Ofta kallades han bara ”ayatollan”. Ayatolla (egentligen Āyat Allāh, ‘Guds tecken eller mirakel’) är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse.
Det är i år 25 år sedan ”ayatollah” Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder 3 juni 1989, och 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatolla Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kom till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och Västvärldens – läs den amerikanska Carter-administrationens – aningslöshet. Det är med fog han brukar benämnas som den moderna islamiska terrorismens fader. Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollans farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern kom från en persisk shiitisk prästsläkt.
Khomeini började tränas och undervisas i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det i protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer – vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.
Bengt Therner skrev 18 juni 2009 följande på Sveriges Radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning: ”Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.”
Den Reza Pahlavi Therner nämner var far till den shah med samma namn som störtades av Khomeini och hans anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.
Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de brittisk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 och anklagade honom för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister, sedan han med stor majoritet valts av det iranska parlamentet Majlis.
När Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets oljetillgångar som ägdes av utländska företag, började Västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadan-krisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den vänsterinriktade Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.
Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart, medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet i sin matsal.
Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin. Efter att från början mest ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer:
1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade manegen krattad för Khomeini.
2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen.
3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.
Ruhollah Khomeini hade tvingats i landsflykt 1964, först befann han sig ett år i Turkiet och under perioden 1965-1978 i Irak. Saddam Hussein tvingades honom att lämna landet och han slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror mot shahens styre, vars hastighet överraskade såväl Washington som shahen. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator. Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ, och kunde upprätta en brutal islamisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.
Bilden av den islamiska revolutionen i Iran är inte fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmie Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november året innan, ärvde han en unik relation till shahen av Iran.
Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapen som USA försett sina allierade med, och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologin – utom den kärnvapenrelaterade. Iran hade under tandemparet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USAs främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USAs ställföreträdare.
Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 långa dagar ockupationen av USAs ambassad i Teheran från 4 november 1979 till 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna. Operationen kallades Operation Örnklo och iscensattes 24 april 1980, men slutade i ett gigantiskt fiasko med åtta döda soldater efter en helikopterolycka. Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.
I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skrev Michael D. Evans följande på sajten The Blaze 11 februari 2014:
”I sin antikrigs-pacifism förstod Carter aldrig att Khomeini, en prästman i exil från Irak, förberedde Iran för revolution. Hans valda vapen var inte svärdet utan medierna. Genom att smuggla kassettband via iranska pilgrimer som återvände från den heliga staden Najaf, eldade han under förakt för det kan kallade gharbzadeg (den västerländska kulturens pest).”
Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini hade aldrig lyckats utan Carter. Den islamiska revolutionen hade då varit dödfödd.”
Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader. Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini kommer till sist att hyllas som ett helgon.”
Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollan ”en Ghandi-liknande figur”.
Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så här i Evans text:
“Min man sa till mig att om Jimmy Carter fortsätter så här, kommer Khomeini till sist att återvända och med honom kommer en islamisk revolution. Ryssarna kommer att invadera Afghanistan, Irak går i krig med Iran och vem vet vilken skräck som då drabbar världen.” Hela texten i Evans artikel i The Blaze.
Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran 3 juni 1989, Ali Khamenei.
Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens (i och för sig ganska lama) protester hänga öppet homosexuella, stena äktenskapsbrytare och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.
I dag är både Khomeini och shah Mohammad Reza Pahlavi döda – shahen avled i cancer i Kairo 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza ska erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.
På den mannens galenskaper tycks det inte finnas någon ände.
Källa: http://www.d-intl.com/2014/10/14/ayatolla-khomeini-den-islamiska-terrorns-fader/
Denne Khomeini har för mig alltid representerat den ultimata ondskan, en djävul i människoförklädnad. Och Jimmy Carters naivitet är i klass med många andra presidenter's i USA, endast överträffad av den sjukt okunnige krigshetsaren G W Bush, som genom sitt kriminella överfall på Irak 2003, de facto lade grunden till det kaos som sedan dess förhärskar i MÖ och delar av Afrika, samt Aghanistan inte att förglömma., Eskaleras alltmer, nu via en anna pajas' ledning, hybriden och 'fredspristagaren' Barack Obama. Mannen som startat bortåt femton krig sen han tillträdde. Och lyckat lura med sig vasall-imperiet EU, plus Sverige, som genom moderaterna Reinfeldt och Bildt slickat USA-röv i aldrig tidigare skådad omfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar