"Demokrati utan nation"

Författaren Jan Tullberg skriver om att de västerländska eliternas kritik mot nationalstaten saknar förankring hos de egna medborgarna. Samtidigt får en överflyttning av beslut till högre organisatorisk nivå stora effekter, och det är hög tid att fundera över konsekvenserna av ett systemskifte till en postnationell ordning. 

Det accelererande hotet mot demokratin kommer inte främst från politiska extremister eller islamister och inte heller från en globaliserad ekonomi. Det centrala hotet är att den nationella eliten sviker det nationella projektet.

Demokratin bygger på att eliten har ett begränsat mandat: De politiska representanterna ska verka i folkets intressen och visa respekt för folkviljan. Båda dessa krav är dock begränsande och många makthavare lockas därför av att se sig som folkets uppfostrare snarare än tjänare. Uppfattningen att det alls finns ett folk blir ett grundskott mot demokratins lojalitetskrav.

På många plan sker en förflyttning av politisk makt från parlamenten till överstatliga organisationer, i första hand EU. Argumentet är att eftersom ekonomin blir alltmer global så måste även politiken överge nationen och bli postnationell. Genom sådana fusioner blir dock makten inte endast starkare – det vi ser är också ett skifte från självständighet till ett begränsat medinflytande. Det kan också ifrågasättas vad det är för stordåd som den aggregerade politiska makten kan uträtta. Det synbara resultatet är i första hand en harmonisering av regler på gott och ont, och en tydlig avdemokratisering i takt med att ett etablissemang av administratörer och jurister får allt större makt.

Den inflytelserike statsvetaren Arend Lijphart lanserade begreppet ”konsociationell demokrati” för att beskriva en konsensusinriktad politisk modell som främst är avsedd för att hantera mångkulturella samhällen. Då sådana samhällen saknar en stark sammanhållning hyser minoriteten motvilja till att endast ha en mindre grupp representanter i parlamentet som inte får vara med i regeringen. Lijphart förslog därför ett samregerande med en stor majoritet som lösning på problemet.

Ett av de problem som u-länder dras med är att all makt i samhället ligger hos den verkställande makten. Ett makthavande parti som förlorar ett val förlorar allt och får kanske aldrig en chans att återkomma. Valfusk är ett sätt att undvika förlust och konsociationalism ett annat. Genom att inte ge upp hela regeringsmakten kan en valförlust kanske accepteras.

Det Lijphart argumenterade emot var den demokratiska grundmodellen i ett majoritetsvalsystem, där två block gör sitt bästa i att anpassa sin politik till väljarnas önskemål och det vinnande blocket bildar regering. Politiker kan se en trygghet i det samregerande alternativet; där avsätts de inte av väljarna utan endast, möjligtvis, av den egna partiorganisationen. Detta innebär dock en mycket stor inskränkning i väljarnas makt då en effekt av en sådan stor koalition är att det endast finns en marginaliserad opposition.

Vid tiden för den franska revolutionen hade inte de mänskliga rättigheterna drabbats av hyperinflation – idag finns nämligen inte mindre än 1377 sådana ”rättigheter”, som proklamerats av FN och Europarådet i 64 olika konventioner. Då proklamerades bara fyra mänskliga rättigheter och en av dem var rätten att ”göra motstånd mot förtryck”. I en fredlig och rimlig tolkning så innebär den rättigheten att rösta bort regeringen. Jag bedömer det som befogat att se möjligheten till bortröstningen som viktigare än tillsättningen av en regering. Det senare är en fråga om att bedöma löften, medan bortväljandet har ett bättre beslutsunderlag. Det är också hotet om att bli bortröstad som gör att en regering skärper sig och avhåller sig från auktoritära utsvävningar.

EU ser sig i hög grad som en mångkulturell federation som fokuserar på social representation. Sverige hade tidigare Margot Wallström och nu Cecilia Malmström som kommissionär. Man kan dock ifrågasätta om de utnämningarna har något värde för Sverige. En kommissionär har en post som tjänsteman åt EU som helhet, inte som någon sorts svensk ambassadör, så en speciell hänsyn till Sverige vore tjänstefel.

Efter valet till Europaparlamentet 2014 ställde de befintliga nio kvinnliga kommissionärerna kravet att minst 10 av de 28 tillträdande kommissionärerna skulle vara kvinnor. Den sociala representationsidé som här kommer till uttryck är märklig; kommissionärerna anses på ett metafysiskt sätt representera sitt land och sitt kön medan de i tjänsteutövningen ska avhålla sig från just detta. Denna oklarhet återfinns i allt konsociationalistiskt tänkande och smyger sig fram också inom demokratiska nationalstater. Istället för en nationell enhet och politisk pluralism så främjas social mångfald och politisk kohandel. Identitetspolitik som markerar avvikelse från det nationella omhuldas, vilket leder till en segmentering av samhället.

Ett samhälle som är tydligt organiserat enligt den konsociationella modellen är Libanon. Makten delas där mellan 18 olika religiösa grupper. Någon har rätt till presidentposten, en annan till premiärministerposten och en tredje tillsätter talmannen. Tanken är att ”alla ska med”.

Statsvetaren Leif Lewin kallar modellen för ”samarbetsdemokrati” medan statsvetaren Donald Horowitz gör en mer kritisk bedömning och menar att tanken bakom den konsociationella modellen är en idé om ett slags kartell bestående av elitgrupper. Jag går på Horowitz linje och tycker ”kartelldemokrati” är en passande term. Dels finns en risk för att samarbetet brakar ihop och slutar i inbördeskrig som i Libanon och dels att parterna har ytterst svårt att få ihop en regering och en politik. Den flamländsk-vallonska höger-vänster-koalitionen i Belgien förhandlade i 541 dagar innan den fick ihop en regering 2011. Även utan inbördeskrig och regeringskris är det en diskutabel ordning. Politikerna gör upp över väljarnas huvuden och väljarna har ingen praktisk möjlighet att förkasta politiken i nästa val, eftersom alltför många politiker är med i kartellen. Den mänskliga rättigheten att byta regering elimineras.

En allt större del av den förda politiken cementeras i konventioner och avtal som försvårar politisk förändring. Den federala nivån består av en rad andra instanser än EU-kommissionen och Europaparlamentet. De ingående ländernas medinflytande späds ut och skyldigheten att lyda de centrala direktiven blir större. Juristerna tar över, makten judikaliseras. Varje ändring ett land gör kan leda till att en grupp som upplever en försämring hävdar att dess rättigheter kränkts. En trolig utveckling är att avnationaliseringen och avdemokratiseringen fortsätter i takt med att nationerna segmenteras och inspireras av den redan etablerade kartelldemokratiska ordningen på EU-nivå.

En närbesläktad global trend är det som kallas from government to governance. Regelverk skapas och upprätthålls i en närmast korporativ process. Näringsliv och så kallade icke-statliga organisationer är redan involverade i en rad olika projekt med politikens välsignelser. Här är det breda uppgörelser som gäller. Ju fler som är med desto färre är utanför och emot. Då det korporativa systemet är starkt knutet till den italienska fascismen är det inte så populärt att framhäva kopplingen till korporativism. En viktig skillnad är att i de totalitära staterna så var korporativismen en sorts staffage. Representanter för småbönderna, kvinnoorganisationerna, kulturarbetarna osv trädde fram och betygade hur den sociala kategori de skulle representera älskade ledaren och partiet. Det var en sorts social teater då alla representanter i första hand var lojala medlemmar i partiet.

I de icke-totalitära samhällena är de olika sociala grupperna mer självständiga och då uppstår frågan om de kan komma överens. Vi får en förhandlingskultur som hyllas av många. Lyndon Johnson motiverade att han tagit med en person som uppfattades som en motståndare i sin regering på följande sätt: ”It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in.” Den något informella metaforen kan tjäna som argument för ”samarbetsdemokratin”.

Ur ett mer liberalt perspektiv är enighet och stabilitet inte lika självklara honnörsord. Valfrihet är viktigt för att hitta fram till bättre lösningar istället för att fastna i dåliga, men politisk valfrihet kräver att det finns regeringsalternativ. I en nationalstat återfinns den sammanhållning som gör att man klarar regimskiften utan att riskera inbördeskrig. Vad vi ser nu är dock att ledare i demokratier börjar resonera på samma sätt som de i diktaturer och halvdemokratier där stabilitet genom breda uppgörelser i parlament, kommissioner och ministerråd gör att politiken kan frikopplas från väljarna.

Någon måste betala och det blir fotfolket. Maktkartellen prioriterar långa anställningskontrakt och generösa avgångsvederlag. Politikerna får fallskärmar enligt näringslivets modell för sparkade verkställande direktörer. En betydligt större kostnad är säkerligen all den subventionspolitik mot sina respektive väljargrupper som representanterna anser sig behöva för att behålla deras lojalitet. Det förefaller rimligt att misstänka att allmänintresset blir lidande av allt fokus på särintressen. Även den klassiska demokratin hade förmånsgrupper, men inte alls i samma utsträckning. Den centrale väljaren, medianväljaren, är i hög grad en person vars personliga intressen ligger rätt nära ett allmänintresse.

Den nationella demokratin är kraftlös mot de ekonomiska superkrafterna, lyder ett välbekant modernt budskap. Zygmunt Bauman var en rätt typisk representant för så kallade intellektuella när han i en intervju år 2011 ondgjorde sig över liberalismens genomslag i England på 1800-talet och beskrev det som mänsklighetens svåraste stund. Efter nazismen och kommunismens fall dominerar åter den liberala ordningen, beklagade han: ”Ni som är unga idag kommer att ägna det mesta av era liv åt att återigen gifta Makten med Politiken.”

Bauman förtydligar: ”Skilsmässan mellan politiken och makten är orsak till allt ont i världen.” Han har säkerligen en del invändningar mot Tredje riket och Sovjetunionen, men hyllar ändå en sorts proto-totalitarism. Onekligen lyckades Stalin och Hitler att ”gifta makten med politiken”. Appellen Ordnung muss sein har inte förlorat sin dragningskraft. Nu vill många satsa på ordning igen, denna gång globalt.

Den politiska makten i nationalstaten är inte bara en makt utan en demokratiskt kontrollerad makt. Den nya maktordningen blir troligen inte lika despotisk som de regimer som Bauman (född 1925 i Polen) borde ha lärt sig mer av. Ändå är det uppenbart att vi kommer att få leva med ett stort demokratiskt underskott. I en mångkulturell värld behövs en decentraliserad maktstruktur, inte en one size fits all-modell. Även om den senare skulle få demokratiska drag så vore det en försämring. Den föreslagna globala kopian på Europaparlamentet, United Nations Parlamentary Assembly, tycks ha en begränsad potential och förmåga att uppbåda entusiasm.

Ogenomtänkta teorier och en klåfingrig vilja att vara med och fatta beslut gör att etablissemanget driver en självgenererande process. Vi kommer att få mer av kartelldemokrati.

”Globaliseringen smyger sig fram, som sagt. Osynligt eller synligt lämnar makten nationalstaten och flyttar över till olika övernationella organ. Inom sektor efter sektor träffar tjänstemän bindande överenskommelser med sina internationella kolleger”, noterar Leif Lewin i Svenska Dagbladet i december 2011.

Vad som behövs är att populistiska demokrater reverserar processen och stärker demokratin. Ekonomin har redan genomgått en internationalisering, men den är i högre grad en möjlighet än ett hot för en liten nation som Sverige. Genom den öppna ekonomin får länder med en liten hemmamarknad stora möjligheter att ge sin befolkning en hög levnadsstandard genom ett exportorienterat näringsliv. Men det råder alltid en knapphet och det finns alltid behov att prioritera på den politiska önskelistan. Anhängare av demokrati anser att detta görs bäst på nationell nivå. Samtidigt koketterar etablissemanget med sitt engagemang för alla som inte är svenskar. Den attityden diskuteras i en kommande tredje och avslutande del av denna artikelserie.

Jan Tullberg

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.

Källa: friatider.se

- See more at: http://www.exponerat.net/jan-tullberg-demokrati-utan-nation/#sthash.j99U4ZGl.dpuf

Källa: http://www.exponerat.net/jan-tullberg-demokrati-utan-nation/

En studie i självbedrägeri

Det så kallade framtidspartiet Socialdemokraterna, från vilket både äldre och yngre väljare flyr, håller kongress. Det är en imponerande studie i självbedrägeri. Jag tycker faktiskt nästan lite synd om de delegater som sitter där och verkar tro på den charad som landets statsminister spelar upp.

Löfven sätter allt på ett kort: jobben. Med ett högt tonläge (målet ska självfallet nås, systematiskt) riskerar han att framstå som en skrävlare och lögnare när det vankas valrörelse 2018. Få, inte ens regeringens egen arbetsmarknadsminister, verkar se målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 som realistiskt. Men Löfven framhärdar. Vilket kommer göra honom till en enkel måltavla för oppositionen framöver.

Ty problemet är att Löfven genomgående har högt satta mål men saknar politik för att nå dem. Att sätta upp mål är ingen konst. Det kan vem som helst göra. Att formulera en politik som kan göra målen realistiska, är svårare. Och detta har Socialdemokraterna inte lyckats med på någon punkt än så länge. Inte vad gäller arbetslösheten. Inte vad gäller skolan. Inte vad gäller bostadsbyggandet. Inte vad gäller integrationen.

Genom att ställa nya krav i offentliga upphandlingar ska långtidsarbetslösa kunna bli anställda och 10 000 nya jobb skapas. Genom att slänga in några miljarder i byggsubventioner, i sammanhanget en droppe i Atlanten, ska 250 000 nya bostäder byggas till 2020. Och genom att underlätta validering av asylsökandes utbildningar, ska fler utrikes födda kunna komma i arbete.

Löfven höll i går något som närmast kan liknas vid en sosseversion av Reinfeldts öppna era hjärtan-tal (lyssna på den passagen här). Jag häpnade lite över detta. Väljarna flyr Socialdemokraterna. Invandringsfrågan växer i betydelse hos alltfler, vilket gynnar ett enda parti och det är SD.

I detta läge står Löfven på sitt partis kongress och tar strid för den migrations- och integrationspolitik som lett fram till just den situation vi har i dag med Migrationsverket som går på knäna, skolor som inte har plats för de hela klasser av nyanlända barn som dyker upp utan förvarning och stadsdelar som får skära ned på specialpedagoger för barn med särskilda behov för att försörjningsstödet och dyr vård för ensamkommande flyktingbarn skurit stora hål i budgeten.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Socialdemokraterna inte har förstått korrelationen mellan den förda politiken och SD:s framgångar. Alternativet ter sig nämligen ännu mer orealistiskt: att Löfven på allvar tror att några små justeringar här och var kan förbättra integrationen så till den milda grad att de 80-100 000 asylsökande som väntas under detta år snabbt kan komma i arbete. I dag är mediantiden för flyktingar att få ett arbete i endast en eller några få timmar, med eller utan bidragsstöd, åtta långa år.

Löfven lovar. Det kommer att lösa sig. Självfallet. Systematiskt. Men det är allt färre som fäster någon vikt vid hans ord.

Källa: http://www.motpol.blogspot.com.tr/2015/05/en-studie-i-sjalvbedrageri.html
Ref: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/om-de-osynliga-och-vad-socialismen-ser.html

10 000 nya jobb eller 100 000 flyende väljare?

Socialdemokraternas pågående kongress ger en väldigt intressant inblick i den socialdemokratiska världsbilden. Det parti som håller kongress tycks tro att Vietnamkriget fortfarande pågår, att ärat Palmes namn fortfarande flyger över jorden, att rekordåren inte är över och att väljarstödet uppgår till 45 procent, snarare än 25,9.

En av dagens mer intressanta nyheter från den socialdemokratiska kongressen är att Löfven har påstått att 10 00 nya jobb kan skapas, bara de redan ökända reglerna för offentliga upphandlingar utökas med ett krav på att anställa långtidsarbetslösa. Att ett sådant villkor skulle skapa uppenbara undanträngningseffekter tycks inte föresväva Löfven. Ej heller tycks det föresväva honom att ett sådant villkor i praktiken skulle utesluta många mindre leverantörer, eller att många av de långstidsarbetslösa är långstidsarbetslösa helt enkelt för att dagens sönderreglerade arbetsmarknad i praktiken gjort dem omöjliga att anställa.

Genom att vifta sitt trollspö hoppas Löfven skapa 10 000 nya jobb, en syn som bottnar i en grundläggande brist på förståelse för att det land Tage Erlander en gång ledde inte längre finns kvar. De 10 000 jobben är emellertid bara en bråkdel av de nya jobb som måste skapas för att nå det totalt orealistiska målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Ett mål som Ylva Johansson i praktiken förvisso dödförklarade i måndags, men som likt en zombie trots detta ändå går igen på den socialdemokratiska kongressen.

Det parti Stefan Löfven leder saknar svar på dagens "utmaningar". Det parti Stefan Löfven leder har sedan länge spelat ut sin roll och lever idag endast på gamla meriter. Det parti Stefan Löfven leder är ett döende parti. Stefan Löfven må tala om 10 000 nya jobb, men de applåder från de redan frälsta han river ned förmår inte dölja att den socialdemokratiska kongressen är ett haveri inför öppen ridå. Stefan Löfven hoppas på 10 000 nya jobb, men 100 000 nya flyende väljare är ett betydligt mer sannolikt utfall av det tal han höll idag. 

Källa: http://fnordspotting.blogspot.se/2015/05/10-000-nya-jobb-eller-100-000-flyende.html

Dåliga (s)kolresultat är skolans och föräldrarnas fel enl Löfven

I ett genidrag gjorde statsminister Stefan Löfven ett utspel på socialistkongressen i Västerås. Det är nu elevernas och föräldrarnas fel att skolan och skolresultaten är usla. Därmed flyttas fokus bort från politikerna, som inte behöver göra ett skit mer.

Utspelet är alltså helt genialiskt. Statsminister Löfven säger förvisso att man ska fortsätta satsa på den kommunala skolan, men om satsningarna inte fungerar, oavsett hur ogenomtänkta och usla de än är, så är det inte politikernas fel. Då är det nämligen elevernas och föräldrarnas fel. Därtill får han även alla skolkritiker att hålla med honom på grund av disciplinkravet.

Från det officiella talets transkribering:

"Men för att de stora investeringarna i skola och utbildning ska ge utväxling i EU:s lägsta arbetslöshet, behöver vi höja vår förväntan på oss själva och öka våra ansträngningar.
Svenska skolelever kommer behöva anstränga sig ännu hårdare. Fler behöver känna att skolan går först, före Netflix, före träning och kompisar, utan ursäkter, från lågstadiet till gymnasiet.
Fler föräldrar behöver inse att det mest avgörande för barnens väg i livet är att de lyckas i skolan. Fler måste vara beredda att fortsätta studera efter gymnasiet, och fler måste vilja lära nytt, byta karriär, inte bara vid 25 utan genom hela livet.
Vi behöver en skola som tar tillvara på och sporrar alla elevers ambition, oavsett vilken bakgrund du har eller var du växer upp.
Bara så kan Sverige ta ledningen i den globala konkurrensen.Vänner, vi behöver samla hela svenska folket i en ny strävan efter utveckling och bildning.Nu stärks din rätt till utbildning. Gör din plikt och tänj din kunskaps gränser!"

En tidning har lite fler citat, som möjligtvis är från det riktiga talet alternativt någon pressträff.

"Generellt sett behöver vi få upp lite mer disciplin och ordning. Både elever och föräldrar måste tänka till. Det viktigaste för barnet är att klara sig så bra som möjligt i skolan. Det är inte kompisar, det är inte ens idrotten och det är inte dataspelen. Skolan är viktigast."

Inte ens idrotten. Det uttalandet säger allt om socialdemokratins syn på skolan historiskt. Idrott framför allt. Så är å andra sidan skolan och hela socialdemokraternas gamla Folkhemssverige byggt på nazistiska idéer.

Nu jublar förstås alla skolkritiker, men här ligger ytterligare genialitet hos Löfven. Ingen kan förstås vara emot disciplin och att de jävla ungdomarna ska ta sig i kragen och att det är föräldrarnas ansvar.

Inte Löfven. Inte Romsons kollega.
Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Därmed accepterar man Löfvens verklighetsbeskrivning och retorik, dvs att om regeringens och Romsons partiledarkollega^1. vansinnigheter inte ger någon effekt är det inte regeringens fel. Och vem i oppositionen kan säga emot att det krävs lite jävla hyfs och disciplin, för i helvete?

Genialiskt som sagt. Även den brunaste sverigedemokrat hyllar nu Löfven, även om de antagligen gärna vill återinföra kroppsbestraffning också. Allt var ju trots allt bättre på 60-talet enligt folkhemsfundamentalisterna. Då växte ju också Löfven upp, och då var det minsann något jävla hyfs i skolan. Dagens barn och ungdom blir det inget av, nej fy fan, fram med rottingen och riset om ungjäveln inte visar disciplin och passar det inte kan man alltid gå till gruvan, hamnen eller bruket och skaffa sig ett riktigt jävla jobb. Det fungerade minsann för Löfven och nu är han stassminister, minsann. Så skärp er annars får ni ett kokt stryk.^1.

Nej, Löfven och Romsons partiledarkollega^2., så lätt ska ni inte komma undan. Att sitta i regering är att ta ansvar. Det spelar ingen roll vems fel det är, ansvaret är erat. Klarar inte inte att ta ansvar för skolan, utan skyller på föräldrar och elever går det bra att upplösa regeringen och lämna över till någon partikonstellation som är beredda att ta ansvar och inte bara populistiskt skylla ifrån sig.

Och ni, skolan är kommunal, så inget ni gör kommer förändra skolan väsentligt. Det ser kommunerna till. För inte kan ni göra det enda vettiga, nämligen förstatliga skolan - då blir det ju uppenbart att det är regeringen som har ansvaret plus att man då idiotförklarar HSB^1. Persson, vars kommunalisering av skolan är grunden till alla dess problem. Faktum är att antagligen allt som är fel i Sverige är HSB Perssons fel. Han fick inte tillräckligt med stryk i skolan. Antagligen.

<sup>1. Det kan finnas inslag av satir i detta blogginlägg om någon undrar.
2. I rättviseräknarens anda nämner jag förstås aldrig mer den penisutrustade halvan av den dynamiska duon vid namn, vilket förbättrar statistiken på vem som får uppmärksamhet i media. Därtill brukar jag redan sedan tidigare undvika att använda förnamn, generellt. Penishalvan av dynamiska duon kommer hädanefter bara omämnas som Romsons partiledarkollega, eller i kortform Romsons kollega. Fotoillustrationer i samband med artiklar om Romsons kollega kommer vara bilder på Romson själv. Det är ju trots allt rättvist.
3. HSB = Han Som Bestämmer. Jösses, var har ni varit de senaste två decennierna?</sup>

Källa: http://cornucopia.cornubot.se/2015/05/stefan-lofven-daliga-skolresultat-ar.html

Socialdemokraterna är passé

I dag inleds floskel-SM, också känt som Socialdemokraternas partikongress. Stefan Löfven kommer till kongressen med Juholt-siffror i ryggen, ett koppel av brutna vallöften, tvivel från ekonomer och bedömare om huruvida partiets mål om lägst arbetslöshet i EU ens är realistiskt samt ett stukat självförtroende efter ett halvår av negativ press.

Socialdemokraterna är inte ensamma i denna soppa. Regeringspartnern Miljöpartiet, en "naturlig samarbetspartner" enligt Löfven, har knappast hjälpt till att lyfta folkets förtroende för 38-procentsregeringen. Åsa Romson är en katastrof, och vem tror egentligen att Gustaf Fridolin ska kunna "fixa skolan"? Många socialdemokrater hade säkerligen hellre regerat själva i minoritet än att ha ett grönt släpankare runt halsen, och partiet hade troligen haft större chans att få riksdagens stöd.

Framtid är ett viktigt ord för S. De är nämligen "framtidspartiet". Det är en snarast ironisk benämning på ett parti vars idékontor har varit stängt och tillbommat sedan åtminstone 1950-talet. S har inga nya idéer längre. Allt faller tillbaka på högre skatter, högre bidrag, förbud och regleringar samt

Att S inte är ett framtidsparti kan även konstateras rent statistiskt. Bland män i åldrarna 18-44 år får S endast 18 procent av sympatierna. Motsvarande siffra för M är 29 och för SD 19. Detta måste vara ren skräckläsning för S. Men även bland äldre tappar partiet väljare.

Om S vill vara ett framtidsparti måste det börja med att hitta konkreta svar på de stora strukturella problem som råder på svensk arbetsmarknad, bostadsmarknad och skola. Därtill behöver partiet vakna upp och inse att migrationspolitiken måste läggas om. Att MP inte kan få ha veta i dessa frågor längre.

Löfven hävdar i en DN-intervju att elever och föräldrar i skolan ska förväntas "göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt". Detta är inget han än så länge verkar vara intresserad av att överföra på migrations- och integrationsområdet.

Löfven har chansen att tysta kritikerna på kongressen i Västerås. Men ingen bör hålla andan. Däremot kommer vi säkert få se fler fina löften utan detaljer om hur de ska nås. I denna kategori har nämligen Löfven visat sig duktig.

Källa: http://www.motpol.blogspot.com.tr/2015/05/socialdemokraterna-ar-passe.html

Socialdemokraterna är emot kvotering - inom partiet

            Inkvoterad. Enda förklaringen.

"Alla djur är jämlika, men socialdemokraterna är jämlikare än andra" - inte Djurfarmen av George Orwell, men nästan.

Socialdemokraterna är emot att poster inom partiet ska kvoteras, och menar att det inte gynnar något organisationsled. Men själva hotar man om lagstiftning för att näringslivet ska kvotera in de kvinnor som på egna meriter och kompetens nu är på väg att ta över i takt med att de får erfarenhet nog.

Som bekant är socialdemokraterna den politiska grenen av maffiaorganisationen LO, en organisation som åtminstone förra året bara hade 16% kvinnor i styrelsen. Men socialism handlar inte om att alla ska ha det lika, utan att vissa ska ha det likare än andra.

Socialdemokraternas partistyrelse avslår motioner om att kvotera även hos socialdemokraterna. Man skriver enligt Bonnier/Expressen följande:

Som bekant är socialdemokraterna den politiska grenen av maffiaorganisationen LO, en organisation som åtminstone förra året bara hade 16% kvinnor i styrelsen. Men socialism handlar inte om att alla ska ha det lika, utan att vissa ska ha det likare än andra.

Socialdemokraternas partistyrelse avslår motioner om att kvotera även hos socialdemokraterna. Man skriver enligt Bonnier/Expressen följande:

"Att i stadgarna börja reglera hur representation i olika forum ska se ut vore olyckligt. Partistyrelsen menar att om motionsförslagen skulle vinna gehör riskerar vi att i nästa steg skriva in i stadgarna om  åldersrepresentation, etnisk bakgrund osv. Det skulle leda till detaljstyrande vilket inte gagnar något organisationsled."

Det är förstås positivt att Socialdemokraterna vill kvotera på kompetens  istället för på könsorgan, hudfärg eller ålder. Det samma ska förstås även gälla inom det privata näringslivet. Mycket positivt att Socialdemokraternas partistyrelse inser att kvotering inte gagnar något organisationsled.

Å andra sidan kan man ju knappast påstå att Stefan Löfvén är kvoterad på kompetens. Som gammal maffiapamp är han knappast heller inkvoterad på erfarenhet av politiken.

Källa: http://cornucopia.cornubot.se/2015/05/socialdemokraterna-ar-emot-kvotering.html


-  Löfvén är inkvoterad som lydig papegoja åt Sveavägens marxist-fruntimmer, Efter valet som partiledare skickades papegojan till (s) hjärntvättanstalt Bommersvik, och två veckor senare kom han ut "som nåt annat eller nån annan", väl uttryckt av Johan Westerholm, www.ledarsidorna,se. Löfvén skulle vara förtjänt av en framstående roll (verklighetsspelad) i en nyinspelning av filmen Gökboet.

Ohämmad lobbyism har ersatt journalistik hos Sveriges (Invandrar)Radio

Som nyhetskonsument med förkärlek till radiomediet är man år 2015 fortfarande hänvisad till monopolet SR. För var finns alternativen inom nyhets- och samhällsinformationen i det annars så mångfaldsvurmande Sverige till licensfinansierade och totalt missvisande benämnda ”fria och oberoende Sveriges Radio”?

- Jag ska exemplifiera de ohämmat agendasatta absurditeter man oavbrutet matas med i statsradion. Detta genom ett färskt stickprov hämtat från det som kallas tungviktaren på området, P1 Morgon/Ekot.

Dagen startar för min del som vanligt med uppvaknande i sällskap med radions P1 och första ekosändningen. Detta trots att jag luttrad av åratals erfarenhet vet vad som vankas. Huvudrubrikerna följer således också denna dag den gamla ökända mallen; ”Kommuner placerar ensamkommande barn i annan kommun” följt av ”Flyktingar hänvisas till tältläger i Österrike”.

Detta är alltså det man på ekoredaktionen anser ha högsta prioritet i nyhetsflödet och det man således kommer att grotta ner sig i med reportage, intervjuer och inbjudna gäster. Repriserat ett flertal gånger under den fyra timmar långa sändningen och inte sällan följt av ytterligare utsvävningar i systerprogrammet Studio Ett senare på dagen.

Ja, en av dessa i övriga media helt förbigångna ickenyheter lyckades man denna gång hålla vid liv i långt framåt kvällssändningarna och i ytterligare utvidgad form i Ekot dagen därpå!

Och så ser det ut, dag ut och vecka in, året runt. Invandring-/flyktingfrågorna har oavsett vad som tilldragit sig i Sverige och världen i övrigt per automatik alltid företräde och är också uteslutande behandlade utifrån mediedoktrinen; Den goda invandringen ställd mot det onda rasistiska Sverige och i förekommande fall Europa.

Aldrig, jag säger aldrig, att andra sidan av myntet uppmärksammas under tillnärmelsevis motsvarande premisser. Motvilligt tvingas redaktionerna trots allt då och då rapportera om de många framväxande och idag närmast ohanterliga problem Västeuropas i särklass mest extrema flykting-/invandringspolitik orsakar på snart sagt varje samhällsområde.

Men då hamnar nyheterna med samma medieautomatik längre bak i kulisserna under minutiöst undanhållande av besvärande fakta och detaljer som kan röja att de bottnar i just denna havererade politik och etablissemangets nya adel. Detta inte minst med hjälp av det nysvenska språkbruk samma yrkeskår ständigt tvingas utveckla och förnya i takt med den skenande samhällsutveckling vi utanför den privilegierade maktens skara tvingas leva i.

Tillbaka till den slumpvis utvalda nyhetsmorgonen. En ung kvinnlig journalist – som vi nu också fått vetenskapligt belagt med största sannolikhet är förankrad på den politiska vänsterkanten – på Radio Halland vet naturligtvis närmaste, kanske enda väg till framgång i branschen. Som om hon inte hade det tillräckligt förspänt ändå med sitt rätta mångkulturursprung. För det vet vi ju att det är endast de yttre attributen som namn och hudfärg som utgör faktorer för de heliga mångfaldssatsningarna hos media.

Således har nu denna journalist riktat sin redan under utbildningstiden förprogrammerade nyhetsnäsa mot det mediala guldägget i form av de oftast välbeställda och bortskämda unga män som på just denna nysvenska går under benämningen ensamkommande barn.

Kommunerna i Halland har liksom övriga kommuner i landet ställts inför 7-partiets tvingande påbud att ta emot denna dramatiskt växande ström av män oavsett hur man har det sörjt med förmågan på området. På grund av bristande tillgång på kravspecifika bostäder har man således också här på sina håll tvingats köpa platser i andra kommuner.

Wow, här snackar vi scoop av högsta pk-karat som naturligtvis hamnar i topp hos kollegorna i Stockholm och som nu basuneras ut som självklar huvudnyhet på riksnivå. Snart nog skall också den inbjudna psykologen från Rädda Barnen (sic) få lägga ut texten kring denna för de redan traumatiserade ”barnen” fullständiga katastrof man nu möts av i det nya landet. Men den karamellen suger man på tillsvidare och lämnar därmed lyssnaren i en närmast outhärdlig blandning av spänning och bestörtning. För nu laddar man om för nästa drama.

Radions utsände i Berlin slåss naturligtvis om samma godbitar där han befinner sig i epicentret av det Europa som enligt våra mediekällor är fullkomligt nerlusat av nyfascister och fullblodsrasister. Nu har han fått vittring på att man i österrikiska Salzburg och Linz tvingats ta till tält som tillfällig boendelösning för ett hundratal flyktingar på grund av en plötslig och oväntad anstormning.

Korrespondenten har självklart rest dit för att med egna ögon ta del av misären. Säg för övrigt det flyktingläger i världen där inte SR har mer eller mindre stand by-rapportering och på senare tid också renodlad eskortverksamhet.

Det korrespondenten bevittnar är fruktansvärt, då inte minst åsynen av några vattenpölar utanför tälten som han beskriver med ett tonfall som borde försätta hela det nazistrasistiska Europa, med de svenska radiolyssnarna i spetsen, i djup och rättmätig skuld. Trots sina omskakande upplevelser lyckas han ändå samla sig för en intervju med en av de nödställda. En syrier han dock inte förmår locka de förlösande fraserna ur när denne endast torrt konstaterar: ”Jag kan inte säga om detta är bra eller dåligt. Jag är mest tacksam för att slippa kriget.”

Aj då. Och inte blir det bättre när han vänder mikrofonen mot en irakier som korthugget påpekar: ”Det blir maximalt en vecka för oss i tält”. Det var väl själva f…, tänker sannolikt statsradions utsände och beger sig till förhoppningsvis tillförlitligare jaktmarker utanför lägret där han haffar en kvinnlig lokal invånare: ”Om jag kommit från ett land i krig hade jag inte haft några problem med att bo i tält ett par veckor, säger hon med en självklarhet den svenske journalisten aldrig riktigt tycks vänja sig vid trots flera år utomlands.

Långt från det folk han tillsammans med mediekollegorna så effektivt lyckats kuva till rätta värdegrundsläran genom decenniers uppfostringsjournalistik. Han får trösta sig med att han i varje fall enligt egen utsago har stöd från just kollegialt håll på plats: ”Medierna härnere talar om skam”, avrundar han triumfatoriskt.

Dags så för de bekanta tongångarna i hemmastudion och den kvinnliga psykologen från Rädda barnen. Frågorna krystas fram på sedvanligt manér med de i dessa sammanhang obligatoriska terapeutrösterna påkopplade: ”Vad händer med barnen under omständigheter som dessa”, lotsar studioreportern. Frågan blir hängande under några skälvande sekunder innan psykologen förlöser oss: ”Ja, det kan ju uppstå förvirring om man inte förstår systemet”.

En sanslöshet hon sedan mer eller mindre ordagrant fortsätter att upprepa i brist på substans kring vad som verkligen är så oerhört traumatiserande med de unga männens bostadslösningar som vilken bostadslös svensk ungdom som helst skulle vara själaglad för. Men det är klart har man som dessa lagt ut en förmögenhet till människosmugglare tycker man sig kanske ha rätt till den vanliga standarden i dessa sammanhang av lyxhotellkaraktär med all inclusive och uppassning dygnet runt till kostnader för svenska skattebetalare på mellan 2 000 och 6 000 kronor per individ och dygn.

Här förstår alla att det inte handlar om några vanliga simpla svenskar eller ännu mindre pensionärer som med sitt slit gjort denna och övrig svindleriverksamhet i den kriminellt lukrativa invandringsbranschen möjlig.

Nästa aktör i denna flitigt använda form av radioteater står på tur i form av ordföranden i Ensamkommandes förbund i Göteborg. Vem hade trott något annat än att det skulle finnas också ett sådant påfund. Han är naturligtvis själv ett resultat av denna senare tiders alltmer frekventerade gräddfil till köttgrytornas Sverige och får ur sig liknande osammanhängande snömos som terapeuten.

Så fortsätter en av landets tyngsta nyhets- och samhällsredaktioner sitt arbete i rollen som lobbyister och politiska funktionärer för den unika och fullständigt osannolika svenska invandringsindustrin.

Övrigt P1-utbud resten av dagen utgör naturligtvis inget undantag i propagandan för invandring och radikalfeminism även om det här sker i andra och varierande former. Allt finansierat med årliga miljardbelopp av ett i grunden lurat och pungslaget folk. Och som extra salt i såren har P1-ledningen nu dessutom ersatt nattetidens tidigare sändningsuppehåll, ljudsatt med vågors stilla brus, med repriser av strikt utvalt fostringsmaterial ur arkiven. En ocean att ösa ur således.

Själv skulle jag kunna tänka mig att åter bli licensbetalare om man förskonades från tortyren och återgick till vågbruset, inte bara på natten utan dygnet runt.

Det finns naturligtvis åtskilligt mer att lyfta fram i sammanhanget. Som att den med rätta hårt kritiserade ekochefen varit så framgångsrik i sitt politiska uppdrag att hon nu värvats inom den stockholmska medieinaveln av nya SVT-chefen. Sannolikt bara ett första steg i det mångfaldsarbete SVT-basen satt som viktigaste punkt i sitt nya värv som högsta höns inom det politiska maktcentrat.

Här ska den skandalomsusade ekochefen nu ansvara för inte bara nyhetsutbudet utan även sporten! Bäva månde tittarna – om det nu kan bli så mycket värre.

Det är inte underligt att många i den sverigevänliga folkrörelsen ser en snar avveckling av public service i nuvarande form som en av de viktigaste åtgärderna på vägen mot en normalisering av landet. Jag skickar med ett förslag i det befrielsearbetet. Minimera public service till renodlad samhällsinformation och lämna över resten under reglerade former för fria krafter och aktörer.

De stora besparingarna kan sedan exempelvis satsas på verklig flyktinghjälp på plats och hemlösa svenskar. Det vore en humanistisk välgärning av stora mått – också för de svenska mediekonsumenterna.

Sign. KK

Källa: http://avpixlat.info/2015/05/28/ohammad-lobbyism-har-ersatt-journalistik-hos-sveriges-invandrarradio/

"Arbetsförmedlingen slänger pengar i sjön”

Källa: http://www.resume.se/nyheter/debatt/2015/05/27/arbetsformedlingen-slanger-pengar-i-sjon/

Publicistiskt ansvar

"Vi känner oss trygga i att våra läsare är vuxna nog att bestämma själva vad de ska tycka."

- Efter att Aftonbladets upplaga dalat under en tid har man bestämt sig för att sluta berätta hur många tidningar man trycker. Ett tydligt tecken på att det går utför. Allt eftersom läsarna flyr har den krisande branschen väckt krav på statliga subventioner. Nya Tider har tidigare skrivit om kravet på att få ta del av public service-pengar. Expressens chefredaktör, den vapenbrottsdömde Thomas Mattson, vill införa en obligatorisk skatt för alla svenska medborgare för att bekosta fortsatt produktion av tidningar som allt färre vill köpa.

Motivering för sådan statlig subventionering är att gammelmedia påstår sig ta ett så kallat publicistiskt ansvar, till skillnad från nya medier som växer fram och får fler läsare.

Detta går bland annat ut på att ge ”en annan bild” av våldtäkter. Inte värre än en örfil, påstår man bland annat, vilket vi exponerar i detta nummer. För att underbygga sin agenda intervjuar man ett våldtäktsoffer – utan att berätta att den intervjuade är en transvestit tillika politisk aktivist.

Det ”journalistiska ansvaret” tar sig många uttryck. Så här uttalade sig exempelvis Dagens Nyheters Ulrika By redan i maj 2013 i en intervju med Timbro med anledning av hur tidningar bör förhålla sig till att skriva om invandrarkriminalitet:

”Snacket om konsekvensneutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen. Jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet.”

I Nya Tider v 7/2015 berättade vi om hur det nu krisdrabbade Aftonbladet skrivit om fyra män som häktats, misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinna på finlandsfärjan. Alla var somaliska medborgare, men för att inte spä på främlingsfientligheten valde Aftonbladet att i samtliga reportage kalla männen för svenskar, senare ändrat till ”svenska medborgare”. Från lögn till lögn.

Sådant ”publicistiskt ansvar” visar gammelmedia inom många samhällsområden. Det finns dock en allt starkare rörelse som arbetar för att undertryckt information ska komma fram. Här intill berättar vi om ett föredrag om risker med vaccin som alla borde känna till, men som sällan ges utrymme. Andra arbetar för att belysa farorna med den allt intensivare övervakning som medborgarna utsätts för, åter andra fokuserar på bankernas makt eller de globala företagens agenda. Det finns många frågor som behöver uppmärksammas och i Nya Tider gör vi vårt bästa för att sprida svåråtkomlig information, leta fram undangömda fakta och erbjuda en plattform för debatt om vad som egentligen är sant och riktigt.

I detta nummer tar vi upp ett exempel på etnisk diskriminering. Alla vet att det skulle resultera i fördömanden från press och politiker, kanske även dryga böter om man i en platsannons skrev att man inte vill ha någon med ”mörkt utseende”. En kvinna som nekades jobb för att hon bar slöja tilldömdes till exempel 50 000 kronor i skadestånd. Nu har dock Ikea annonserat efter skådespelare till sin nya reklamfilm, där barn med ”blont utseende” icke göre sig besvär.

Nya Tider ställer rollbesättaren mot väggen. Det visar sig att annonsen är ett led i en medveten diskrimineringskampanj riktad mot människor med ”blont utseende”. Platsbanken, där annonsen är publicerad, finner dock efter Nya Tiders påringning budskapet olämpligt och väljer att radera annonsen.

Gammelmedias ”publicistiska ansvar” innebär att man driver en agenda och skriver människor på näsan vad de ska tycka. Är det risk att läsarna ändå tycker annorlunda än tidningsägarna, drar man sig inte för att ljuga. Det leder till förljugenhet och orättvisor, och gynnar ett fåtal som kan utnyttja gammelmedia för egna syften.

Sådant ”publicistiskt ansvar” betackar vi oss för. Nya Tider utmanar gammelmedias agenda genom skriva objektivt, utan skygglappar och genom att släppa fram alla röster. Vi känner oss trygga i att våra läsare är vuxna nog att bestämma själva vad de ska tycka.

Källa: http://www.nyatider.nu/publicistiskt-ansvar/

“Du är den svaga länken i alliansen!

“Du är den svaga länken i alliansen!”

Tiden går men den låga takhöjden består, trots att de nya moderaterna inte sitter vid makten och trots att det inte är en ny moderat som är statsminister. Sticker man ut, säger vad man tycker och tänker offentligt så är man inte en i gänget. Man är ensam mot den moderata mobben. Man blir ett mobboffer…

“Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?”, “Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister!”

Där och då handlade det om FRA-lagen och 30 moderata riksdagsledamöter som en efter en gick upp på gruppmötet för att piska in den obstinata, bångstyriga men samvetsgranne Karl Sigfrid i hägnet. Karl Sigfrid hade mobben mot sig och om det nu skulle gå och bli regeringskris så skulle Karl Sigfrid vara plågsamt medveten om att det var hans fel, bara hans fel och ingen annans fel.

Att Karl Sigfrid hade en personlig övertygelse att ta hänsyn till, en övertygelse som delades av väldigt många av de väljare som hade valt de nya moderaterna betydde ingenting alls. Karl Sigfrid mobbades och nobbades, och sitter idag inte i Riksdagen för de nya moderaterna. Efter att ha pekat finger, efter att ha varit den svaga länken i Alliansen placerades Karl Sigfrid på icke valbar plats.

Nu har vi inte en ny moderat statsminister. De nya moderaterna har en ny partiordförande, en ny oppositionsledare. Det är mycket nytt i de nya moderaterna men sättet att hantera de eller den som viker av från partilinjen är densamma. Nu handlar det om Finn Bengtsson, och ledamot Bengtssons åsikter om Decemberöverenskommelsen. Från FRA till DÖ. Nu är det Finn Bengtsson som får spela rollen som måltavla för mobben ur knapptryckarkompaniet. Tiderna är nya, men de nya moderaterna i Riksdagen är uppenbarligen samma gamla mobb.

Finn Bengtsson mår inte bra när han kommer till Riksdagen. Folk som tidigare har hälsat hälsar inte, kollegor som har varit som kollegor brukar vara är inte det längre. Blickar som skulle kunna döda och ett tydligt avståndstagande är det som möter Finn Bengtsson – och detta för att Finn Bengtsson i likhet med en herrans massa nya och gamla moderater tycker att den där Decemberöverenskommelsen suger lika fett som regeringen Löfven. Finn Bengtsson fick aldrig chansen att i Riksdagsgruppen tycka det han tänkte. Som alla andra ledamöter, medlemmar och sympatisörer ställdes han inför fullbordat faktum – där oppositionen bakband sig själva för att Löfven skulle kunna fortsätta med sitt vanstyre av landet.

Att vara emot Decemberöverenskommelsen hotar inte en ny moderat regering, inte heller en ny moderat statsminister. Att jobba mot Decemberöverenskommelsen är att vara emot en vänstervriden politik som väljarna faktiskt inte har valt att välja. Att uttala sitt motstånd mot Decemberöverenskommelsen är att att göra motstånd mot landets mest misslyckade regering i mannaminne.

Finn Bengtsson gör det som så många flera skulle behöva göra i de nymoderata leden när han står upp och är tydlig med att det vi nu ser är ett demokratiskt haveri. Det finns fler, det vet vi alla. Men de syns inte och de hörs inte och orsaken kan mycket väl vara att man om man är ärlig mot sig själv och mot de väljare som valt en får onda ögat av mobben. Takhöjden hos de nya moderaterna har inte blivit högre trots att man valt en lång kvinna som ersättare till den avgångne landsfader-wanna-be:n. Det är samma takhöjd nu, som en krypgrund. Rätta in dig i ledet. Håll käften och lyd.

Det bisarra är att den enda man skyddar med att rätta in sig i ledet är Stefan Löfven, och om det är ny moderat politik så är svensk demokrati på väg mot avgrunden. Vi har valt våra folkvalda, våra förtroendevalda men i de nya moderaternas värld har man inte förtroende för den folkvalda om den folkvalda tänker självständigt och öppet. Att sticka ut skall inte gå, då bryter partiet av och ner dig – med vuxenmobbing av partimobben…

Gilla gärna Finn Bengtsson på Facebook – HÄR

Källa: http://www.6mannen.se/mobben/

---------------

- Landsförrädaren Reinfeldts onda ande svävar över moderöderna, som en evig ondska från Blåkullas tidevarv. Det mest svekfulla partiet i svensk politisk historia, folkpartiet har blivt omseglade med råte, i jämförelse. Idag styrt - under överinseende av FR - av en häxa, en inkarnerad, klonad Reinfeldt-kopia.

BEFRIA PALESTINA FRÅN HAMAS!

- Den islamistiska terrorgruppen Hamas har i ny rapport från Amnesty International gjort sig skyldig till krigsbrott. Under kriget i Gazaremsan sommaren 2014 avrättade man minst 23 personer utan rättegång. Enligt rapporten genomförde Hamas en terrorkampanj av kidnappningar, tortyr och mord mot den egna befolkningen. Sex avrättningar skedde vid en moské inför en folkmassa. Jag tycker det påminner om Islamiska Staten i Irak och Syrien.

En gång i tiden hade jag blundat för den här rapporten. Jag hade låtsas som om den inte existerade och istället talat om något dåligt som Israel hade gjort. Jag var antisionist och stödde Hamas. I januari 2009 skrev jag på Expressens kultursida att den dåvarande krisen i Gaza hade gjort mig ”radikal”.

Liksom Palestinaaktivisten Andreas Malm stod jag snart på Sergels torg och skrek ”Allahu akbar!” och hyllade ”motståndet”. På debattsajten Newsmill skrev Malm att vi bör stödja Iran och Hamas i kampen mot Israel. Det gjorde jag. Det låg något hysteriskt i luften januari 2009. Adrenalinstinna demonstrationer och flaggbränningar till ropet av ”Allahu akbar!”, trotskister, syndikalister och stalinister som tågade ihop med ultrakonservativa salafiter och kadrer från det fascistiska Muslimska Brödraskapet.

En massdemonstration i Stockholm som tågade till Israels ambassad samlade mellan åtta och tolv tusen människor under parollerna ”Stoppa massakern”, ”Bryt blockaden” och ”Stöd det palestinska folkets frihetskamp”. Den svenskpalestinska poeten Rawia Morra myntade uttrycket ”Gazakammaren”. Det pågick ett folkmord, en ny Förintelse rentav, och Andreas Malm höll tal och varnade för att det ”imperialistiska system som står bakom Israel finns överallt”.

Det kändes som en slags islamistiskt 68, med Palestina istället för Vietnam, och Hamas istället för FNL. Jag inte bara hakade på, jag blev något av en ledare. Min grupp var väldigt liten, men ändå. Vi var minst lika radikala, kanske mer, som mina föräldrars generation när revolutionära Uppsalastudenter hade hängt en USA-docka i ett träd i Slottsbacken. De hade sin Mao, vi vår Ahmadinejad.

En framträdande 68-profil i Uppsala var författaren och upptågsmakaren Torbjörn Säfve, som sedan konverterade till islam började kalla sig Ali Touba. I sin memoarbok från 1993, Jag har valt att dyrka kvinnorna, skriver han att ”68 var en festlig tid. Jag var ju Uppsalas (och förmodligen Skandinaviens) enda anarkostalinist.” På demonstrationståget den 1 maj det året ”var det givetvis jag som bar Stalins bild. (Eftersom ingen kommunist vågade.)”

Säfve ville förena islam med sin ”anarkostalinism”; som symboler för denna förening valde han ”hammaren och månskäran”. Och det var väl delvis vad jag och min grupp gjorde. Vi hade den tredjevärldenromantiska, antiimperialistiska radikalismen, eller tiermondismen som den också kallas – och så hade vi islamismen. Den norske författaren Karl Ove Knausgård gick nyligen i en stor artikel i Dagens Nyheter till angrepp mot Sverige – ”cyklopernas land”. Ja, jag var en sådan cyklop. Jag var enögd och såg bara Palestinakonflikten ur ett perspektiv.

Vi talade bara om vad som var dåligt med Israel och var helt okritiska mot Hamas och det så kallade ”motståndet”. Vi anklagade Israel för att vara rasistisk mot araber utan att nämna ett ord om den pandemiska antisemitismen i arabvärlden, som vi dessutom bidrog till att underblåsa och sprida genom att liksom Omar Mustafa på Islamiska förbundet erbjuda antisemitiska konspirationsteoretiker en plattform.

Vi beskyllde sionister för att göra skillnad på judar och icke-judar och behandla icke-judar som lägre stående samtidigt som våra vänner islamisterna betraktade sig själva som en grupp utvald av Gud och stod för en ideologi som diskriminerade icke-muslimer. Vi anklagade Israel för att kränka mänskliga rättigheter – utan att säga ett ord om Hamas’ övergrepp – och om hur sharialagar i islams namn förtrycker muslimer över stora delar av världen.

Vi anklagade den israelska staten för att vara islamofobisk och ”sionister” i allmänhet för att samarbeta med islamofoba högerpopulister i väst. Detta samtidigt som vi själva alltså samarbetade med personer som gav uttryck för ett fruktansvärt förakt för judendomen. Apropå islamofobi, varför talar vi aldrig om muslimernas hat och förföljelse av andra muslimer? I januari 2012 rapporterade till exempel tidningen Haaretz om hur Hamasfolk brutalt misshandlade palestinska shiamuslimer med påkar. Den ”frihet” som Hamas lovar ska komma när man väl utplånat Israel innefattar med andra ord inte religionsfrihet – inte ens för muslimer.

Våra islamistiska vänner ville bojkotta Israel – men också Danmark – på grund av att det i sharia är förbjudet att avbilda Muhammed – fast danskarna inte är muslimer och inte tror på sharia. Vi anklagade Israel för att vara imperialistiskt samtidigt som vi inte hade något emot Hamas och andra islamiströrelsers drömmar om ett panislamistiskt imperium, som enligt vissa dessutom ska expandera genom erövringskrig.

På vilket sätt skulle Hamas befria Palestina? Är ett Hamasstyrt Palestina fritt? En av vännerna som fanns med i utkanten av vår antisionistiska grupp reste till Israel för att hälsa på släktingar. När han kom tillbaka förväntade sig alla att han skulle berätta hur hemskt det var. Men han var märkligt tystlåten. Sedan, i förtroende, berättade han för mig att araberna i Israel trivdes ganska bra. I korthet: syntax error.

I januari 2009 sade jag Befria Palestina med Hamas! Idag säger jag Befria Palestina från Hamas!

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/05/28/befria-palestina-fran-hamas/


- Intressanta synpunkter, som jag kan förstå men i ett övergripande perspektiv inte dela. P g a "Palestina" inte är en stat, ett land, det är ett arabiskt påhittebegrepp. Men givetvis godkänt av Sveriges sämsta regering genom tiderna, via svetsarlärlingen, Papegoj-Löfvén, och dennes handgångna värmlandskatastrof-fruntimmer, snålvargen Maggot Wallström, en helt obegripligt utnämnd utrikesminister.

Jøsses og Jisses!

- Det er ikke en helt almindelig dag, når andre ned Suzanne Brøgger og Carsten Jensen kan få et debatindlæg i en svensk avis. Og Mikael Jalving….Vist bevæger verden sig om end i slow motion. Det har taget en tre-fire årtier at nå til dette i svensk presse. Pas nu på, det ender bare med at det frie svenske ord også omfatter Ingrid Carlqvist, Lars Hedegaard og Morten Uhrskov, for ikke at tale om Jan Milld, Jan Sjunesson og Gunnar Sandelin og mange hidtidige ikke-personer, hvis de ikke har mistet appetitten efter 40 år i kulden. Jalving mener, at selv svenske socialdemokrater må være mennesker, selvom de rigtig nok bliver færre og færre. “Formade som de är av en idealism vars like vi inte har sett sedan Sovjetunionen.” Selv er jeg ikke helt sikker.

"Socialdemokraterna är formade av en idealism vars like vi inte sett sedan Sovjetunionen.Nu har de målat in sig i ett hörn, från vilket det blir ofantligt svårt att ta sig ur i takt med att invandringen blir dyrare och socialt ohanterlig, skriver den danske debattören Mikael Jalving.
Socialdemokratin har blivit ifrånsprungen av alliansen, och Sverigedemokraterna är rekordstora. Det är kalla siffror i de senaste opinionsmätningarna inför S-kongressen i Västerås. Det borde få Stefan Löfven & co att fundera på om S kan överleva de kommande åren och samtidigt stå fast vid en liberal invandringspolitik.

Kan S hantera de växande sympatierna för SD – eller ska moderater och kristdemokrater bli de första att bryta borgfreden med Socialdemokraterna och vänsterflygeln om invandringen, och skörda den förväntade väljarframgången? Alla kan spå, men ingen vet vad som ska ske. Men det skulle ändå överraska mig mycket om S väljer att göra som sitt danska systerparti och slå in på en mer realistisk politik, med hänsyn till de ekonomiska och sociala påfrestningar som den accelererande och historiskt helt unika invandringen från primärt muslimska länder och områden för med sig."

Löfven, lär av dina danska partikamrater! og Danska S lovar tuffare krav- “Rasistisk nidbild”

Källa: Snaphanen.dk

Brittiska regeringsförklaringen: folkomröstning om EU ska genomföras

I Storbritannien läser statschefen, drottning Elizabeth II, upp regeringsförklaringen i Queen’s speech. När hon idag gjorde det lyssnade man framför allt efter vad den första konservativa majoritetsregeringen på 19 år skulle säga om EU-samarbetet. Så här sa Elizabeth II::

"Min regering kommer att omförhandla Storbritanniens relation med Europeiska unionen och eftersträva reformer av unionen till förmån för alla medlemsländer. Samtidigt med detta kommer lagstiftning introduceras för att möjliggöra en folkomröstning om ja eller nej till medlemskap av Europeiska unionen före utgången av 2017."

Detta är den största politiska utmaning som EU-byråkratin någonsin mött. Hittills har Bryssel agerat arrogant mot den förödande kritik som europamedborgare i alla länder riktar mot utvecklingen av unionen. Även hängivna EU-anhängare tvingas medge att utvecklingen länge gått åt fel håll: mer centralism, större avstånd till medborgarna och ohämmat maktbegär. Istället för att understödja konkurrens och mångfald gör EU allt för att diktera likriktning, enhetlighet och toppstyrning.

Därför är det utmärkt att premiärminister David Cameron utmanar Bryssel och gör ett kraftfullt försök att vrida utvecklingen av Europasammarbetet rätt.

Källa: http://erixon.com/blogg/2015/05/brittiska-regeringsforklaringen-folkomrostning-om-eu-ska-genomforas/

ATT LÄRA BARN SITTA STILLA OCH VARA TYSTA

- En av de allra viktigaste kunskaper som föräldrar genom uppfostran kan bibringa sina barn är förmågan att känna in och respektera olika typer av sammanhang och att bete sig därefter. Att man inte beter sig likadant på en restaurang som hemma på köksbordet, inte likadant ute på stan som i den egna trädgården.

Det handlar naturligtvis om respekt för omgivningen – övriga restauranggäster vill inte nödvändigtvis få en inblick i hur just er familj beter er hemma runt matbordet – men framförallt handlar det om förmåga att ta in och ta del av ett sammanhang.

Den som urskillningslöst rusar in i varje ny gemenskap med inställningen att det är omgivningen som skall anpassa sig efter en själv och inte tvärtom kommer inte att lära sig särskilt mycket. Barn som uppfostras enligt principen att det är okej att ”vara sig själv”, det vill säga bete sig så som man är van vid, kommer att ha svårt att relatera till nya sammanhang, men också att hitta fram till vad det innebär att vara sig själv.

I helgen besökte jag en konfirmationsgudstjänst i centrala Stockholm. Kyrkan var fylld av konfirmander och deras släktingar och vänner i alla åldrar. För många är konfirmationen en stor och högtidlig tilldragelse. Även om mässan var mer uppsluppen än en vanlig högmässa var det likväl en värdig och stämningsfull tilldragelse.

Bland besökarna denna söndag fanns många barn i olika åldrar. De flesta skötte sig exemplariskt, satt som små ljus bredvid sina föräldrar och följde nyfiket vad som pågick. En och annan gäspning kunde iakttas mot slutet och någon skruvade på sig i bänkraderna, men så är ju också en och en halv timma lång tid för den som är liten, inte minst när det är strålande sommarväder utanför de tjocka kyrkmurarna.

Några små kyrkobesökare följde dock inte sina jämnårigas goda exempel. I ett hörn av kyrkan pågick ända från början febril aktivitet. Det slamrades med kritor och leksaker, tjoades och ropades. De vuxna som översåg det hela lade sig inte i. I takt med att gudstjänsten fortskred eskalerade oväsendet. Till slut gick det knappt att höra sina egna tankar, än mindre vad som sades framme vid altaret.

När en av besökarna till slut miste tålamodet och smög bak för att konfrontera en av de vuxna som passivt satt och åsåg barnens härjande, möttes hon av oförstående och kommentaren att hon väl ”kunde flytta längre fram om hon hörde dåligt”. De ouppfostrade barnens rätt att föra oväsende var således i denna vuxna kvinnas ögon överordnat samtliga övriga kyrkobesökares rätt att ostört få ta del av konfirmandernas stora dag.

Iakttagelsen från konfirmationsgudstjänsten är inte unik utan snarast representativ för vår tid. I så gott som alla sammanhang där föräldrar tar med sina barn finns åtminstone någon som tillämpar denna typ av laissez faire-uppfostran, en uppfostringsfilosofi som går ut över omgivningen, men också över barnen själva.

Att låta barn hänsynslöst härja fritt är inte att låta dem ”vara sig själva”, de har nämligen inte hunnit komma fram till vad det innebär att vara sig själva. Att lära dem hur man beter sig i olika sammanhang är att förse dem med insikter och redskap som de kommer att ha nytta av senare i livet, när de inte längre kan falla tillbaka på sina mer eller mindre omdömesgilla föräldrar. Att inte lära ett barn att vissa sammanhang kräver att man sitter stilla och håller tyst är lika oansvarigt som att inte lära det att äta med bestick.

Sociologen Pierre Bourdieu talar om tre olika typer av kapital som kan användas för att ta sig fram i samhället. Ekonomiskt kapital, det vill säga pengar och andra tillgångar, socialt kapital, det vill säga släkt- och vänskapsband, grannar och sociala nätverk, samt kulturellt kapital, det vill säga kännedom om konst och kultur, men också sedvänjor och sociala konventioner. Tillgången till dessa olika typer av kapital bestämmer tillsammans din position i samhället.

Du kan således vara ekonomisk medelklass men kulturell underklass, till exempel en välbetald hantverkare som aldrig läst en roman, eller kulturell överklass men ekonomisk underklass, som stora delar av dagens överutbildade akademikerproletariat.

Att göra klassresor i ekonomiskt hänseende är som regel lättare än att göra det i kulturellt och socialt hänseende. Det finns många exempel, inte minst från litteraturen, på personer som arbetat sig upp men som fortfarande känner sig utestängda i de fina sammanhangen.

Att lära sina barn att ta in och respektera skiftande sociala miljöer och situationer är dock ett utmärkt sätt för föräldrar oaktat socioekonomisk ställning att ge barnen redskap att föra sig i och tillägna sig de sammanhang de kommer att möta senare i livet.

Det som är ett störande moment för omgivningen är i själva verket ett svek mot barnet.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/05/28/att-lara-barn-sitta-stilla-och-vara-tysta/#more-952


Två reflektioner:

1. Inte ett ord ovan om skolans disciplinära förfall, Givetvis skall familjen ha ett grundansvar, men skolan är en oerhört viktig uppfostrare. På min tid fanns betyg, inte bara från första klass, men även i Ordning och Uppförande. Och vissa magistrar utövade hårdhänt repression mot klassens fridsstörare. Hårluggning, linjalsmäll på fingrarna, mm, plus kvarsittning och kontakt med fridsstörares föräldrar, Jämfört med dagens fega anarki-lärare och rektorer, så föredrar jag än idag dåtidens skola.

2. I min ungdom hyrde jag en lägenhet i ett kommunalt bostadsbestånd, Det var aningen blatteinfluerat, men hyfsat iaf. En dag kom jag på en ung invällargrabb, som envist sparkade en fotboll, direkt riktade mot källarvåningens småfönster. Det rådde inget tvivel om fröets avsikter, krossa rutor. Jag sa till ungjäveln, att sluta upp med ofoget. Detta hörde hans invällarmorsa från en balkong, hon karskade upp sig, och sa till ungen: "du kan fortsätta, om nåt går sönder så ingår det i hyran". Mitt "kärringdjävel, lär dig hyfs och vett", klingade antagligen ohört. Denna incident, plus mycket annat negativt, formade tidigt min aversion mot invällda främmande etniciteter, Speciellt ifrån Mena-området, men även andra slöddernationer i mellersta Asien och Afrika.

ÅSIKTSKORRIDOREN

- Det praktiska begreppet åsiktskorridoren lär ha myntats av en statsvetare vid namn Henrik Ekengren Oscarsson och definierats som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Det är snitsigt sagt, men jag tycker begreppet är mer kraftfullt än den definitionen.

En korridor är ett smalt rum, där en persons rörelsefrihet begränsas av två mer eller mindre närliggande väggar. En åsiktskorridor är rimligtvis ett mentalt utrymme mellan två likaledes begränsande väggar. Vilka är då dessa väggar?

Låt mig först säga att det är ett sundhetstecken att begreppet uppstått och vunnit burskap (tack Oscarsson). När vi skaffar oss ord kan vi greppa företeelser och börja granska dem. Olika sorters förtryck kan inte diskuteras och förstås innan man har de förkroppsligande begrepp som gör det möjligt att lägga upp dem på dissektionsbordet.

Dagens svenska åsiktskorridor är såklart inte den första i världshistorien. Den ena väggen är alltid definierad och klar. Den handlar om omgivningens krav. I vissa fall kan det vara staten, Stalins sovjetmakt, Hitlers nazistiska imperativ eller Saudiarabiens sharia. Där skapas skarpa gränser för vad som får tänkas och sägas.

Men den åsiktsväggen definieras inte bara av staten, utan också av det civila samhället, som kan vara nog så strängt. Fråga bögarna hur mycket de offentligt vågade lätta på hjärtat för femtio år sedan.

Den andra åsiktsväggen då? Vad var det som hindrade en sovjetmedborgare att sjunga Stalins lov i alla tonarter för att hålla sig på behörigt avstånd från den första väggen? Vad hindrade en tysk att av lojalitet med Hitler och för att rädda sitt eget skinn hata alla judar? Vad hindrar mig från att entusiastiskt bejaka varje tänkbar smutskastning av västvärlden, Israel och det svenska kulturarvet? Vad är det som får mig att vilja säga negerboll bara för att det är förbjudet?

Stalin hade ett klart svar: det är borgaren i mig. Feministiskt initiativ har ett klart svar: jag är bara en förtryckare enligt könsmaktsordningen. De övriga anhängarna av det välfärdsindustriella komplexets politiskt korrekta uppfattning vet också precis: jag är rasist.

Det är inte sant. Men även om det vore sant har ingen med det att göra. Jag har min frihet och integritet, min rätt att säga och tycka vad jag vill. Det är den andra väggen: värnet av de medborgerliga friheterna, till exempel yttrandefriheten. Värnet av varje medborgares rätt till en egen frizon från statens och andra människors inblandning. Den andra väggen är just de fri- och rättigheter som det västerländska samhället tillkämpat sig under hundratals år och som är dess stolthet och adelsmärke.

Men den andra väggen placering bestäms inte bara av fri- och rättigheterna, utan även av sanningen. Stalin och Hitler kunde hitta på nästan vad som helst och påstå att det att det var sant, till exempel att förvärvade egenskaper kunde förmås att gå i arv eller att judar var en genetiskt underlägsen ras. Sådana teser stred mot uppenbara fakta. Det är samma sak när den första väggen i vår tid flyttas inåt och det påstås exempelvis att alla kulturer är lika mycket värda. Det är en förolämpning mot våra observationers innebörd och mot sunt förnuft.

När det blir för trångt mellan sanningen och det politiskt korrekta är vi illa ute.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/05/28/asiktskorridoren/#more-991

Inför Framtidskongressen

Om ett par dagar håller Socialdemokraterna partikongress.

Framtidskongressen, är dess paroll.

- Jag kommer att tänka på Tillväxtkongressen 2004 som bland annat landade i uttalanden om full sysselsättning, en ny offensiv integrationspolitik och förbättrade villkor för företag och företagare. Det gick sådär. Två år senare förlorade sossarna valet på att de inte kunde hantera arbetslösheten. Integrationspolitiken är fortfarande ett sorgebarn. Och det där med företagen menade de nog egentligen inte ändå.

2015 går sossarna till kongress med Juholtska opinionssiffror, med Miljöpartiet som släpankare och med en uppenbart obekväm partiledare.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har inte haft en ny idé på hundra år. Och inget tyder på att de kommer att våga höja blicken den här gången heller. Interna särintressen sätter effektivt stopp för alla reformer av arbetsmarknaden, bostadspolitiken och näringspolitiken. Förbud, stopp, regleringar...

Det är som om sossarna befinner sig i något slags paralyserat chocktillstånd – i vilket de hoppas att om de fortsätter att göra som de alltid har gjort, då kommer det nog ändå att gå bra. Men i själva verket innebär detta stillastående att S vänder sig till och tilltalar en allt mindre del av folket. Räknat på det totala antalet röstberättigade stöds partiet i dag av ungefär var femte svensk.

En modern socialdemokrati borde höja blicken; inkludera istället för att konfrontera; fokusera på ekonomisk stabilitet istället för att ägna sig åt pseudofrågor. En modern socialdemokrati skulle kunna ta chansen och använda en förstärkning av försvaret som ett försök att stimulera ekonomin (enligt partiets egna keynesianska teorier). Den borde rent av plocka upp den klassiska tanken om egenmakt som ett alternativ till dagens inlärda hjälplöshet.

Men något sådant kommer vi inte att få se. Istället kommer det att bli mer mer trams, avund, förbud, förmynderi, klåfingrighet, bitterhet, feminism, övervakning och identitetspolitik.

Socialdemokraternas partikongress är de svenska konferensernas urmoder. Under ett par dagar skärmar man av sig från resten av samhället och hoppas kunna fördriva verklighetens problem med önsketänkande, sång och sprit. Men verkligheten lär knappast bry sig.

Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är.

Källa: http://henrikalexandersson.blogspot.com.tr/2015/05/infor-framtidskongressen.html

The numbers are out - Swedes will be a minority in few years

The demographic composition in Sweden is in flux and can best be described as replacing the population. The proportion of immigrants in Sweden since the millennium has increased dramatically while the number of ethnic Swedes have gone down. The proportion of people with a foreign background is now approaching 30 percent of the population.

- From the year 2000 and until December 31, 2014, the number of ethnic Swedes has decreased by more than one hundred thousand, while the number of people with foreign backgrounds has increased by nearly a million.

In just one year, the proportion of the population in Sweden with foreign background increased by 0.79 percent. In 2013, 27.96 percent of residents in Sweden had foreign background, while in 2014 the figure was at 28.75 percent.

If the proportion of people with foreign backgrounds continues to increase at the same pace, the Swedes will become a minority in their own country within 2041. However, as the number of immigrants continues to increase, it will occur even earlier than one might anticipate.

The demographic development of the younger part of the population (0-44 years) is even more dramatic:

In 2013, the proportion of people in Sweden with a foreign background in the age group 0-44 years was 33.3 percent. One year later, in 2014, the percentage increased by 0.95 percent to 34.26 percent. If this trend continues, Swedes aged 0-44 years will be a minority in their own country already in 2031. The development is even faster among younger people than the population as a whole.

So in about 15 years (or less with increased immigration), ethnic Swedes will be outnumbered nation wide, as it has already happened in Sweden's third largest city, and in many local communities.

Just a few decades ago, Sweden was considered one of the most homogeneous countries in the world. 

Källa: http://speisa.com/modules/articles/index.php/item.1097/the-numbers-are-out-swedes-will-be-a-minority-in-few-years.html
Ref; https://janmilld.wordpress.com/2010/05/30/med-forprogrammerad-hjarna/


- Det krävs omvärldskommentarer för att berätta sanningar idag. Demokraturen Absurdistan har lagt locket på, och administrerar sin egen demografiska undergång. Första landet i världshistorien som frivilligt begår nationellt självmord. Tage Erlander roterar som en vindflöjel i sin grav, den siste hederlige socialdemokraten, med det idag "rasistiskt" betecknade uttalandet, 1965: "Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

Kritiserad moderat ber talmannen om stöd

"Vi ska inte behöva utsättas för tråkigheter på vår arbetsplats"

Moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson, som varit öppet kritisk mot decemberöverenskommelsen, upplever att han mötts av ett sådant avståndstagande från bland annat den egna riksdagsgruppen, att han vänt sig till riksdagens talman för att få stöd.

I går eftermiddag hade Finn Bengtsson ett enskilt möte med talman Urban Ahlin där han redogjorde för sina upplevelser den senaste tiden.

– "Ja, det är väl inte konstigt att förstå, att om sex stycken partier, där man säger att man lojalt har slutit upp i partigrupperna för den här överenskommelsen, att om jag då opponerar mig som enskild ledamot att det kastas lite blickar som inte alltid är så trevliga, möts med huvuden som böjs ner och kamratskapen är inte vad den brukar vara".

Finn Bengtsson har under hela våren varit tydlig med att decemberöverenskommelsen bör rivas upp, en linje han också fått sitt eget länsförbund Östergötland att ställa sig bakom.

Han kommer att gå emot uppgörelsen när riksdagen röstar om vårbudgeten om tre veckor. Moderaternas partiledning försvarar decemberöverenskommelsen, och Finn Bengtsson har fått hård kritik för sitt agerande, inte minst på ett möte med partiets riksdagsgrupp den 5 maj.

Finn Bengtsson vill inte själv kommentera vad som utspelade sig bakom de stängda dörrarna, och ingen annan som Ekot varit i kontakt med vill öppet uttala sig. Men enligt Ekots källor anklagades Finn Bengtsson bland annat för att vara illojal och ansvarslös och för att skada partiet.

Partiledaren Anna Kinberg Batra var inte närvarande, men en lång rad andra ledande moderater var uppe i talarstolen och gick till angrepp mot Finn Bengtsson under det två och ett halv timmar långa mötet. "Jag förstår inte hur någon kan göra så här och att han får hållas", sa en riksdagsledamot enligt vad Ekot erfar.

En person som varit på många möten med riksdagsgruppen säger till Ekot att det sällan har uttalats så hårda ord mot en enskild person. Men bilden inte entydig, En annan moderat hade väntat sig en ännu hetsigare debatt, eftersom Finn Bengtsson har gått ut så hårt i en känslig fråga.

Den senaste tidens turbulens har fått Finn Bengtsson att nu kontakta talmannen. Vid gårdagens möte berättade Finn Bengtsson att han tänker väcka liv i riksdagens interna demokratinätverk, där han själv är ordförande. Han vill i övrigt inte i detalj inte berätta vad som sades under samtalet med Urban Ahlin, men Finn Bengtsson framförde att det kostar på för en ledamot att gå emot sitt eget parti.

– Jag hoppas att talmannen har tagit till sig av detta och kanske kommer till en konstruktiv dialog med talmanspresidiet i övrigt och även med gruppledarna, så att vi förhoppningsvis i framtiden inte ska behöva uppleva att vi som valda av folket ska behöva utsättas för tråkigheter när vi kommer till vår arbetsplats som trots allt riksdagen är, säger Finn Bengtsson.

Källa: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6174713#
Ref: Nya Moderaterna- opposition på låtsas
Ref: http://nyheteridag.se/moderaterna-rostade-emot-sin-egen-nya-migrationspolitik-punkt-efter-punkt/


- Moderöderna, ett totalt ras som parti. Saknar berättigande idag, kan vi få ett konservativt parti istället?