- London, 9 november. Det är Remembrance Sunday i London. Den söndag som infaller närmast 11 november då vapenvilan efter Första världskriget utropades – något som varje år firas med pompa och ståt. Scenen är Whitehall i det brittiska regeringskvarteret.
Här marscherade i går cirka 10 000 veteraner från Englands många krig, tillsammans med efterlevande till de döda. Ledsagade av klingande militärmusik kommer de marscherande nerför Whitehall där minnesmärket över Storbritanniens döda – den så kallade Cenotaphen – finns.
Regemente efter regemente kommer i sina gamla uniformer – eller åtminstone så mycket av uniformen de har kvar. Och om de inte är i uniform, så har de i alla fall klätt sig i sina häftigaste kläder och alla sina medaljer.
Här finns också delar från många av de gamla länderna i det brittiska imperiet och samväldet: australier, nya zeeländare, kanadensare, gurkhas, indier och många andra. Alla har de kämpat för den brittiske kungen eller drottningen.
De yngre kan fortfarande marschera i takt. De äldre gör så gott de kan. Några behöver käpp att stödja sig på och de försöker räta på ryggen. Andra körs i rullstol av sina gamla kamrater.
Många av dem är så belamrade med medaljer, att man undrar hur de ens kan gå upprätt.
Det är tydligt att alla de marscherande har sett fram emot denna manifestation och de utstrålar stolthet över sin insats. Samma anda besjälar de tusentals i publiken som i timmar stått och väntat i gatorna kring minnesmärket.
Varje gång ett nytt regemente av veteraner kommer nedför Whitehall och svänger till höger vid statyn av Winston Churchill, välkomnas de med applåder.
Och Storbritannien har all anledning att vara stolta över dessa gamla krigare. Detsamma gäller alla oss andra. Här marscherar de kvinnor och män som räddade världen från nazismen och såg till att Danmark inte kom under sovjetisk dominans under slutet av Andra världskriget.
Ovanför oss hovrar ett par helikoptrar och på regeringsbyggnaderna runt Whitehall ser man krypskyttar som är beredda att gripa in om någon skulle komma på tanken att angripa denna nationella manifestation.
De finns där av en anledning. För ett par dagar sedan grep brittisk polis fyra muslimer – misstänkta för att ha planerat mörda drottning Elizabeth. Mordet skulle utföras med kniv – Muhammeds favoritredskap.
Men här lyser faran med sin frånvaro. Det finns inte en muslim att se på flera kilometers omkrets. Bara fredliga människor av olika härkomst – de flesta är britter, andra har rötter i andra delar av världen. Här finns asiater och svarta och många andra med ursprung i det gamla och vidsträckta brittiska imperiet. Många talar med varandra på språk som är svåra att identifiera. Alla har de kommit för att hylla de gamla hjältarna och för att visa sin kärlek till Storbritannien och dess stolta traditioner.
Underligt! På gatorna kring Whitehall där tiotusentals människor trängs, finns inte en enda muslimsk slöja och inte en enda skäggig muslim med kalott, pyjamas, mjukisbyxor och sandaler – trots att det finns hundratusentals av dem i London.
Det är svårt att hitta ett bättre bevis för att de brittiska muslimerna inte hyser den ringaste kärlek till det land de kommit till, ett land vars gästfrihet och ekonomiska bidrag de gärna tar emot.
Idag vågar de inte angripa de brittiska symbolerna. I varje fall inte i London. Men när de blir tillräckligt många, kommer de att hissa islams svarta flagga över Whitehall.
Men att döma av stämningen denna dag, får de räkna med motstånd. Den brittiska nationalstoltheten lever och frodas bland vanliga människor. Det är politikerna som säljer ut landet åt barbarerna.
Lars Hedegaard (Dispatch International)
Källa: http://avpixlat.info/2014/11/10/fosterlandskarleken-lever-i-storbritannien/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar