De Icke Önskvärda – Rashygien I Sverige – Förbättra Folkstammen

Denna video ”De Icke Önskvärda – Rashygien I Sverige” (dokumentär 2002) berättar om ett Sverige som det talas mycket tyst om.

Det rådde länge en bred politiska enighet om behovet av rashygieniska åtgärder. Entusiasmen för att ”förbättra folkstammen” var, under större delen av 1900-talet, inte alls begränsad till den yttersta högerkanten, utan denna entusiasm var rikligt företrädd i alla de stora politiska riktningarna: bland konservativa, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare.

År 1921 lades t.ex. en motion fram i riksdagen om inrättandet av ett statligt institut för rashygien.

Motionen var undertecknad av representanter från alla partier, däribland högerledaren Arvid Lindman och socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting.

En av de mest inflytelserika rashygienikerna, Nils von Hofsten (Medicinalstyrelsens expert i rashygien/arvshygien 1935-1953), var en övertygad liberal. Under andra världskriget var han rektor för Uppsala universitet, och stod rakryggat pall mot antisemitism och andra nazistinspirerade tendenser vid universitetet.

Sveriges första steriliseringslag trädde i kraft år 1935. Den gjorde det möjligt att sterilisera en person mot hennes vilja. Sterilisering kunde ske om hon ”kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet” (eugenisk [arvsbiologisk] indikation).

Den kunde också ske om hon på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet var ”för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn” (social indikation).

Dessutom tilläts liksom tidigare sterilisering på medicinsk indikation, dvs. sterilisering av en kvinna för vars hälsa en graviditet kunde vara farlig.

I den politiska debatten hävdade många politiker, både på vänster- och högerkanten, att lagen var otillräcklig.

År 1941 beslutade riksdagen att skärpa lagen. Enligt justitieminister KG Westman (bondeförbundet) var syftet ”att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Dessa uppgifter om hur svenska politiker tänkte och uppförde sig mot den del av befolkningen som ansågs som ”mindre värda” ligger inte långt tillbaka i tiden och finns att läsa till sin helhet som är publicerat i : Folkvett nr 1/1992.

Jonas Gardell, Rossana Dinamarca (V) och resten av riksdagen, nya och gamla regeringar inklusive den förljugna media vi har, borde läsa på lite mer, innan de uttalar sig.

Källa: Exponerat