- Pressburg visar att debatten om islams kanoniska historia, som den har förts genom århundranden, har haft fel utgångspunkt. Enligt historien fick Muhammed, islams profet, sina första uppenbarelser från Allah genom ett besök från ängeln Gabriel år 610. Under de kommande 23 åren, fram till sin död 632, mottog han regelbundna uppenbarelser.
Utrustade med sin nya heliga bok – av vilken stora delar fortfarande bara existerade i minnet hos flera av Muhammeds lärjungar – stormade hans följare efter hans död ut från Arabien, erövrade stora områden i Mellanöstern, Nordafrika och Persien och lade dessa länder under den nya religionen.
År 653 samlade kalif Uthman, Muhammeds tredje efterföljare och ledare för det muslimska samfundet, ihop alla som kunde minnas något ur Koranen eller hade skrivit ner delar av den. Uthman såg därefter till att det hela sammanställdes, skrevs ner och att avvikande versioner brändes.
Islams försvarare påstår att Allah på ett mirakulöst sätt styrde hela denna process, och därmed beskyddade Koranen mot fel – från Muhammeds första uppenbarelser och fram till nu. Under historiens gång har icke-muslimer ifrågasatt detta med hänvisning till bokens många konstigheter, de många grammatiska, historiska och sakliga felen, samt läran om krig mot vantrogna, förtrycket av kvinnor och liknande, i avsikt att framställa Muhammed som en falsk profet, en lögnare och bedragare eller ännu värre.
Pressburg visar att det finns goda skäl att tro att Muhammed varken var en äkta eller en falsk profet, utan en sagofigur som uppfanns av de tidiga arabiska erövrare som behövde en arabisk profet och en arabisk religion till sitt arabiska imperium. Pressburg går igenom de många märkligheter som sår allvarliga tvivel kring den gängse historien. Bland annat det faktum att det fanns kors på kalif Mauwiyas inskriptioner, trots att han skulle föreställa ledare för en religion vars profet och heliga bok avskydde och förkastade kors. Man framställde också mynt som inte verkar använda ordet muhammed som ett namn utan en titel – den ärade – en beteckning som ofta användes om Jesus Kristus.
Pressburg noterar att filologen Christoph Luxenberg ”bevisar att muhammed är ett substantiv och under inga omständigheter kan uppfattas som ett namn – det vore en grammatisk omöjlighet.” Dessutom finns det inte ett enda spår efter det detaljerade biografiska material vi har fått presenterat för oss om Muhammed – allt härrör från det åttonde och nionde århundradet och inget tyder på att någon under det sjunde århundradet kände till materialets existens.
Så vad ska vi säga om islams profet? ”Det är omöjligt”, påpekar Pressburg helt riktigt, ”att bevisa att en person inte existerat. Däremot är det möjligt att verifiera existerande upplysningar om en person. Och vad gäller Muhammed har verifieringsförsöken slagit fel. Den dag som i dag är har vi fortfarande inte ett enda handfast bevis, vilket forskare som Weil, Goldziher, Blachere, Luxenberg och andra har visat. Bortsett från de religiöst motiverade antagandena finns inte minsta spår efter en historisk profet.”
Men det måste väl finnas arkeologiska bevis – först och främst i form av de tidiga moskéerna, exempelvis Klippdomen i Jerusalem som byggdes i slutet av sjunde århundradet? Nej. Pressburg visar att Klippdomen faktiskt byggdes som en kyrka och blev moské först när man börjat tala om Muhammed som en person, en profet och grundare av en ny religion – hela sex decennier efter att han skulle ha levat.
Som Pressburg detaljerat visar genomgick Koranen en liknande revision och utveckling innan den blev kärnan i en ny religion, och historierna om Muhammed fabricerades i kölvattnet av Koranens kodifiering – ofta av inbördes stridande fraktioner inom det muslimska samfundet, som hoppades vinna gehör för sina synpunkter genom att lägga ord i munnen på den nyss uppfunna profeten.
Men Pressburgs punktering av myter slutar inte där. Han avslutar boken med en utvikning om ”Islams guldålder” och visar att en stor del av de intellektuella landvinningar som brukar tillskrivas islam, faktiskt gjordes av arabisktalande icke-muslimer, och att de nu så prisade islamiska filosoferna i verkligheten beskylldes för att vara kättare i den islamiska världen. Därefter spränger Pressburg myten om Andalusien och visar att det muslimska Spanien inte var det mångkulturella paradis det framställs som i dag. Tvärtom kännetecknades det av förtryck och elände för dhimmierna, det vill säga de judar och kristna som var underkastade islamisk lag.
Efter att ha läst boken har man det helt berättigade intrycket av att i stort sett allt vi i Västvärlden får veta och tar för givet om islams uppkomst, dess lära och historia är fel. Verkligheten är mera grumlig och mörk och överskuggar den romantiska bild av islam som västliga ledare så desperat försöker få sina medborgare att acceptera trots historiska vittnesbörd om bedrägeri, våld och herrefolksmentalitet som går mycket längre tillbaka i tiden än västliga analytiker vågat föreställa sig.
Man borde därför ge Pressburgs bok till alla politiker som har varit med och utformat de västliga regeringarnas hållning till islam. De kommer att finna den såväl informativ som oroväckande – men vi kan hoppas på att de åtminstone kommer att använda den för att utforma en förnuftigare politik som i högre grad försvarar allas mänskliga rättigheter.
What the Modern Martyr Should Know är skriven på tyska och översättningen (till engelska) är på en del ställen olycklig och präglad av stavfel och grammatiska fel. Dessa fel överskuggar emellertid varken bokens poänger eller betydelse. Boken är den perfekta julklappen till den okritiske mångkulturalisten i din närhet.
Recensionen publicerades först på Jihad Watch och är översatt med benäget tillstånd från författaren.
Källa: http://www.d-intl.com/2013/12/15/34961/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar