- Vid omröstningen om statsminister röstade S och MP på Stefan Löfven. SD röstade emot och Alliansen samt V lade ned sina röster. Varför röstade inte Alliansen emot Löfven som statsminister trots att man före valet lovat detta under vissa förutsättningar? Om vi ser förutsättningslöst på frågan om nej till Löfven så innebär ett nej från Alliansen en inbjudan till förtroendeomröstning genom att SD också troligtvis skulle rösta nej i denna situation. Lämpligheten i detta kan diskuteras. Nu ställde emellertid Fredrik Reinfeldt ett villkor för att lägga ner Alliansens röster, nämligen att Löfven skulle visa att han kunde få igenom sin budget. I detta sammanhang skulle villkoret ansetts ha uppfyllts om Löfven tog med V i regeringen.
Nu tog Löfven inte med V i regeringen vilket var ganska väntat. Detta anade Jonas Sjöstedt redan före valet och han försökte därför rädda V:s inflytande med deklarationen att V kunde stödja Löfvens budget om man kunde uppnå ett tillfredsställande avtal om vinster i välfärden. Min slutsats är att redan detta borde ha medfört att Alliansen skulle rösta nej till Löfven emedan villkoret inte var uppfyllt. Till nöds kanske någon hade kunnat hävda att ett avtal med V före omröstningen om Löfven borde ha kunnat betraktas som ett uppfyllande av villkoret.
Dock har inte heller detta modifierade villkor, där V tillåtits stanna utanför regeringen, uppfyllts. Något avtal föreligger ännu inte. Alliansen borde därför ha röstat nej.
Många har i denna debatt ändå invänt mot ett nej, men nu med pragmatiska argument. Och visst, det går att föra lämplighetsresonemang om nyvalshot etc. Men ingenting av detta var okänt när Fredrik Reinfeldt tillsammans med övriga borgerliga partiledare framförde villkoret för nedlagda röster (om V:s medverkan). Här förelåg ett löfte om en betingad misstroendeförklaring mot Löfven. Vilka skäl har Alliansen och Reinfeldt för att frångå detta löfte? Någonting som inte kunde förutses några veckor före valet måste ha inträffat den senaste veckan för att man med hedern i behåll ska kunna ändra sina avsikter. Det är denna helt nya insikt som utgör svaret på rubrikens fråga.
Om vi lämnar den principiella analysen kan det ändå vara intressant att fråga sig hur Alliansen och Reinfeldt kunde byta ståndpunkt på så kort tid. "Han ville helt enkelt inte fajtas" menar några. Men i DN-artikeln visade Reinfeldt och övriga alliansledare en stark stridsvilja. Vad var tanken med kravet att man inte skulle släppa fram Löfven om han inte hade ett underlag som var större än Alliansens? Var det att hindra Löfven från att bilda en S-MP-regering som kunde regera genom att pressa V med hot om nyval? Eller var det ett sätt att försvåra för överlöparna inom FP och C att kräva uppgörelser med Löfven? Med V i regeringen skulle det förvisso bli politiskt omöjligt.
Genom greppet från V att stödja regeringens budget utan att ingå i samma regering har denna strategi kanske fallit. Det var kanske inte läge att medge detta före valet. Men nu i samband med omröstningen om statsministern borde Alliansen åtminstone kunna medge att strategin från före valet oväntat blivit mindre lämplig. Nu står Alliansen ändå i den situation man ville undvika och kanske är man ännu mer illa ute. Löfven har fria möjligheter att förhandla med V fram till budgetens framläggande. Han har också möjlighet att under hand vända sig till FP och C med vädjanden om samverkan pga V:s omedgörlighet. I sista hand kan Löfven hänvisa till att hans budget kan fällas med hjälp av SD, vilket kräver nedlagda röster inom FP och C "för att undvika kaos". Det kan faktiskt bli nyval av misstag.
Har man sagt A får man säga B. Alliansen borde ha röstat nej till Löfven (som utlovat) och pekat på att Alliansen hade kunnat fortsätta med uppgörelser med S och MP som stöd i enlighet med tanken att hålla SD utanför. Hade Löfven ändå bråkat hade han fått bilda regering med en budget som praktiskt taget var en kopia på Alliansens. Det var vad man kunde ha förväntat sig av "stridshingstens" strategiska planering.
Nu blev det inte så. En tänkbar förklaring till detta är att Reinfeldt genomgick en personlighetskris som också avspeglar sig i hans hastigt aviserade avgång från partiledarposten. En ytterst lös spekulation går ut på att det är utvecklingen av en ny relation till det motsatta könet som spelat in.
En annan förklaring är att all seriös strategisk planering saknades. Det skulle då varit ett hugskott i valstriden när Alliansen drog till med att V måste vara med för att man skulle släppa fram Löfven. Möjligen tänkte man att samarbete med V skulle kunna skrämma en del väljare från att rösta på S eller MP - liknande vad som kanske skedde under förra valrörelsens slutskede (2010). Några mer långsiktiga konsekvenser vägde man inte in. Fokusering på regeringsfrågan var viktigare.
En tredje förklaring är att en snabb analys av vallokalsundersökningen (VALU) gav en oväntad bild av vad Moderaternas valförlust berodde på. Hälften av de nya rösterna för SD (som mer än fördubblades) kom från M. Reinfeldt kan ha uppfattat detta som ett misstroende direkt riktat mot honom själv och den vädjan att "öppna era hjärtan" i flyktingpolitiken som han uttalade någon vecka före valdagen. Med vrede och sorg konstaterade han att under sådana omständigheter ville han inte vara med längre. Han aviserade sin avgång och därefter följde Anders Borg efter. Utan erfaren ledning i Moderaterna gick luften ur hela Alliansen och man fann det lämpligt att inte nu gå emot Löfvens regeringsbildning oavsett vad man sagt tidigare.
Kan det finnas ytterligare förklaringar?
Källa: http://danne-nordling.blogspot.com.tr/2014/10/varfor-rostade-alliansen-inte-nej-till.html
- 'Stridshingsten' - 32:ans egenbeteckning - blev en 'jubelåsna'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar