Viktor Orbán vid 35-årsjubiléet för Europaparlamentets partigrupp EPP. © EPP
"Ställd inför två handlingsalternativ
väljer vi alltid det hårdaste". Detta citat fångar Ungerns
premiärminister i ett nötskal. Fotbollsspelare, maktmänniska och kristen
patriot. Viktor Orbán är van vid att vara före sin tid, van vid att gå
emot strömmen – och van vid att vinna.
- Det
var en solbränd och självsäker Viktor Orbán som i början av september
framträdde inför Bryssels journalister. Bredvid honom stod en frustrerad
Martin Schulz, EU-parlamentets tyske ordförande och Europas högste
ledare om man så vill. Nyss hade de båda dryftat flyktingfrågan mellan
fyra ögon. Schulz hade insisterat på att Orbán ska infoga sig i en
”ansvarstagande, europeisk lösning” med ”bindande kvoter”. Orbán hade
iskallt svarat att den så kallade lösning som Schultz talat om inte är
något annat än en organiserad handlingsförlamning. De båda männens
kroppsspråk sade mer än tusen ord: Orbán var i sitt esse, hela hans
uppenbarelse lät förstå att här stod en man som vet vem han är och vet
vad han gör. Schultz däremot såg ut som om han ville komma ut ur rummet
så fort som möjligt. I korta, tydliga meningar förklarade Orbán för de
församlade journalisterna att Europas ledare har förlorat kontrollen.
"De saknar varje lösning, de följer inte överenskomna regler för
gränskontroll och nu vill de till råga på allt hindra Ungern från att
följa reglerna. De borde åtminstone inte hindra oss från att göra vårt
arbete", sade Orbán.
En grundligare nedvärdering av dem som vill
vara Europas ledare är svår att föreställa sig. Schulz å sin sida såg ut
som en olycklig boxare som hemskt gärna vill få in en smäll på
motståndaren, men inte kan. Tysken fick nöja sig med att leverera
förtäckta hotelser: "Nu hotar den djupaste splittring som den europeiska
unionen någonsin har upplevt", sade han. Och menade uppenbarligen att
andra EU-länder skulle ”ge igen” mot Ungern på något sätt eftersom
landet inte deltar i den teaterföreställning som går ut på att det ena
landet efter det andra låtsas som om de inte kan kontrollera sina egna
gränser.
I sitt livs bästa form
Att företräda
sitt eget folk utan kompromisser ger inga poäng inom EU. I tyska
Bild-Zeitung blev Orbán utnämnd till ”Europas överskurk”. Österrikes
förbundskansler Faymann var så upprörd över Orbáns agerande att han
tillgrep förintelseretorik. “Att stapla flyktingar på tåg och hoppas att
de ska resa långt, långt bort väcker minnen från vår kontinents
mörkaste perioder",
förklarade
förbundskanslern efter ett möte med Orbán den 14 september. Idel
motgångar således – men Viktor Orbán verkar aldrig ha mått bättre.
Journalisten Boris Kálnoky i schweiziska
Weltwoche
har följt den ungerske premiärministern i hälarna och försäkrar att han
är i ”sitt livs bästa form”. Vid Viktor Orbáns årliga picknick med
väljare i den lilla byn Kötcse gav flera deltagare liknande
beskrivningar. Under mötet hade han berättat för de församlade att
polens regeringschef Donald Tusk hade svurit på att han bara skulle
hålla ut i tre månader. ”Viktor, tills dess kommer stämningen att
vända”. Enligt sina anhängare i Kötcse ser Orbán det pågående spektaklet
mer som en ledarskapskris än som en flyktingkris. Framför allt ser han
det hela som en möjlighet: Han tror det eskalerande asylkaoset kan
stärka Europa genom att rikta uppmärksamhet mot de politiska krafter som
delar hans egen världsbild. Mer nationalstat, mindre EU. Mindre
liberalism, mer familj, fler barn och mer social sammanhållning.
De
som lyssnar noga på Orbán märker att han fäster stor vikt vid hur
Ungerns ståndaktighet påverkar den bredare europeiska allmänheten. Orbán
ser sig som talesman för den "tysta majoriteten" och detta en bra bit
utanför Ungerns gränser. Knappast någon annan av EU:s regeringschefer
flyger så ofta till Bryssel. Orbán håller presskonferenser och tal
utomlands så ofta som möjligt. Han ger intervjuer till vänster och
höger. Han vill göra verkan på djupet, inte bara i Ungern utan också i
andra europeiska samhällen.
"En ny Thatcher"
Den polske författaren
Igor Janke
skriver att Victor Orbán är en man som har vad som krävs för att "skaka
om Europa", som en gång Margaret Thatcher gjorde. Janke menar samtidigt
att Orbán är sin egen värsta fiende. Detta eftersom han, enligt Janke,
saknar tålamod för att söka efter samförstånd och att han därför har
svårt att bygga breda allianser. Han trivs i konfrontationen. Gillar
strid mer än harmoni.
Orbán är en kämpe, en segrartyp. Han har
förvisso förlorat flera strider, men i slutändan brukar han dra det
längsta strået. Han ställde sig mot kommunisterna medan diktaturen
fortfarande var kraftfull och han själv verkade ung och chanslös. Numera
håller han extremvänstern under noggrann bevakning. Han har råkat i
luven på internationella storföretag och för detta har har blivit
idiotförklarad av ekonomer och mediehus världen över. Han är hårdhänt
vid beskattningen av multinationella företag, och gör vad han kan för
att hindra dem från att ta hem några större vinster från sin verksamhet i
Ungern. Men hans väljare gillar det, framför allt på grund av idén att
de extra skattepengarna ska användas för att stödja småskaliga och
medelstora delar av näringslivet. Mer besvärligt är det nog att slåss
med den monopolliknande, vänsterliberala mediemakt som tog de
kommunistiska partimegafonernas plats i Ungern efter befrielsen 1989.
Medierna och deras ägare har Orbán redan hunnit utkräva viss hämnd på
men än är inte sista ordet sagt. I dessa dagar är Orbáns favoritfiende
de politiska påtryckarna från Bryssel. EU har använt alla sorts
maktmedel för att hindra Orbán från att omvandla sitt Ungern i
nationalistisk riktning – förgäves.
Orbán mot Merkel
Orbán
verkar tro att han kommer att vinna även den här gången, i den stora
kampen om att öppna eller stänga Europas gränser för invandrare från
tredje världen. Det är en kraftmätning vars utgång kommer att vara
avgörande för Europas öde och identitet. Orbáns motpol är
förbundskansler Angela Merkel. Samtidigt är hon den som alltid håller en
diskret skyddande hand över honom när han attackeras som ”oeuropeisk” i
Bryssel. Nu angriper Orbán den tyska förbundskanslern och kallar hennes
flyktingpolitik "oansvarig". I denna avgörande fråga, där de flesta
europeiska politiker finner det bäst att ducka, är Orbán och Merkel de
två europeiska ledare som höjer sina stämmor och kämpar för sin sak.
Merkel vill öppna gränserna. Orbán vill stänga dem. Båda får såväl beröm
som ovett för sitt ställningstagande – och båda tar de stora risker.
Merkel
blev, som väntat, bejublad av de tyska medierna. Men Donald Tusk kan
fortfarande få rätt – stämningen kan vända allteftersom folket får
stifta närmare bekantskap med sina nyanlända grannar. Orbán blir också
bejublad – åtminstone i Ungern. Ungrarna gillar skarpt hur han använder
alla medel för att stänga landets gränser. De gillar också när han säger
saker som att ”denna folkvandring innebär slutet för den europeiska
kulturen”. Orbáns popularitet stiger och de inre sprickorna i hans
Fidesz-parti är som bortblåsta. Men även han tar risker. Varken Martin
Schultz, Birgitta Olsson eller EU:s övriga intrigmakare vill låta Ungern
komma undan med en självständig politik. Hur skulle det se ut? Vem
sticker upp härnäst? Någonting kommer de att hitta på för att tvinga
Ungern in på sin linje. Vad det än blir kan det komma att göra ont.
Tillräckligt konservativa
Orbán
är van att gå mot strömmen – eller vad som ser ut att vara strömmen.
Han känner ofta ett annat och djupare flöde. Angela Merkel har som
vanligt valt den mjukare strategin, Viktor Orbán som vanligt den
hårdare. Detta är tydligen hans personliga motto. "Vi är konservativa i
så motto att vi alltid väljer den hårdare av två lösningar", sade han en
gång i ett hemligt möte med en grupp konservativa chefredaktörer.
Anledningen till att det kontroversiella yttrandet blev läckt kan ha
varit att Orbán vid samma möte hade berättat för redaktörerna att deras
tidningar skulle få mindre statliga annonsintäkter i fortsättningen. De
var visserligen konservativa, men inte tillräckligt konservativa. De
hade rapporterat alltför kritiskt om hans politik och staten skulle nu
kanalisera om sina annonspengar till nya medier som skötte sig bättre i
den delen. Orbán liknar den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump
på så vis att han ofta råkar säga saker som borde innebära politiskt
självmord, men – som det visar sig – ändå bara stärker honom. Idag är
Orbán inne på sin tredje mandatperiod som premiärminister. Han är
referenspunkten som allt kretsar kring i Ungern. Utan den förhatlige
Orbán hade landets vänsteropposition inte vetat vad de skulle prata om.
"Utan kultur"
Viktor
Orbán föddes 1963 och tillbringade sin barndom i två småstäder väster
om Budapest. Han växte upp i ett enkelt hem, enligt honom själv "utan
kultur". Fadern var en hård man, inte bara vad gäller att arbeta hårt
utan även vad gäller och uppfostringsmetoder för sin son. Pojken
tillbringade därför mycket tid med sin farfar, även han arbetare och
dessutom en glödande patriot. Lille Viktor ägnade även mycket tid åt
fotboll som har förblivit hans passion. Även som premiärminister är han
registrerad som spelare i sin hemmaklubb Felcsút. En bieffekt av
fotbollsintresset är sångerna: Viktor Orbán kan många folksånger
utantill. "I bussen på väg till bortamatcher sjunger vi en hel del",
säger han. För böcker fanns det föga tid. Men under den kommunistiska
tiden var både fotbollen och folkmusiken i hög grad politiska
verksamheter. Allt användes av patrioterna som indirekta protester mot
kommunistiska tabun mot nationella referenspunkter. "Det var ett
nationellt motstånd", enligt Orbán.
Efter gymnasiet följde två års
militärtjänst. Det som upprörde Orbán mest med denna verksamhet var den
kommunistiska arméns ineffektivitet. Än idag avskyr han mest av allt
det som inte fungerar. Under Orbán tid i det militära växte den polska
solidaritetsrörelsen mot kommunismen. Orbán tjänstgjorde i en elitstyrka
som skulle försvara kommunismen i "broderländerna". Soldaterna sattes i
beredskap och väntade på sina marschorder till Polen. Orbán hade blivit
vän med en rekryt från en intellektuell familj, Gábor Fodor, och de
båda beundrade den polska motståndsrörelsen. Fodor grubblade mycket över
vad han skulle göra om han skulle förpliktas att skjuta mot polackerna.
Han bestämde sig för att i så fall desertera. Orbán, å sin sida,
bestämde sig för att inte oroa sig. Eftersom problemet inte fanns ännu.
Han skulle få tillfälle att besluta sig om och när situationen uppstod.
Han var inte orolig för att han då skulle sakna kraften att välja rätt
väg.
Studentnationen
Efter militärtjänsten
följde juridikstudier. För Viktor Orbán blev den tidigare lumparkompisen
Gábor Fodor allt viktigare. Fodor var en andlig man; liberal, beläst,
från medelklassfamilj. För den lågutbildade Orbán blev han en mentor.
Fodor rekommenderade böcker, inledde diskussioner om historia, andra
länder, litteratur och filosofi. Orbán sög i sig allt. Ovanpå hans
pragmatiska, patriotiska och ordningsorienterade uppfostran kom nu ett
lager av liberalt tänkande.
Under kommunismens sista år
experimenterade Ungern med frihet i små portioner. I den studentnation
där Orbán och Fodor bodde introducerades så kallat självstyre. För
studenterna blev självstyret ett försökslaboratorium: Debatterna, kampen
om styrelseposterna, strategibesluten – allt tog de på blodigt allvar.
De hävdade sig och de tränade sig på att vinna makt, behålla den och
utöva den. Orbán blev naturligtvis ordförande och han och hans vänner
styrde studenthemmet. Idag regerar denna vänkrets hela Ungern.
Parlamentets ordförande (János Áder), dess talman (László Kover) och
premiärministern (Orbán) har alla blivit varandra trogna sedan tiden i
studentnationen. Även Orbáns framtida fru Anikó Levai. Orbán-kritikernas
vanligaste (och förmodligen sannaste) anklagelse mot Orbán är just
vänskapskorruptionen. Liksom i fallet med Rysslands Vladimir Putin, med
sina gamla KGB- och judokompisar, kännetecknas Viktor Orbáns vänkrets av
en häpnadsväckande affärsmässig framgång – ofta med bolag som är
beroende av skattepengar. Men åter till 1980-talet.
Mot främmande herrar
Snart grundade Orbán och hans vänner ett studentbrödraskap som senare blev partiet
Fedez.
Polisen kom snart på besök. Man levde ju under kommuniststyre och de
styrande förväntade sig att även den unga studentföreningen skulle
lyssna noga till varningar, åtminstone från polisen. Men kommissarien
fick sig istället en ordentlig föreläsning av studenten, och blev ganska
förlöjligad. Den unge Orbán hade ingen som helst respekt för makten.
Den politiska karriären började den 16 juni 1989.
Kommunismen hade
fallit, eller rättare sagt avskaffat sig själv. Orbán blev nu utvald att
hålla tal som företrädare för den ungerska ungdomen. Han fick tala
inför hundratusentals människor medan miljontals såg det på TV. Texten
var inte överenskommen. Tillfället var ombegravningen av den ungerske
premiärministern i 1956 års revolt,
Imre Nagy,
som 31 år tidigare hade avrättats av
kommunisterna. I ett brandtal
krävde Orbán fria val, att ryssarna skulle dra sig tillbaka och han
talade om Ungerns långa kamp för frihet – från österrikarna 1848 och
från Sovjetunionen 1956. Nu, efter de kommunistiska åren av nationell
uppgivenhet, var det dags att äntligen återuppta kampen för friheten och
för "nationens mål". Talet elektrifierade Ungern.
Även
västeuropeiska liberaler tog vid den här tiden Orbán till sina hjärtan.
Eftersom de inte hade förstått: Frihet var för Orbán inte bara
liberalens individuella frihet, utan även den kollektiva friheten – den
demokratiska nationens frihet från utländsk dominans. För västvärldens
ledarskribenter dög Orbán bra än så länge. Idag försvarar Orbán den
ungerska nationen mot omfamningen från Bryssel. Detta gillar "väst"
naturligtvis mindre – nu sätter frihetens man i Budapest plötsligt
käppar i hjulen för deras egna projekt. 1989 beskrev sig Orbán
fortfarande som liberal, kanske delvis av vördnad för Ronald Reagans USA
som höll Sovjetunionen stången. Men i de djupare skikten av hans själ
dominerade ledmotiven från hans stora debuttal: Nationell självinsikt
och nationellt självbestämmande.
Prästen och bondflickan
Fyra år senare, år 1994, var allt färre av Orbáns vänner intresserade av liberalism. Det receptet hade nu prövats. Dessutom fanns det i Ungersk politik ingen plats bredvid de andra, starkare liberala partierna SZDSZ och MDF.
Källa:
http://www.friatider.se/europas-siste-f-rsvarare
-----------------
- Vår tids motsvarighet till Margaret Thatcher. Hoppas Orbán blir tändgnistan som till slut demolerar och knäcker den sjuka Sovjetkopian, imperiekolossen på lerfötter, EU. Och därmed krossar mångkulturimperialismen, vilket återbördar araber, negrer och andra oönskade bidragsparasiter, till sina islamska klanländer.