- Sverige kan under innevarande mandatperiod, 2014-2018, bli fristad för bortemot 600 000 asyl- och anhöriginvandrare. Det är 120 000 personer om året och nästan tre gånger mer än vad Sverige – trots att vi länge varit bäst i klassen – tagit emot tidigare. I ett ledarstick med rubriken “Tänk om Jimmie Åkesson blir statsminister 2018” redogör Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle, för vad detta innebär för det svenska samhället och hur den politiska kartan kan komma att ritas om som en följd av hur det svenska folket reagerar på denna utveckling.
Edman kallar den eskalerande svenska massinvandringen för en “megafaktor” och slår fast att den “påverkar demografin på ett djupgående sätt” och “sätter djupa spår i samhället“. Som exempel på detta nämner Edman arbetslösheten, sysselsättningsgraden, bostadsbristen, skolresultaten, inkomstklyftorna, utanförskapet och fattigdomen. Att det råder samband mellan dessa problem och Sveriges exempellöst höga asyl- och anhöriginvandring framgår enligt Edman tydligt för den som detaljgranskar komponenterna i SCB:s statistik – dvs inte, som sju riksdagspartier av åtta och media, göra sitt bästa för att dölja detta genom att presentera meningslösa och odifferentierade siffror.
“Vem analyserar och tar ansvar för konsekvenserna“, frågar Edman, och framhåller att det ute i kommunerna – som får ta huvudansvaret för den invandring som den politiska eliten i Stockholm beslutar om – “råder panik“. Edman duckar inte heller för de kulturkrockar som en hög invandring från såväl geografiskt som värderingsmässigt avlägsna lågkulturer leder till. Edman skriver: “[...] kulturellt kan det heller inte gå spårlöst förbi att människor från fundamentalt annorlunda miljöer [...] förändrar gatubilden“.
På Migrationsverket måste tusentals nya medarbetare anställas för att klara av att hantera den ökande anstormningen av asylanter. Edman menar att media, trots att de rapporterar om utvecklingen, är otydliga med hur många människor det faktiskt handlar om. Det talas mycket om antalet asylsökande men väldigt sällan om den sekundära anhöriginvandring som denna genererar, personer som även de ska försörjas av de svenska skattebetalarna, ha bostad, tillgång på vård, omsorg, skola och annan offentligfinansierad service.
Återigen kan den som – i motsats till massinvandringsförespråkarna – är intresserad av att ta reda på fakta, med lite möda vaska fram siffrorna i Migrationsverkets omfattande statistik. Det har Edman gjort och kan bl.a. konstatera att Sverige under tioårsperioden 2004-2013 gav 465 000 asyl- och anhöriginvandrare uppehållstillstånd, fördelade på 152 000 asylanter och 313 000 anhöriga. I snitt gick det således drygt två anhöriginvandrare på varje asylant.
Edman konstaterar också att Migrationsverket, för att det inte ska se så dramatiskt ut, för den asylrelaterade sekundärinvandringen använder sig av ett smalare begrepp som de kallar “nära anhöriga”. Enligt Migrationsverkets beräkningar går det då “bara” 0,3-0,4 sekundära anhöriga per anknytningsperson med uppehållstillstånd som asylant. Redan med det försiktiga sättet att räkna måste vi svenskar ändå vara beredda på att ta emot och försörja runt 300 000 asyl- och anhöriginvandrare under den dryga mandatperioden 2014-2018.
Edman menar dock att en betydligt större del av anhöriginvandringen korrelerar till asylinvandringen och att även delar av anhöriginvandringen som inte direkt gör det består av personer från samma regioner. Räknar man på det sättet då talar vi om den dubbla siffran. “Då kan det totala antalet människor som söker sig till Sverige 2014-2018 sluta på nästan 600 000“, skriver Edman och konkretiserar vilka “utmaningar” det för med sig:
600 000 personer motsvarar 40 svenska normalkommuner om 15 000 invånare. Tänk på vad som krävs i form av infrastruktur, offentliga jobb, bostäder, skolor, bussar, vårdcentraler och liknande som finansieras via skatterna för att driva varje kommun. Då anar man plötsligt magnituden av en så dramatisk samhällsförändring, i synnerhet om man betänker att mediantiden från ankomst till egen försörjning ligger på åtta år.
Edman återkommer också till det faktum att de människor som i så stora antal kommer till Sverige inte är som vi – inte har samma värderingar, inte ser på samhället på samma sätt osv – och att detta kan leda till integrationsproblem, etniska motsättningar och bristande respekt för lagar och förordningar:
Eftersom det är krig som driver människor på flykt så talar vi om invandring från i första hand Mellanöstern och Afrika. Läs Syrien, Irak, Afghanistan, Eritrea och Somalia där religion och klankultur kommer före staten och myndigheternas påbud.
Det går inte att “ducka för konsekvenserna“, skriver Edman, oavsett om det kommer 300 000 eller 600 000 asyl- och anhöriginvandrare till Sverige fram till valåret 2018 . Edman påminner också om att det som är ett enormt åtagande för den humanitära stormakten Sverige ändå är en droppe i havet i värld där runt femtio miljoner människor är på flykt. Edman säger det inte rent ut men mellan raderna kan man ändå här skönja något av samma kritik som Sverigedemokraterna riktat mot det humanistiska argumentet för att fortsätta den svenska massinvandringen.
“Hur öppna våra hjärtan än är“, så räcker inte Sveriges offentligfinansierade välfärd och bidragssystem åt alla i hela världen. Att höja upp människors levnadsstandard till svensk nivå är ett väldigt dyrt sätt att hjälpa människor och det träffar sällan heller de grupper som är i störst behov av hjälp eftersom dessa saknar resurser att ta sig över halva jorden till Sverige. Att hjälpa på plats i oroshärdarnas närområden, via UNHCR och andra organisationer är därför betydligt mer kostnadseffektivt, hjälper väsentligt fler och därtill de människor som är allra mest utsatta och helt utlämnade till akut bistånd. “Hur öppna våra hjärtan än är, hur moraliskt och etiskt rätt det än är att sträcka ut en hjälpande hand, så kan politikerna inte låta bli att spela med öppna kort” kring detta, skriver Edman.
Edman gör också jämförelser med den svenska utvandringen till Amerika mellan 1850 och 1930, då runt 1,5 miljoner svenskar tog sig över Atlanten i jakt på ett bättre liv än det man kunde påräkna i dåtidens förhållandevis fattiga Sverige. Det är samma dröm som driver många av de människor som nu lämnar Mellanöstern och Nordafrika och som på samma sätt som de svenska Amerikamigranterna säljer allt de äger för att kunna ge sig iväg till Europa. Men där stannar också likheterna, något som de sjukköverpolitiker och andra opinionsbildare som brukar nämna denna migration dock sällan är tydliga med.
Idag tar en migration i motsvarande storleksordning inte 80 år utan snarare 10 år. Sverige och övriga Västeuropa befinner sig heller inte i ett sådant ekonomiskt expansivt tillstånd som USA gjorde då, att här finns ett skriande behov av arbetskraft utifrån. Sverige upplevde något i den vägen decennierna efter andra världskriget då den svenska industrin växte så det knakade men den tiden är sedan snart 50 år förbi.
Idag importerar Sverige inte arbetskraft utan arbetslöshet och detta trots att det redan finns flera hundra tusen arbetslösa i vårt land, varav väldigt många är sådana som tidigare invandrat till Sverige. Här finns heller inga bostäder. Tvärtom råder det en skriande bostadsbrist. Svenskar som emigrerade till Amerika på 1800-talet kunde inte påräkna vare sig bidragsförsörjning eller offentligfinansierad välfärd.
För de som inte emigrerade till städerna handlade det ofta om att få en jordplätt och där bygga sitt eget hus, odla upp sin egen mark och skapa sig en tillvaro helt av egen kraft. Man hör aldrig de politiker som talar om invandrarna som “nybyggare” och gör jämförelser med den svenska Amerika-migranterna föreslå att dessa ska anvisas en plätt mark nånstans i de småländska eller norrländska skogarna och skapa sig ett liv i sitt anletes svett så som de svenska nybyggarna i Amerika fick göra.
Edman påminner om att det bara för att administrera själva mottagandet i Sverige behövs ett Migrationsverk som snart slukar i storleksordningen 50 miljarder kr per år, pengar som tas från vad arbetande svenskar betalar in till statskassan. Edman berättar också att bara statens direkta kostnader för migration och integration under mandatperioden 2014-2018 kommer att närma sig 200 miljarder kr.
I detta är inte konsumtion av statligt finansierade samhällstjänster inräknade och inte heller den välfärd som finansieras av landsting och kommuner. Edman frågar sig i skenet av detta:
Notan betalas alltid genom sysselsättningen och beskattning av de arbetande. Regeringen gick till val på löftet Europas lägsta arbetslöshet och bättre skola, vård och omsorg. Är detta ens teoretiskt möjligt längre?
Edman avrundar sin betraktelse över massinvandringens Sverige med att titta på hur den politiska kartan håller på att ritas om. Edman ser ett förvirrat politiskt sjuklöveretablissemang irra runt som yra höns och kackla fraser om allas lika värde och att gilla olika samtidigt som de skapar politiskt kaos i såväl riksdagen som kommunerna genom att vägra samtala och samarbeta med Sveriges idag tredje största parti. Edman menar att sjuklöverpartiernas populistiska demoniserande och ansvarslösa politiska agerande i det nationella och de lokala parlamenten snarast är kontraproduktivt, ägnat att fungera som gratisreklam för SD och kratta manegen för ytterligare framgångar för partiet.
Edman konstaterar också att statsvetarnas populariserade analys om att SD-väljarna är en grupp marginaliserade lantisar inte längre håller – om den någonsin gjort det:
SD har flyttat in i städerna och växer i medelklassen. Annars kan ett parti inte få ihop 800 000 röster i allmänna val. Så många ”unga, bittra, övergivna män” finns det faktiskt inte ute i de mindre kommunerna.
Enligt Edman kan de stora framgångar för Sverigedemokraterna så här långt, som den vänsterliberala åsiktseliten försfasar sig så över, bara vara början på partiets eriksgata. För Edman framstår det inte som uteslutet att SD är Sveriges största parti redan 2018 och att statsministern efter det riksdagsvalet heter Jimmie Åkesson:
En av många frågor som indignerade politiker och debattörer i dag bör ställa sig är måhända, givet Migrationsverkets prognoser och den historiska trenden, om Sverigedemokraterna kan bli landets största riksdagsparti 2018. Fördubblas partiet för fjärde valet på raken talar vi om 26 procent. I ett sådant scenario, som seriösa bedömare på allvar börjat diskutera, blir det inte så mycket kvar till Socialdemokraterna och Moderaterna i nästa val.
Källa: http://avpixlat.info/2014/11/08/chefredaktor-nasta-statsminister-i-sverige-kan-heta-jimmie-akesson/
Edmans i övrigt klarsynta artikel har en brist. Han kallar kött-tsunamins invällare för "flyktingar" och "asylanter". Man vet att MINST 95% är bedragare, bidragstörstande svindlare, som har ekonomiska tillgångar i ca 100 000-kronors klassen, för att kunna smuggla sig till Sverige, göra sig av med pass-/ID-handlingar, och bluffa sig igenom skandalöst odugliga och korrupta Migrationsverket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar