Så länge den inpräntade konventionella
retoriken i Sverige ses som manifestationer av gudom och godhet kommer
den politiska oförmågan fortsätta att lamslå landet, skriver Jan
Tullberg.
- Ickereligiösa
förstår ofta inte trons karaktär. De tänker sig att religiösa söker
tröst på samma sätt som de själva gör. Var och en agerar på valfritt
sätt och söker bli salig på sin tro – religionen är som en
hälsokostaffär där man väljer de produkter man blir nyfiken på. Men
religionen är inget smörgåsbord som erbjuder något för varje personlig
smak. Religionens styrka är tvärtom att den inte är en privatreligion
som anpassar sig till individen tycke och smak, utan har auktoritet att
kommendera. En autopilot tar över styrningen.
I många frågor
tänker svenska ateister som muslimer och andra religiösa. Det finns
sådant som stämplas som heligt/halal och det finns annat som är
synd/haram. Det gäller inte att ha argument för klassningen utan bara
att känna till vilken klassning som gäller.
Alla kan tro på något
som också stöds av rationella skäl. Ett sätt att läsa av den religiösa
trons styrka är att mäta förmågan att tro på något riktigt oförnuftigt.
Jungfrufödslar, hav som delar sig, manna från himlen och så vidare. Det
skarpa läget inställer sig när tro ställs mot kunskap och förnuft.
Katolska kyrkan har en devis: ”Det är orimligt, därför tror jag” som
visar på vilket val som bör göras när frågan ställs på sin spets; trons
diktat ska följas och rationella tvivel undertryckas. Uttalanden som
”tron försätter berg” betonar mindre det absurda, utan uttrycker snarast
en beundran för trons kraft.
En gång var svenska politiker
samhällsingenjörer som var instrumentellt styrda. Vitala frågor var: Vad
blir effekten om vi gör si och vad blir den om vi gör så? Sedan dess
har de blivit troende på vår tids pseudoreligiösa trossatser. Det finns
massor med budord och om de kan kopplas till en frågeställning så kan
detta ge vägledning till handlandet, istället för en analys. Dagens
politiker är inte ingenjörer utan kommunikatörer som upprepar snälla ord
och avfärdar snabbt sådan som förknippas med farliga ord. Ord står inte
längre för åtgärder, utan för attityder och känslor. Ett ord som ”asyl”
har blivit heligt och om sådana ord bör inget annat sägas än att de
medför heliga plikter. Den som inte anser detsamma behöver inte bemötas,
utan kan avfärdas som en ond människa. Vi har en uppsjö av
semireligiösa teser som ”alla människors lika värde” och tvångsmässiga
formuleringar som ”de flyr för sina liv” som har samma funktion som
religiösa mantra. De leder tanken utan att man behöver tänka.
När
muslimen säger att griskött är haram har han inga rationella skäl. Det
handlar inte om hälsorisker, dålig djurhållning, vegetariska böjelser
eller att hålla vikten. Det är Gud som har bestämt att grisen är haram.
Att söka rationella skäl till beslutet är otillständigt, som att förhöra
gud. Hur är det tänkt här då? Tron erbjuder just möjligheten att hoppa
över rationella diskussioner och komma till kategoriska imperativer: Gör
detta men inte det där! De olika buden anses inte heller stå i konflikt
utan alla bud gäller alltid. Liknande optimism finns också hos
idealistiska filosofer som Kant.
I den svenska invandringsdebatten
uppfattas allt fler ord som antingen heliga eller fördömda av en
icke-existerande gudom. Asylsökare blir en sekulariserad skärseld. Det
är allt mindre myndigheten som har kontroll över domslutet, fast det är
den formella ordningen, utan den svenska medbestämmandelagen tycks vara
med och sprida förvirring. Påståendet ”jag är flykting” blir av samma
dignitet som ”jag är frälst”. Det anses opassande att ifrågasätta
påståendet även om det förefaller helt osant.
I verkligheten är
valet att fly och bli flykting ofta svårt att ta. Det är oftast oklart
om man löper större eller mindre risk genom att ge sig ut på vägarna än
att gömma sig i källaren. Vad flyr man till? Möjligheten att få en basal
trygghet i ett flyktingläger är naturligtvis en faktor som påverkar
till att fly. I många situationer har människor haft en föreställning
att det inte finns något alternativ att fly till, men den bilden har
förändrats. I en situation med risk att bli ett civilt dödsoffer gör
förekomsten av flyktingläger att antalet flyktingar ökar.
Nästa
avgörande är om man ska försöka flytta från flyktinglägret till det rika
landet. Detta innebär inte att ”de flyr för sina liv” – även om den
fantasifulla beskrivningen slagit igenom som den konventionella
beskrivningen – utan något helt annat. Den innebär heller inget
avståndstagande från diktatur och patriarkat och en attraktion till den
västerländska samhällsmodellen. Det handlar om pengar:
Money motivates all people some of time, and some people all of the time.
Detta skriver jag inte som ett moraliserande fördömande utan som ett
socialt konstaterande. Skillnaden i satsade resurser på en person i ett
flyktingläger och en person hos Migrationsverket är väldigt stor. Valet
av logi är lika självklart som om man får en fråga om man vill ha en
gratis uppgradering av sitt hotellrum på en semester. Steget från läger
till Europa kallas av EU-myndigheter för
resettlement. Jag tycker ”uppgraderat boende” kan var en adekvat svensk term som är fri från emotionella inslag.
De
som riskerar livet på Medelhavet behöver inte vara flyktingar ens i
minimal betydelse för att ta en dödsrisk på 1-2 procent för att komma
till ett bättre land att bo i. Antalet personer med
uppgraderingsintresse är i praktiken obegränsat och hur många som
bosätter sig i Sverige avgörs inte av antalet intresserade, utan av
myndigheternas avvisningsförmåga. Problemet är att det skär sig att
först säga att en person ”flyr för sitt liv” och sedan säga stopp.
Retoriken tycks ha predestinerat beslut vid gränsen till ett
Refugees welcome. Den troende följer mekaniskt trons instruktioner.
I
en kamp mellan ont och gott uppfattas avsikterna som centrala. Ser man
sina avsikter som goda anses den skada som ens handlingar kan åsamka som
begränsad. Man anser sig därför inte behöva fundera så mycket över
konsekvenser av olika handlingar utan fokuserar på att personer vid
makten har den goda tron och inte den onda tron, vilket enkelt kan
avläsas direkt i personers vokabulär. Den svenska invandringspolitiken
anses göra Sverige till en moralisk stormakt och till ett föredöme, för
de andra, mindre högtstående, nationerna. Att tro gott om svensk
invandringspolitik är inte en intellektuell bedömning, utan en
indikation på den goda tron.
Det gäller därför att ändra så lite
som möjligt i den förda politiken; det finns inte skäl till omprövning.
Möjligen kan det akuta läget göra att frågan hur vi får fram 10.000
bäddar till nästa vecka kan bli aktuell. Ska man göra något i
migrationen ska det vara tillsammans: ”Det är viktigt att träffa breda
uppgörelser”. En liten förändring har tillkommit efter
migrationsöverenskommelsen den 23 oktober. Nu har Moderaterna bestämt
sig att gå ut med egna förslag utan att hålla socialdemokratin i handen.
Vilket har belönats; de har framstått som initiativrika och på ett
riskfritt sätt då Socialdemokraterna ofta följt efter bara några dagar
senare. Nu föreligger dock en intressant skillnad genom moderaternas
förslag om restriktioner för asylsökande som kommer från andra
EU-länder. Det första potentiellt substantiella förslaget och en första
skillnad mellan de två ”statsbärande” partierna.
Det steg som togs
den 24 november upprör de mest hysteriskt troende och ses som kätteri,
men det är ännu ett symboliskt beslut. Några grupper skall få svårare
att få asyl: ”övriga skyddsbehövande” som utgör 0,5 procent av beviljade
asyler i år och ”synnerligen ömmande omständigheter” som utgör 4
procent. Till detta kommer att Sverige hittills saknat förmåga att
utvisa de som får avslag varför betydelsen av ett fåtal fler avslag
krymper ytterligare. Intentionen att släppa in färre anhöriga och vuxna
”ensamkommande flyktingbarn” måste manifesteras för att kunna tas på
allvar. Regering presentation slår fast att en förnyad politik sker
”utan att göra avkall på den individuella asylprövningen”; det är en
förlamande restriktion. Anstormningen av asylsökande kommer rimligtvis
att fortsätta. Regeringens förhoppning är att EU inför ett
omfördelningssystem som räddar Sverige från konsekvenserna av landets
självdestruktiva politik.
Moderaterna har ett belastat CV av
reella eftergifter till Miljöpartiet och symboliska restriktiva utspel
som blivit till intet. Decemberöverenskommelsen dödförklarades formellt
den 9 oktober, men när det är dags för votering i riksdagen gäller den
fortfarande. DÖ har endast dött som officiell politik därför att den
blivit en belastning för alliansen i dess strävan efter att attrahera
väljare. Men man har inte funnit ut någon ny politisk linje, utan
fortsätter med samma politik dock utan den belastade parollen.
Socialdemokratins
CV är lika erbarmligt. Volymen har inte minskat genom införandet av
gränskontroll, men regeringen förklarade att det höga antalet insläppta
inte var ett misslyckade då syftet, märkligt nog, inte var att minska
volymen. En analys som beaktar möjligheten att man måste minska
volymerna bygger på att det är ett möjligt alternativ och inte faller på
att det ses som tabu. Att säga ”Refugees welcome” uppfattas som en
moralisk plikt, ett kategoriskt imperativ. Det behövs dessutom mod och
kraft att stoppa tillströmningen av invandrare. Nietzsche har ett berömt
uttalande som är högst relevant i detta sammanhang: ”De biter inte, för
de har inga tänder”. När alla ingredienserna för att agera saknas,
förvånas man inte av att det blir svårt att göra även det minsta.
Sverigedemokraterna
fick så sent som för några veckor sedan kritik för att de spridit
felaktiga uppgifter om Sverige som mindre välkomnande. Regeringen tog
tillfället i akt för att dementera och berätta att Sverige var högst
välkomnande. Först senare trillar polletten ned att det kanske är rent
idiotiskt att sända lockrop när mottagandet havererar. Men med den ström
av migranter som drar fram genom Europa behövs mer kraftfulla åtgärder
än att sluta sända lockrop.
En hel del kommentatorer har noterat
en retorisk glidning inom etablissemanget. Men det är huvudsakligen
retoriska steg, under stor vånda vi talar om. Det kommer att behövas
tuffa tag för att stoppa migranter som tränger sig över gränsen med våld
på ett flertal platser i Europa. Bilderna från Calais och Ungern är
hotfulla. Klarar de svenska politikerna och polisen något sådant eller
söker de undvika en konfrontation som riskerar att sluta med att de får
hissa vit flagg?
Svenska politiker har inte kommit till
ansvarsfull fas där de mäktar reflektera över konsekvenser av olika
möjliga åtgärder. En fas i vilken man bör beakta radikala
handlingsalternativ, och inte oreflekterat förkasta möjligheter.
Politikerna befinner sig fortfarande i en ansvarslös moralistisk fas där
handlingsalternativ lättvindigt avfärdas som stridande mot någon av
alla de sentimentala och högtravande proklamationer som har ackumulerats
under åren och vars baksidor är förklaringen till att vi hamnat i
dagens prekära situation. Svaga människor följer tabun då deras
intellekt och integritet är oförmögna att ge dem andra riktlinjer. Så
länge den inpräntade konventionella retoriken i Sverige ses som
manifestationer av gudom och godhet fortsätter den politiska oförmågan
att lamslå landet.
JAN TULLBERG
Källa:
http://www.friatider.se/den-politiskt-korrekta-sekten
- PK-ismen, "godhets"-fanatismen, naiviteten och utopismen är en hjärntvätt, en form som vuxit fram i ett land, med närbesläktat system till DDR, och gamla Sovjetunionen. Det tar tid att bli av med impregnerade virrhjärnor.