Jag vill inte leva i ett land där man inte får ha åsikter

Extremvänstern har verkligen lyckats sprida sin intellektuella smitta. Tidigare var de flesta seriösa debattörer vaksamma med att inte använda extremvänsterns värdeladdade ord. Den tiden är förbi. Numera slänger sig debattörer, krönikörer och journalister jag en gång hade respekt för, samma dynga omkring sig som extremvänstern gör.

- I stället för att ta debatten, väljer journalisterna den enkla vägen ut. Precis som vänstern och åsiktseliten slänger de ur sig ett antal epitet och avslutar därefter debatten.

Helt klart är att de rättar sig i ledet. De vill inte råka ut för drevet, den sociala döden, att få dödsnazistrasistfascistislamofobimuslimhatarstämpeln på sig.  I en sund värld hade det varit enkelt att bara ignorera tramsvänsterns kampanjande. Men folk är livrädda. De vill inte ha Expressen knackandes på sin dörr eller bli uthängda i massmedierna, för att de råkar ha fel åsikter eller röstat fel.

Jag vill inte leva i ett land där motdebattörer kommer undan med att kasta ur sig epitet som oftast inte ens har ett uns av sanning i sig.

Jag önskar att det var så enkelt för mig att jag bara kunde lämna detta sjunkande skepp som fortfarande heter Sverige. Tyvärr är jag inte så priviligierad som många rasifierade påstår att jag är. Jag har inte den ekonomiska möjligheten att flytta från landet.

Vänsterns kampanjer mot mig har i dag lett till att jag inte får några som helst fotouppdrag. Jag är persona non grata i foto-branschen, andra branscher med för övrigt. Detta är kampanjmakarna extremt stolta över. Är inte det märkligt? Vilket normalt funtad person önskar att en annan människa ska leva i utanförskap? Det krävs riktig ondska för att glädjas åt andras peststämpel.

Jag måste säga att det egentligen inte är så illa pinkat att en så obetydlig person som jag har fått en massa vänsterinriktade journalister på olika tidningar att skriva om mig. Aftonbladets Åsa Linderborg menar till exempel att jag är en person med makt. Men ska vi inte ta och stanna lite här nu? Vem är det som arbetar för ett stort medieföretag och har total makt att kunna avskriva en människa som icke önskvärd? Ja, inte är det jag.

Senast i raden av skribenter som avpolletterats är Marcus Birro, som först skrev ett par rader på Twitter om islam. Sen hade han mage att ställa upp i podd-radion Radio Länsman, där han i väldigt milda ordalag kritiserade Expressen. Han talade ut om de mordhot han fått och om det drev som pågår mot honom på sociala medier. Detta ledde till att han fick sparken. Märkligt nog får inga vänsterjournalister sparken när de gråter ut om alla de hot de påstår att de får. Det kan väl inte vara så att de gör skillnad på människor?

Man kan tycka att en av Sveriges största kvällstidningar ska klara av att hantera en person med en avvikande åsikter. Men icke. Själv hade jag uppskattat att få arbeta med en person som Birro. Han är min absoluta motsats. Han är religiös och jag är ateist.  Det är fasiken en hit. Det skulle bli krönikor från himmel och helvete.

I stället för en bred intellektuell debatt, har vi en situation som påminner om en tjurig tonåring som gapar och skriker. Precis som de flesta tonåringar kommer denne inte att ge sig utan att ha fått sin vilja igenom. I mitt fall drevade ”tonåringarna” stenhårt tills en av mina uppdragsgivare baxnade under trycket. De klarade inte av alla mejl och samtal längre. Det var enklare att göra sig av med mig, än att behöva sitta och svara på ilskna mejl och ta emot skrikiga telefonsamtal. Som med stor sannolikhet innehöll hot. För får inte vänstern som de vill, ja då vet vi vad som sker.

Så här allvarligt är läget i landet. De flesta är medvetna om situationen och tassar på tå för att inte väcka åsiktselitens vrede.  Vänner som flytt diktaturer berättar att de numera upplever samma sak i Sverige som de en gång gjorde i sina hemländer. Många av dem har valt att lämna Sverige. Det är för många saker som känns igen i luften. Jag förstår varför de drar. De har en gång flytt ett helvete, så varför skulle de stanna kvar i ett nytt?

Men varför kan eliterna agera som de gör? Det sägs att för att få en god människa att begå onda saker så krävs det religion, vilket till stora delar är sant. I Sverige är vi inte direkt religiösa, men de flesta beter sig ändå som sektmedlemmar. Det är inte gudar eller heliga böcker som fuckar upp svenskarna – det är konsensus och värdegrund.

I snart tio år har jag ifrågasatt det som påståtts vara absoluta sanningar i medierna. Jag har två chefer som hållit på ännu längre. Vi tror alla på att ständigt söka svar, vända på stenar, ifrågasätta och granska. Ingen av oss tror på en absolut sanning. En av dem har man försökt mörda, den andra har flytt utomlands.

Själv sitter jag i en källare och undrar var fasiken detta ska sluta.

Källa:  http://www.d-intl.com/2014/11/24/kronika-jag-vill-inte-leva-i-ett-land-dar-man-inte-far-ha-asikter/