Öppet brev till Svenska Journalistförbundet:

"Vill SJF vara ett förbund för döda fiskar som flyter med strömmen eller besvärliga typer som utmanar makten och konsensus?"

- Vilken trevlig överraskning att få tidningen Journalisten hem i brevlådan och läsa en stort uppslagen artikel om att jag (och sådana som jag) bör uteslutas ur Journalistförbundet. Att förbundsordförande Jonas Nordling inte direkt avfärdar en sådan stollig motion, utan mumlar något vagt om att yrkesregler och stadgar måste brytas för att uteslutning ska bli aktuellt, gör mig givetvis på ännu bättre humör. Åsiktspoliserna har säkert en strålande framtid i detta en gång så stolta yrkesförbund.

Låt mig berätta något om de nästan 35 år jag varit medlem i SJF. Jag började Journalisthögskolan i Göteborg hösten 1979, ett par månader innan jag skulle fylla nitton år. Jag var med i en av de sista kullarna som togs in via tester, så ingen kan rimligtvis ifrågasätta min fallenhet för yrket. Jag tecknade omedelbart ett studentmedlemskap i SJF, uppvuxen som jag är i en familj med fackliga och socialdemokratiska värderingar.

Jag fick min första tillsvidareanställning på Nordvästra Skånes Tidningars Helsingborgsredaktion våren 1982. Samma år valdes jag in som ledamot i klubbstyrelsen och arbetade sedan fackligt under alla mina fem år på tidningen. Jag gick alla upptänkliga kurser som fanns i SJFs regi, löneförhandlade och gjorde mitt bästa för att mina kolleger skulle få så bra löner och villkor som möjligt.

Sommaren 1987 gick jag vidare till Kvällsposten i Malmö. Även där valdes jag raskt in i klubbstyrelsen, gick ännu fler kurser och satt med i alla förhandlingar som rörde journalistkollegiet. 1996 blev jag nyhetschef och den första kvinnan någonsin i Kvällspostens redaktionsledning, och lämnade därmed mina fackliga uppdrag men stannade kvar i förbundet.

Nu har jag varit betalande medlem i SJF i 35 år, och får höra att jag borde uteslutas. Två unga damer vid namn Elsa Persson och Anna Langseth har motionerat till förbundets kongress om att ”personer som i huvudsak skriver för så kallade hatsajter inte ska få vara medlemmar i förbundet”. Jag nämns vid namn som en av dessa förhatliga typer som bör kastas ut ur facket.

Nu skulle jag kunna raljera över Elsa och Anna, ifrågasätta om de över huvud taget har förstått vad journalistik går ut på och om de har ett enda hum om vilka totalitära metoder de propagerar för. Jag skulle också kunna välja att självmant lämna det fackförbund jag arbetat så hårt inom under så många år, och be er fara åt helvete. Men så lätt tänker jag inte göra det för er.

Låt mig i stället påpeka några fakta om vardagen på en ”hatsajt” (vilket ska uttolkas som en webbtidning som hatas av alla andra journalister):

1. Sedan Dispatch International såg dagens ljus för drygt två år sedan, har ingen kunnat beslå oss med en enda lögn. Visst blir kollegerna inom mainstream-medierna tokiga på att vi avslöjar sådant de själva arbetar hårt för att dölja (exempelvis massinvandringens negativa konsekvenser för Sverige), men hittills har INGEN kunnat peka på en enda felaktighet i de nästan 2 000 artiklar vi har publicerat.

2. En enda gång har vi blivit PO-anmälda, en anmälan som ledde till ett delvist fällande utslag (och inte hade ett dugg med ämnena islam eller invandring att göra).

3. Ända sedan starten har Dispatch utsatts för en ständig ström av attacker – både verbala och sådana som riktats mot vår webbsida. I den grövsta attacken deltog personer som inifrån ansedda medier som Sydsvenskan, Norrköpings Tidningar och radioproduktionsbolaget Tredje Statsmakten Media AB suttit och mejlat skadlig kod till vår webbsida. Polisen lade givetvis ner utredningen, för sådana som oss finns ingen rättstrygghet.

4. Vi kallas för ”antimuslimska” till och med i den egna förbundstidningen, trots att vi ständigt klargör, och att alla våra artiklar visar, att vi inte riktar vår kritik mot muslimer utan mot islam. Det är vår uppfattning att islam är en totalitär ideologi och endast till liten del en religion, och därför menar vi att det är lika avgörande att kritisera den ideologi som nu äter sig in i det svenska samhället som det var för Torgny Segerstedt att kritisera den totalitära ideologin nazism.

5. Vi som arbetar på Dispatch hotas och hindras från att utföra vårt arbete varje gång vi bevakar en så kallad motdemonstration, men när Journalisten i våras beskrev detta anklagades chefredaktören Helena Giertta för att ”slå knut på sig själv för att framställa det rasistiska propagandaorganet Dispatch International i allmänhet och dess medarbetare Roger Sahlström i synnerhet som vilka publicister som helst”. För detta ”brott” borde hon avgå, menade Expressens kulturredaktör Anna Hellgren.

Elsa och Anna kanske tycker att ovanstående påminner om en picknick i det gröna, men jag kan lova att jag aldrig i hela mitt journalistiska liv varit med om att så mycket hat och så många lögner utslungats mot mig. Och då har jag ändå nästan alltid varit kärringen mot strömmen och skrivit om så impopulära saker som att oskyldiga män hamnat i fängelse för påstådda incestbrott mot sina barn.

En sak kan de unga damerna kanske förstå, och det är att jag aldrig skulle ha utsatt mig för denna smutskastning om jag inte varit etthundra procent övertygad om att det jag gör är viktigt och dessutom rätt och riktigt. Jag kräver inte att andra människor ska hålla med mig, men jag kräver min rätt till yttrandefrihet och att få utföra min journalistiska gärning på det sätt jag menar att varje sann journalist borde göra: att utan någon som helst lojalitet med makten avslöja vad som pågår i det svenska samhället.

Jag skulle hellre dö än följa i Goebbels fotspår. Elsa och Anna kanske tror att de är journalister (åtminstone verkar de övertygade om att de har rätt att vara medlemmar i SJF och dessutom bestämma vilka som ska kastas ut), men i min värld är de inget annat än ynkliga propagandister som till varje pris vill tysta dem av oss som tar sig friheten att utöva vårt yrke på det sätt vi menar att det ska utövas.

Så kom igen, Svenska Journalistförbundet! Vilket slags medlemmar vill ni ha – döda fiskar som följer med strömmen eller besvärliga typer som utmanar konsensus? Jag inväntar med spänning ert svar i form av en uteslutning eller ett välkomnande att stanna kvar i SJF.


Fotnot: Detta öppna brev skickades till Journalistens chefredaktör Helena Giertta i måndags, men trots två påminnelser har hon ännu inte svarat.

Källa: Dispatch International (Ingrid Carlqvist)

----------------------------------

Skrämmande, men idag det förhärskande inom den s k *journalistkåren*. Ynkliga maktens lakejer, har totalt tappat bort sin roll. Den rikskände, och av Expressen - med assistans av kriminellt belastade kommunistiska Researchgruppen - person-förföljde docenten i Göteborg, Jim Olsson, myntade begreppet "propagandister". Det passar precis in på de kräldjursliknande hyenor, som via gammelmediaredaktioner, inkl fackförbundstidningen 'Journalisten' (borde följdenligt byta namn till 'Propagandisten') påminner om semi-totalitära DDR-/Stasi-agentkopior. Svin! Lämna landet och förSVINn! Nordkorea kanske tar emot...