- Härom veckan utbröt en liten dispyt i sociala medier som var intressantare än vanligt. Frågan gällde om det egentligen var politiskt angeläget att ta Shakespeare till förorten. Detta hade en ledarskribent i Dagens Nyheter hävdat, apropå en satsning på förortskultur som regeringen aviserat. Låt nu inte detta handla om graffiti och liknande ”förortskultur”, utan satsa i stället på att ta den riktiga kulturen ut till förorten, ansåg skribenten.
Vänsterkanten ilsknade till. Att sätta Shakespeare framför betongkulturen var att spotta på förortskulturen, rent förakt. Och skulle Shakespeare vara allmänmänsklig? Nej, snarare var han bara följsam mot makten, känd för att slicka uppåt och stryka medhårs. Tanken att det kan finnas allmänmänskliga kulturvärden ska man vara försiktig med.
Nu reagerade Johan Hilton, och det var här det blev intressant. ”Nyvänstern kan bara förhålla sig till populärkultur”, skrev han. ”Det håller på att bli ett problem.” Han såg det som en jämlikhetsfråga att klasstillhörighet inte skulle få styra tillgången till klassisk kultur. Johan Hilton är förlagschef på bokförlaget Atlas och kan betecknas som en central kulturprofil på vänster sida om mittlinjen. Men nyvänster är han uppenbarligen inte.
Utan att göra anspråk på vad Hilton själv avsåg, är ändå den där dispyten och hans avslutande kommentar om ”nyvänster” en talande illustration till en spänning som har funnits länge och fått förnyad aktualitet de senaste åren. Man kan mycket väl tala om något sådant som en slags ”nyvänster”, som på viktiga punkter skiljer sig från andra vänsterrörelser. Skillnader och motsättningar som finns präglar dagens politiska debatt, i synnerhet den mer högljudda delen.
Denna ”nya” vänster är i själva verket inte särskilt ny, utan har sina rötter i den vänsterrörelse som utvecklades i Frankrike i samband med studentupproret 1968 och de efterföljande åren.
Konflikten vänster–höger hade tidigare varit en ekonomisk konflikt, och allt annat setts som underordnat det. Med den reforminriktade socialdemokratin kunde motsättningarna överbryggas genom kompromisser. Om ena sidan säger tio och andra säger noll kan de enas om fem. En lägre konfliktnivå är ekonomiskt gynnsam och sociala motsättningar kunde undvikas. Båda parter hade en gemensam premiss här: ekonomisk tillväxt och materiellt välstånd är bra. Det välordnade livet sågs som något eftersträvansvärt för alla. Frågan gällde bara i vilken takt alla skulle få chansen att skaffa sig ett eget piano.
Vänsterrörelsen som växte fram under studentupproret ifrågasatte just det perspektivet. Förtrycket från det moderna kapitalistiska samhället bottnade inte primärt i en ojämlik tillgång till materiellt överflöd. Arbetarklassens materiella välståndsökningar hade tvärtom dämpat den revolutionära tendensen och gjort folk alltför nöjda.
Förtrycket var nu av långt mer subtilt slag, så långtgående och allomfattande att offren inte ens var förmögna att riktigt kunna känna igen det och kritisera det. I den fascinerande boken The Wind from the East: French Intellectuals, the Cultural Revolution and the Legacy of the 1960s beskriver historikern Richard Wollin i detalj hur förloppet såg ut i Frankrike under 60- och 70-talet. Igenkänningen från vår tids uppskruvade kulturstrider är påfallande.
Till skillnad från gamla strider om löner och arbetsförhållanden handlade det nu om, det Wollin beskriver som, att göra politik och kritik av vardagslivet. Två saker stod i centrum. Dels att ifrågasätta och bryta ner alla normer (inte minst sexuella), institutioner och beteenden som upplevdes som begränsande. Dels att lyfta fram och ge plats åt alla slags grupper som tidigare haft en marginalposition, som kvinnor, invandrare och sexuella minoriteter, men även exempelvis fångar och mentalt sjuka.
I synnerhet filosofen och den postmoderna förgrundsgestalten Michel Foucault beskrev hur alla normer, hela samhällets institutioner och inrättningar utgjorde en förtryckande maktapparat – där förtrycket utövades av ”systemet”, inte av någon enskild. När upproret nu skulle riktas mot ”systemet” blev ingen strid för liten. Varje orättvisa eller förtryckt subgrupp var bara ett lokalt uttryck för det stora förtryckande mycel som löpte under jorden. Vår tids idéer om ”strukturellt” förtryck är av samma slag.
Men problemet med att betrakta hela samhället och alla dess inrättningar och sedvänjor som förtryckarinstrument är att det då inte finns någon gemensam grund där parter kan mötas och lösa konflikter konstruktivt. Rättsapparaten? Förtryckande kapitalistlagar! Logik och vetenskap? Den vite mannens sätt att kuva kvinnor och invandrare genom tankeförtryck. Men vad återstår om hela den samhällsgemensamma grunden avvisas som lögnaktig och falsk?
Samma mönster syns hos de debattörer som i dag menar sig kunna avfärda vilken samhällsinrättning som helst genom att peka på att den är skapad av vita män. Resultatet blir en långtgående relativism. Alla måttstockar är förljugna. Foucault engagerade sig i villkoren för fångar. Men det riktiga målet var inte att förbättra villkoren, utan att i grunden ifrågasätta den moraliska skillnaden mellan oskyldiga och skyldiga. Var inte hela samhället ett fängelse, säg?
Man fokuserade på förtryckta grupper snarare än klasser, och då grupper som ”saknade en röst” och befann sig i ett socialt underläge av något slag. Den röst grupperna skulle återfå måste vara deras egen, invandrarnas, kvinnornas och de homosexuellas eget vittnesmål om sina egna erfarenheter — inte genom att partier, fackföreningar eller intellektuella agerar som deras förmenta beskyddare. Tala aldrig åt oss!
I dag återfinns tänkandet i den så kallade identitetspolititiska rörelsen där medlemmar av majoritetsgrupper (vita, heterosexuella) ses som sekundära därför att de saknar personlig erfarenhet av förtrycket – sedan spelar deras välvilja ingen roll. Men om man inte kan representeras av någon annan, om skilda grupper och erfarenheter inte kan förenas under bredare gemensamma mål, hur ska då meningsfull politisk organisation någonsin bli möjlig?
Spänningarna som uppstod mellan den nya och gamla vänstern under 1968-rörelsen går igen även i dag. Vad ska målet vara? Att jämna ut ekonomiska skillnader och göra det borgerliga livet tillgängligt för alla, eller att jämna den borgerliga kulturen med marken under föreställning om att det skulle göra alla livsval tillgängliga för alla? Ska förorten få Shakespeare eller ska man utplåna idén att Shakespeare är något att ha?
I förlängningen kom mycket gott ur 68-rörelsen. Engagemanget för marginaliserade grupper resulterade i en gayrörelse och engagemang för mänskliga rättigheter som förbättrade villkoren för många minoriteter. Men 68-rörelsen ägde rum genom att de tidigare socialt revolutionära rörelserna började acceptera och jobba genom det etablerade samhällets ramar. Den identitetspolitiska rörelsen har den resan framför sig.
Källa: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/daerfoer-var-shakespeare-inte-vaelkommen-i-foerorten-12112
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar