Frågan är vad detta betyder i praktiken. Att ett stort flyktingmottagande är förenat med stora kostnader verkar de flesta nu medge. Men effekterna på längre sikt är svåra att överblicka i dag. Med det utgångsläget som finns och den blindes politik som förs, är stora spänningar i samhället att vänta framöver.
Givet de höga trösklarna in på arbetsmarknaden, och både den förra och den nya regeringens ointresse för att sänka dessa trösklar, kan vi förutsätta att det kommer ta minst lika lång tid för den som kommer som flykting till Sverige nu att få ett första jobb, som det gjorde för den som flydde till Sverige för fem eller tio år sedan. Tiden till det där första jobbet ökade under Alliansens tid vid makten, och Löfven har inte presenterat en enda idé som handlar om att korta denna tid.
Lägg därtill bostadssituationen, som är ännu en fråga där både Alliansen och den rödgröna regeringen är tämligen överens om att inte så mycket behöver eller kan göras. Systemen ska bevaras intakta. Bostadsbristen kommer således också att fortsätta vara ett problem, sannolikt i minst 20 år framöver.
Att ha nyanlända placerade på hotell är inte ekonomiskt försvarbart. Men vart ska de ta vägen? Jag tror att vi kan räkna med att kommunala bostadsbolag framöver kommer tvingas reservera lägenheter åt denna grupp bostadslösa. Föreställ dig då reaktionen hos många svenskar när flyktingar får förstahandskontrakt medan de själva, och deras söner och döttrar, får hoppa runt i dyra andrahandsboenden eller inte flytta alls.
Sverige importerar nu lågkvalificerad arbetskraft med små möjligheter att bli självförsörjande. Dessa människor kommer till ett land med en arbetsmarknad som effektivt stänger ute folk och en bostadsmarknad som på flera håll i landet har kollapsat.
Annie Lööf sade det i valrörelsen. I går hörde vi det från Morgan Johansson: Vi ska "ta hand om" flyktingar som kommer till Sverige. Ingen politiker pratar om hur dessa människor ska ges verktyg att ta hand om sig själva. Detta borde vara en självklart borgerlig tanke. Men den svenska omhändertagandepolitiken, som fråntar personer som beviljats asyl det egna ansvaret för sina liv, har kommit att likställa krav och egenansvar vid fascism.
Det perspektiv som denna politik bygger på gör sig också påmint i mediernas rapportering. Nu senast av s.k. papperslösas rätt till sjukvård. "Allt till alla" är devisen. Inget eget ansvar. Inga krav. Det är som om vi vaknat upp till ett land i vilket Miljöpartiet har fått egen majoritet.
Det finns en potentiell perfekt storm av olyckliga omständigheter här: Den långa vägen till arbete, skolor som inte klarar anstormningen, trångboddhet i utanförskapsområden och en passiviserande omhändertagandepolitik som inte premierar eget ansvar utan ser på människor som klienter till socialtjänsten. Sammantaget är detta en perfekt grogrund för kriminalitet.
Antalet utanförskapsområden ökar. Vi har nu s.k. "no-go-zoner" dit varken polis, ambulans eller räddningstjänst törs åka. Tyvärr tror jag att den politik som förs lägger grunden för framtida konflikter och spänningar i samhället. Vi kommer få se fler förortskravaller. Fler brända bilar. Fler unga i kriminalitet.
Detta är inte en genomtänkt politik. Detta handlar bara om känslan att vara god, att känna att vi hjälper många människor undan krig och förtryck. Det är måhända en trevlig känsla, men politik kan inte bygga på känslor allena. Den måste bygga på rationalitet och förnuft. Och det måste finnas en plan.
Visst kan det vara trevligt att bara leva i nuet ibland. Men någon måste faktiskt också tänka på morgondagen. I synnerhet om man sitter i en lagstiftande församling och kräver att andra ska betala för denna morgondag.
Källa: http://motpol.blogspot.com.tr/2014/11/en-politik-utan-tanke-pa-morgondagen.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar