Stormakteri på sjuttiotalet

- På initiativ av ett antal riksdagsmän från flera partier bildades hösten 1969 en expertgrupp för zigenarfrågor (begreppet romer fanns ännu inte). Denna expertgrupp levererade en snabb första utredning, som ledde till att riksdagen 1970 bestämde att Sverige skulle ta emot ett antal utomnordiska romer. För politikerna som fattade beslutet var detta ingen stor sak utan närmast att beteckna som ett av många nationella projekt, som syftade till att förbättra världen. Riksdagsmännen visste att romer var förtryckta runtom i Europa och det var skäl nog – Sverige skulle i rollen som humanitär stormakt dra sitt strå till stacken.



Politikernas uppdrag till expertgruppen var att denna i något flyktingläger skulle välja ut ett femtiotal romer, som skulle få förmånen att komma till Sverige och ”bli svenskar”. Ambitionen var alltså inte enbart att ge romerna uppehållstillstånd i Sverige utan också att integrera dem i Välfärdssverige. Viktigt för projektet var att det verkligen skulle handla om flyktingar, om romer med ”svåra sociala handikapp”. Så här skriver expertgruppen:

"Eftersom verksamhetens syfte samtidigt är rent humanitärt är det angeläget att inte endast välja ut dem som på grund av lämpliga förkunskaper kan antas ha möjligheter att relativt snabbt anpassa sig till arbetsmarknaden eller som på grund av ålder har lättare att tillägna sig kunskaper för att kunna ta arbete. Även totalanalfabeter, varmed förstås personer, som inte är så elementärt räknekunniga att de kan siffrorna och klockan, och äldre personer bör ingå bland dem som tas ut för överföring."

Dessa romska flyktingar definierades således inte utifrån vad de hade att erbjuda Sverige utan tvärtom, från vad de inte kunde erbjuda. Tabula rasa-tänkandet är uppenbart. Svenska myndigheter skulle komplettera med de kompetenser, som de ansåg att romerna behövde för att klara sig i Sverige. Vad de inte förstod var att ”svåra sociala handikapp” i praktiken var liktydigt med människor som var mycket kompetenta i att ta hand om sig själva. Svenska myndigheter var på väg att till Sverige föra romer med mycket stor överlevnadskompetens och en rudimentär eller obefintlig vilja till integration.

Man kan undra hur projektet var tänkt. Föreställde sig dessa riksdagsmän som formulerade uppdraget, att svenskarna skulle klara av vad inget annat land klarat av, att ”tämja” dessa romer? Eller tänkte de ungefär så långt som näsan räckte, att här gällde det främst den humanitära insatsen? Viktigast var förmodligen att visa omvärlden att Sverige tog sitt internationella ansvar för utsatta minoriteter. Medan andra länders representanter i flyktinglägren vanligen försökte välja ut ”de bästa”, så tänkte sig svenskarna att gå motsatt väg.

Expertgruppen ställde upp projektet i tre steg. Efter att de romska flyktingarna förts till Sverige så skulle de få intensiv svenskundervisning, därefter ADL-träning (Anpassning till Daglig Livsföring) och slutligen förberedande familjeterapeutiskt arbete. Detta skulle pågå i tre månader och därefter skulle de erhålla familjebostäder – vilket självklart betydde bostäder för kärnfamiljer. Det handlade hur som helst om en rätt avancerad social ingenjörskonst.

Det visar sig inte vara särskilt lätt att hitta romer i flyktingläger. Med sina erfarenheter från andra världskriget gör romer nästan vad som helst för att inte hamna i sådana. Slutligen importerade expertgruppen 42 romer från Prenestino, en slumförort till Rom. Senare hämtades också romer från Trieste, Paris, Holland och Spanien. Dessa romer kallades kvotflyktingar och sammanlagt handlade det om 238 personer. Det som förenade dem som togs till Sverige var att de inte hade några som helst ambitioner att bli ”goda svenskar” men väl att förbli ”goda romer”. Detta innebar att de inte kunde vara alltför följsamma mot de svenska planerna, eftersom det skulle resultera i att de hamnade i konflikt med sina egna grupper och löpte risken att uteslutas, vilket skulle vara liktydigt med social död. Expertgruppens idé om en ”resocialisation” av dessa romer var diametralt motsatt romernas egna idéer om av vad de skulle göra med sina liv i Sverige.

Det svenska initiativet väckte förväntningar runt om i Europa. Det fanns en nyfikenhet på om dessa romer skulle klara att bli bofasta, gå i skola, ta vanliga jobb etc. Så avancerade program fanns ingen annanstans. Vanligen inskränkte sig ambitionerna till att förbättra hygienen på romernas lägerplatser.

Om vi granskar den grupp som hämtades från Prenestino lite närmare, så hade de just upphört att nomadisera, därför att de inte längre klarade sin försörjning på så sätt. De var inte särskilt knutna till Italien utan hade rest runt i Europa och kunde flera språk. Många talade flytande serbokroatiska och hade musikaliska rötter i Jugoslavien. Ryska och tyska var också gångbara språk, däremot inte svenska. De var illa ute i Prenestino, där de konkurrerade med andra utsatta grupper. Männen var utslagna från arbetsmarknaden och den viktigaste försörjningen var kvinnornas och barnens tiggerier.

Svenskarna tyckte att de dragit en riktig vinstlott och det tyckte nog också dessa romer att de hade gjort, eftersom det utlovades att de skulle få såväl försörjning som utbildning och arbete. Dessutom skulle de få bra bostäder och barnen skulle få gå i skolan. Denna kumpania (hela gruppen) bestod av ett antal vistas (storhushåll), varav två flögs till Sverige sommaren 1971. Med buss fördes de vidare till Flens flyktingförläggning. De svenska hjälparna hade höga ambitioner och förväntningar och hälsade nykomlingarna med spagetti – en maträtt som dessa romer var rätt obekanta med. Och så startade då integrationsarbetet, bland annat genom att de sattes i skola. Claudio Marta, en italiensk forskare som följde gruppen, skrev:

Kvinnorna […] var förvirrade och skräckslagna, inte minst därför att de var tvungna att överlåta sina barn till svensk personals omvårdnad så gott som hela dagarna. Männen visade sin otålighet med kurser som verkade syfta till mycket mer än att lära dem svenska, och de började insistera på att få vanliga jobb.

Männen ville framför allt ha jobb som bilmekaniker, inte för att de särskilt längtade efter att få arbeta med bilar utan därför att det kanske kunde ge dem en chans att komma över en bil. De hade lämnat sina bilar i Rom och bilar var viktiga, dels för rörligheten men också som en modern ersättning för romernas främsta manlighetssymbol: hästen.

Romerna upptäckte att även om svenskarna förväntade sig stora insatser när det gällde arbetsträning så fanns det goda möjligheter att maska, utebli och rent allmänt ”andas ut”. De kunde också umgås med varandra på romani under lektionerna och på så sätt hålla de svenska lärarna utanför. De betedde sig mera som om de befann sig i fångenskap än i en utbildningssituation. Samtidigt var de tacksamma för sin nya livssituation. Till en journalist för Katrineholmskuriren kunde därför en ung lowara efter fem månader i lägret säga ”Skriv att vi är glada. Vi vet inte vad som kommer att hända oss här, men hur som helst, skriv att vi är glada”.

Efter träningen i Flen skickades dessa båda vistas till varsitt landsbygdssamhälle där de fick lägenheter bland svenskar som inte hade några direkta erfarenheter av att leva nära romer. Snart framstod romerna som rätt besvärliga. De var högljudda, festade mycket och hade, vana vid en storstad som Rom, svårt att finna sig tillrätta i dessa tysta och ”folktomma” svenska samhällen. Grannarna ringde till polisen när det blev för högljutt och det irriterade romerna starkt. Varför kom de inte och tog kontakt istället? Romerna tyckte sig ha levt i många länder men aldrig tidigare har de träffat på folk som bar sig åt som dessa svenskar.

Myndigheterna beslöt att dela upp romerna i kärnfamiljer och sprida ut dem på landsbygden men inte heller det fungerade. Så snart de bara kunde, sökte sig romerna till städer som Malmö och Helsingborg. De tyckte inte livet var värt att leva om de inte hade kontakt med varandra. Dessutom ville de vara så nära den europeiska kontinenten som möjligt.

Ett av de sätt som myndigheterna försökte hjälpa romerna på var genom att anställa och utbilda familjepedagoger. Dessa skulle tjäna som ett slags buffert mellan romer och svenskar och dessutom lära romerna hur man lever svenskt. Det fungerade dåligt. Romerna ville inte ha familjepedagogernas hjälp utan tog hellre direkta egna kontakter med myndighetspersoner.

Också de ekonomiska bidragen fungerade dåligt, med ett svenskt myndighetsperspektiv. Romerna spenderade de pengar de fick på konsumtionsvaror och sparade inte för hyra, kläder, mat och sådant under hela månaden. Emellanåt sparade de alltsammans till en fest, samtidigt som de inför myndigheterna hävdade att pengarna har tagit slut. De tenderade att betrakta de sociala bidragen som någon sorts lön, en ersättning de fick inte bara för att de hade kommit till Sverige, utan också därför att de avsatte mycket tid på socialbyråer och för att söka bidrag. De skämdes inte för socialbidragen utan tyckte det var rätt att gå till socialen när pengarna inte räckte. Snabbt blev de regelkunniga och mycket kompetenta i att pressa ut maximala bidrag.

I ett annat avseende var anpassningen mer framgångsrik. De romer som haft turen att få egna hus att bo i var mycket glada åt sina nya hem. Även om de var besvikna på ambitiösa och integrationsfixerade svenska myndigheter, så kunde de inte tänka sig att återvända till den slum utanför Rom där de tidigare bott. Många romer inredde sina bostäder dyrbart och med stor omsorg, även om det givetvis inte skedde efter svenska smakregler. Kärnfamiljslivet ledde till att de började konkurrera med varandra. Vem hade det finaste hemmet och den dyraste bilen? Det uppstod en tidigare okänd rivalitet mellan olika familjer.

Det nya sättet att leva kom dessutom för många att präglas av passivitet och monotoni. Mycket tid tillbringades framför teven med snacks av olika slag och praktiskt taget samtliga lade på hullet. För några av familjerna nådde fetman så alarmerande proportioner att socialarbetarna började behandla dem som fysiskt handikappade och skicka dem till dietister.

Ett sätt som romerna försökte bemöta passiviteten och den sociala splittringen på, var med stora gemensamma fester. De firade födelsedagar, höll stora bröllopsfester och pomanas, dvs. samlingar för att celebrera avlidna romer. Dessutom började de fira svenska högtider som jul, nyår, påsk och midsommar. Det var påkostade fester med ett överdåd av mat. Vid en fest 1974, som Claudio Marta redogjorde för, serverades bland annat 22 kilo lamm, en 17 kilos spädgris, 13 liter vin och mer än 40 burkar öl.

Till sina fester inviterade romerna vanligen också svenska skollärare, socialarbetare och myndighetspersoner. Festen var ett tillfälle att visa upp romernas livsglädje och sammanhållning. Man ska inte leva en och en eller i små familjer utan många tillsammans. Det svenska sättet att leva med ett slags vardagligt tomrum omkring sig och sporadiska kontakter med utvalda vänner och släktingar var stötande för romerna.

Romerna lärde sig att restaurera den större romska gemenskapen med telefonens hjälp, en gemenskap som blev än större när ytterligare ett femtiotal lowara några år senare fick komma till Sverige. Till detta kan man lägga de kontakter de tog med andra invandrare, i synnerhet jugoslaviska gästarbetare.

Det blev inte svenska myndigheter som kom att bestämma dessa romers liv utan de kom att anpassa sig på ungefär samma sätt som andra romska grupper i Sverige. Romer är ett slags kulturella överlevnadsexperter och hittar efter olika utflykter oftast tillbaka till en romsk livsform.

Karl-Olov Arnstberg

Källa: http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/01/stormakteri-pa-sjuttiotalet/
anm. bilderna ovan EJ Arnstbergs (ingår inte i källartikeln)