Det finns ingen anledning att drabbas av panik, sa NN från den danska säkerhets- och underrättelsetjänsten PET, när han i fredags eftermiddag ringde mig med det ”trista beskedet” att Basil Hassan, mannen som försökte skjuta mig, var på fri fot.
Sedan 25 april hade Hassan på dansk begäran suttit inspärrad i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse, eftersom den danska polisen hade samlat in tillräckligt med bevismaterial för att peka ut honom som den skyldige till skottattentatet mot mig utanför min dåvarande bostad på Frederiksberg 5 februari 2013.
Kulan visslade förbi några millimeter från mitt högra öra – enligt experternas uppfattning för att attentatsmannen uppenbarligen inte visste att rekylen får pistolen att röra sig uppåt i skottögonblicket. Om han i stället siktat mot mitt bröst eller min mage, hade jag inte suttit här i dag. För även om första skottet kanske inte varit dödande, hade den så kallade ”dansken” av libanesisk härkomst haft tid att avfyra nya skott.
Det fick han inte tid till eftersom jag instinktivt slog mot hans huvud, vilket fick honom att tappa fattningen. Han fumlade med pistolen i ett försök att få iväg ett nytt skott, medan jag gick löst på honom. Vid ett tillfälle tappade han vapnet och försökte återigen ladda om, medan vårt handgemäng fortsatte. Till sist gav han upp och sprang sin väg, medan han ropade ett eller annat på arabiska.
Enligt danska polisen försvann Basil Hassan från Danmark redan samma dag och har sedan dess rest runt mellan Syrien, Irak och Turkiet. Men 25 april i år slog fällan igen, när den otursamme mördaren greps på Istanbuls flygplats med ett falskt pass.
”Där sitter han säkert och bra tills han utlämnas till rättegång i Danmark”, fick jag flera gånger veta av Köpenhamnspolisen, som har lett den omfattande utredningen. Vid något tillfälle var 30 personer sysselsatta med att utreda saken, och medan detta skrivs är de fortfarande fem. Interpol och polisen i flera länder har varit involverade, och det hela måste ha kostat många miljoner kronor.
Jag hyser inte det ringaste tvivel om att den danska polisen har gjort allt som stått i deras makt för att avslöja gärningsmannen och få honom till Danmark.
Men det är alltså helt förspillda krafter.
Min tilltro till det turkiska rättsväsendet är inte på nivå med den danska polisens. Så när jag dagarna efter Hassans gripande i Istanbul fick frågan om jag trodde att han skulle utlämnas till rättegång i Danmark, uttryckte jag tvivel. Turkiet är ett islamiskt land med en islamisk regering som gör allt för att stryka ett streck över den sekularisering som var officiell politik tills Recep Tayyip Erdogans Rättfärdighets- och Utvecklingsparti, AKP, kom till makten 2003.
Men det skulle jag sluta med, sa en högt uppsatt PET-medarbetare som ringde till mig. Han kunde naturligtvis inte ge mig yppandeförbud, men bad mig uppriktigt att inte kritisera Turkiet eftersom landet hade visat sig ovanligt hjälpsamt i Basil Hassan-saken.
Jag följde rekommendationen och har sedan dess, när jag blivit tillfrågad, sagt att den danska polisen inte hyste ringaste tvivel om att han skulle bli utlämnad, även om det av formella skäl kunde ta lite tid.
Jag trodde dock inte riktigt på det – och det visade sig dessvärre att jag fick rätt.
Hur den omtalade muhammedanen slapp ut, är just nu ovisst. Det är dock högst osannolikt att han har rymt. Själv tror jag på den förklaringen att frisläppandet har ingått i fångutväxlingen mellan Islamiska Staten och Turkiet, som enligt turkisk press ägde rum 20 september. Men trots danska propåer har turkarna inte meddelat några fakta.
Det är också en del andra oklara omständigheter som sedan i fredags gett anledning till en massa turbulens i Danmark.
Det är tydligen många saker jag inte blivit informerad om.
De senaste dagarna har det kommit fram att Basil Hassan uppenbarligen redan i augusti flyttades från det fängelse han först satt i, till ett annat. Varför det skedde har ingen förklarat för mig.
Det är också oklart när de danska myndigheterna – och här tänker jag främst på utrikes- och justitiedepartementet – fick veta att den otursamme mördaren sluppit ut. Har de vetat något de inte har berättat för mig? Har de suttit inne med information som de inte har delgett Folketinget? Flera partier vill gärna ha besked om detta, bland dem det starkt vänsterorienterade Enhetslistan, som nu har bett de två ministrarna om en förklaring.
Saken är nämligen den att det för några få dagar sedan hölls en upphetsad Folketingsdebatt om den danska militärinsatsen mot Islamiska Staten samt om Turkiets hållning till IS. Om regeringen då kände till Basil Hassans frisläppande, borde den ha berättat det för Folketinget. Enhetslistan och flera andra partier vill gärna ha besked om detta.
Det står klart att den danska regeringen kände till Hassans frisläppande flera dagar innan jag fick veta något. Detta vet jag från källor nära regeringen.
Hade det inte varit rimligt att meddela mig? Det var trots allt jag som skulle dödas.
Man kan knappast klandra mig för att mitt förtroende för den danska regeringen är lågt.
Jag har inget emot polisen – varken Köpenhamnspolisen eller PET – som naturligtvis har gjort det justitiedepartementet har beordrat dem. Men jag tycker att justitiedepartementet har spelat en märklig roll.
Den 14 juli 2013 – alltså drygt fyra månader efter attentatet – skrev jag till dåvarande justitieministern Morten Bødskov (S) och bad om ett möte eftersom attentatet, som jag uttryckte det, hade medfört ”en del olyckliga följder för min person”.
Jag tänkte bland annat på att polisen hade placerat mig i en lägenhet som kostade dubbelt så mycket som jag tjänade. Den var vald ur säkerhetssynpunkt, och jag befann mig inte i en position där jag kunde hitta någon bättre bostad.
I flera veckor hade jag levt under jorden på olika adresser, beskyddad av vänliga PET-människor. Så kunde det inte fortsätta och jag föreställde mig att regeringen, som ju hade bedyrat sin stora omsorg om yttrandefriheten, skulle hjälpa mig.
Men Morten Bødskov ville inte träffa mig, framgick det av ett meddelande jag fick några veckor senare.
Tyvärr är jag inte muslim och jag har inte varit i heligt krig i Syrien. I så fall hade jag ju kunnat resa till Danmark utan papper och krävt uppehållstillstånd med allt betalt och familjesammanföring med mina tre hustrur och 19 barn.
Och jag hade garanterat fått mina två framtänder lagade, de som förstördes under mitt slagsmål med Basil Hassan. Det kommer att kosta 50 000 kronor, säger min tandläkare, och det har jag inte.
Men man kan få ersättning som brottsoffer, berättade polisen för mig några dagar efter attentatet. Fysiska skador, psykiska men och mycket annat kan man få ersättning för, sa de.
Det har nu gått 20 månader sedan attentatet, och jag har inte fått en krona.
Så nästa gång regeringspartierna och deras stödpartier håller predikan om sin kärlek till yttrandefriheten och sin varma omsorg för yttrandefrihetens offer, slår jag över på en annan kanal.
Jag fruktar att många kommer att dra slutsatsen att det är bäst att rätta sig efter islam. Annars riskerar de att bli mördade eller i vart fall räkna med att leva resten av sina liv under dödshot.
Under alla omständigheter blir de ruinerade – om inte de har en betydande personlig förmögenhet.
De kan givetvis också välja att gå över till profeten och be om att få pengar för att integrera sig med dem.
Källa: http://www.d-intl.com/2014/10/13/danmark-anropar-islam-kritiker-hall-er-kaft/
Ovanstående talar för sig självt. Inte bara katastrof-landet Sverige, utan även Danmark, hukar och bugar sig mot islamismen. Må historiens dom bli hård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar