Har vi en deal?
Det haglar valanalyser nu. Det går tretton icke läsvärda på varje dussin och den lägsta nivån av alla hamnade vänsterekonomen och doktoranden i ekonomisk historia, Lars Ahnland, på när han pekade på det linjära sambandet mellan arbetslöshet och det ökade stödet för Sverigedemokraterna. Något bättre, och sannolikt närmare sanningen, hamnar Politiologerna som pekar på att SD gick framåt eftersom de väljarna helt enkelt gillar deras politik. När Ahnland pekar på sambandet mellan ökat stöd för SD och arbetslöshet så finns det en hel del som talar emot hans slutsatser och frågan är om unge Ahnland inte bör fundera på om just en doktorshatt i ekonomisk historia är rätt bana för honom. Då måste han behärska statistik på en helt annan nivå än vad han presterar åt Dagens Arena.
Den enda läsvärda valanalysen för alla tänkande människor är nog den som författas av Linus Bylund, Jimmie Åkessons närmaste man. Varför? De vet exakt vad det var, och varför, i deras valrörelse som gjorde att väljarna valde att gå över till dem. Och ur den valanalysen kan vi nog utläsa vad det var som de ansåg vara lyckosamt och vad de kommer försöka utveckla till nästa valrörelse. Allt medan våra egna amatörer till valanalytiker försöker hitta mer eller mindre bra bortförklaringar till varför vi förlorade väljare. För att faktiskt förstå vad det var som hände så måste vi faktiskt börja försöka tänka som en Sverigedemokrat tänker. När jag läste min GRUSK, Grundläggande Underrättelsekurs, vid Försvarshögskolan och Förhörsledarcentrum (AKA Tolkskolan) så drillades vi i rysk kultur- och religionshistoria, sovjetisk ekonomi och statsvetenskap samt politisk teori så att vi i vissa lägen kunde tänka mer stalinistiskt renlärigt än den mest trogna GRU- eller KGB kommissarie. Allt för att kunna förstå, analysera och predestinera. Detta att utan lägga några känslor eller värderingar i det och sådant arbete kräver tålamod och mental styrka samt ständig handledning. Denna egenskap saknar såväl skjutjärnsskribenterna på samhälls- och ledarredaktionerna som mer framträdande debattörer i det närmaste totalt. Enkla modeller och att se en rasist i varje buske som tycker annorlunda än de själva är så långt de kommer i sina tankebanor.
En artikel som fångar mitt intresse i detta sammanhang, och knyter an till alla platta analyser, är Södermalmsnytt där profiler som Henrik Arnstad – författare till ”Älskade Fascism”, och Johan Croneman – filmrecensent och krönikör i Dagens Nyheter, rycker ut till försvaret av Södermalm då de anser att denna stadsdel svartmålats alltför mycket i valrörelsen. Henrik Arnstad menar dock att Söderborna inte ska ta illa vid sig av Söderföraktet.
– Tvärtom tycker jag att vi ska vara ytterst stolta över den hatbild som tecknats av Södermalm. Vi har blivit kontroversiella och suspekta för att vi står upp för antirasism, medmänsklighet och demokrati, säger Henrik Arnstad.
Johan Croneman håller med:
– Det är viktigt mitt i baktalandet att understryka att Söder är en stadsdel i innerstan där det är högt i tak och där vi tar ett betydligt större socialt ansvar för utsatta än andra stadsdelar i Stockholm. Jag är jävligt glad att SD bara får fyra procent av rösterna här, säger Johan Croneman.
Jag skulle nog vilja pressa dessa herrar något litet genom att vi kommer överens om att vi genomför ett experiment under nästa mandatperiod. Vi låter Södermalm ta emot lika många flyktingar i relativa tal som Ställdalen, som med 500 invånare tog emot 230 i Anläggningsboenden 2012 eller som Västra Å som med 120 invånare tog emot 100. Eller varför inte som Blinkarp i Röstånga, Svalövs kommun, som med 880 invånare härbärgerar 285 nyanlända flyktingar. I Ställdalen erhöll Sverigedemokraterna 35 procent, i Röstånga 20,29 procent. På Södermalm erhöll Sverigedemokraterna mellan 5 och 10 procent beroende på valkrets men tog under förra mandatperioden inte emot en enda nyanländ flykting. Så låt oss, hr Croneman och Arnstad, göra ett experiment då ni är tämligen säkra på er sak – att ni har en hög skyddsnivå mot rasism och att ni är bra på att ta ert sociala ansvar. Vi ser till att Södermalm tilldelas lika många flyktingar som Blinkarp tagit emot i relativa tal. Södermalm ställer under nästa år och varje år fram till valet 2018 upp med att ta emot 35 000 nyanlända asylsökande i anläggningsboenden. Per år. Inte totalt. Per år.
Sedan avvaktar vi resultatet av valet 2018 och så får vi se hur rätt ni har. Har ni rätt i era teser, att ni är socialt ansvarstagande och kan stå emot SD bättre än andra så vinner ni min djupaste, och sannolikt hela svenska folkets, respekt samtidigt som ni i relativa tal har burit en lika tung börda som många små och mellanstora städer gjort de senaste åren. Får detta lilla experiment däremot ett annat utfall, eller att ni tycker det är en onödig idé alternativt börjar skruva på er och påstå att det inte finns bostäder (som annars går lätt att ordna genom att slå upp byggfuttar i Tanto och Vita bergen), så förväntar jag mig faktiskt att ni bägge försvinner från debatten för evig tid.
Har vi en deal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar