en sådan som jag kan få vara kvar som medlem. Om ni undrar varför jag inte anmäler mig själv är svaret att jag inte har tid, jag prioriterar ingenjörsutbildningen och familjen framför att försöka väcka journalistkårens förnuft till liv. Om ni undrar varför jag föreslår att någon annan anmäler mig är svaret att om jag blir pilotfall, i stället för till exempel Ingrid Carlqvist, så kanske det sluttande planet blir synligt och SJF slutar att kräva att alla medlemmar delar den rätta tron. En fri press i ett demokratiskt land kan inte ha krav på journalister att dela vissa åsikter eller trosuppfattningar, det är i totalitära stater där pressens roll är att hylla ledarna och tysta oppositionen som det fungerar så.
Det är längesedan jag skrev på bloggen, och det beror just på att jag prioriterar studierna och familjen; tiden räcker inte till. Idéerna och tankarna jag skulle vilja skriva bubblar dock över, och just nu får jag disciplinera mig för att inte fresta på ert tålamod genom att skriva extremt långt om allt som har hänt och inte hänt i politiken de senaste månaderna. Jag vill tipsa om några texter av mig som har publicerats på olika ställen under sommaren/hösten, notera dock att det bara är den redan nämnda krönikan i Norrbottens-Kuriren som är skriven efter valet:
* Om värdegrundsdemokrati i Magasinet Neo, en text som fick både Researchgruppens Mathias Wåg och historiestudenten Henrik Arnstad att anklaga Neoredaktören Ivar Arpi för fascism och högerextremism när han länkade den på twitter.
* ”Vad menar ni med frihet?” i Axess, om de ideologiskt vilsna nya Moderaterna.
* Om hur den svenska konformismen och värdegrundshysterin hotar företagandet, i stiftelsen Den Nya Välfärdens tidning.
* Och som sagt, om ”allas lika värde” och varför allas likhet inför lagen vore ett bättre politiskt mål, i Norrbottens-Kuriren.
* I slutet av augusti höll jag dessutom ett tal på ett Engelsbergsseminarium som Ax:son Johnsonstiftelsen arrangerade. Mitt talmanus finns inklistrat sist i detta blogginlägg.
Innan jag slutar måste jag bara kommentera två underligheter i den politiska debatten.
I DN har samvetsfrihet för vårdpersonal (vilket i praktiken innebär att kristna barnmorskor som av religiösa skäl tycker att abort är fel ska få slippa att utföra aborter) debatterats av bland andra RFSU och politiker från KD. Det jag inte förstår är varför kristna som vill ha samvetsfrihet inte anpassar sig efter den nya svenska statsreligionen. I Sverige i dag är det fritt fram att håna och mobba kristna (något jag skrivit om i Magasinet Neo), och att kräva samvetsfrihet på grund av sin kristna tro är därför ett dödsdömt projekt. Men tänk om en barnmorska skrev ett känslomässigt debattinlägg där hon förklarade att hon inte står ut med att utföra aborter, eftersom hon tror på Allas Lika Värde, även de ännu inte föddas lika värde. Förvirringen skulle bli stor, och snart skulle nog alla barnmorskor som ville kunna få samvetsfrihet med hänvisning till Värdegrunden och Allas Lika Värde. (For the record är jag varken troende eller abortmotståndare, men gummibegreppet ”allas lika värde” och kraven på att acceptera det som en religiös dogm får mig att önska att kristna abortmotståndare ska utmana hyckleriet genom att hänvisa till den nya dogmen. Jag noterar också att journalister som argumenterar emot samvetsfrihet i vanlig ordning har en måttstock för den egna yrkesgruppen och en annan för alla andra. Journalisternas yrkesetiska regler innehåller nämligen en påminnelse om att journalister enligt kollektivavtal inte får ”åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse”).
Att den nya regeringen erkänner Palestina har också satt igång en debatt som är mycket svår att förstå sig på. Vänsterdebattörer och liberaler som i vanliga fall tävlar om att vara mest för nationalstatens utplåning och upplösta gränser (när diskussionen handlar om Sverige), tävlar plötsligt lika intensivt om att slå fast hur viktigt det är med nationalstater och gränser. Att de flesta från vänstern ställer sig på Palestinas sida och de flesta liberaler på Israels anser jag i sammanhanget mindre intressant än att både vänstern och liberalerna som sagt brukar vara emot allt vad nationalstat och gränser heter när det handlar om Sverige. Jag var inne på ett liknande resonemang i en ledare i somras, när Athena Farrokhzad i sitt sommarprogram krävde upplösning av den svenska nationalstaten samt Israel ut ur Gaza. Själv tycker jag att den som vill uttrycka en annan åsikt i Israel/Palestina-frågan än att gränserna ska upplösas och israeler och palestinier leva tillsammans i en härligt berikande mångkultur, av anständighet också bör erkänna staten Sverige, dess gränser och existensberättigande.
Som ni märker är det just inkonsekvens och motsägelser jag reagerar på. Det är detta förbud mot logik och förnuft som jag menar att den nya värdegrundsbaserade statsreligionen leder till; man måste hyckla och stå för dubbla budskap när en nationalstat ska upplösas och en annan erkännas, när ”allas lika värde” gäller i vissa sammanhang men inte i andra.
Källa: http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=65
Ref: http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar