Ibland är ord faktiskt ganska maktlösa

Politiker från höger till vänster sätter stora förhoppningar till politiska berättelser och kommunikationsplaner. Men verklighetens berg rubbas inte så lätt. Är det verkligen en lömsk matta av negativa ord och beskrivningar utan saklig grund som förklarar det pessimistiska stämningsläget i landet?

- Ord har makt! Tesen brukar framföras med särskilt eftertryck, med en avslutande konstpaus som om tanken utgjorde en intellektuell raritet som knappt någon har kommit i kontakt med. Å, vilken lisa det vore.

Men är det någon idé som marinerar hela vår politiska samtid tycks det vara just föreställningen och förhoppningen om att ord i sig skulle besitta monumental makt.

Regeringen har drabbats av politisk depression, skrev nyligen Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg. Stora problem tornar upp sig samtidigt som den politiska debatten har fel inriktning. Folk pratar inte om regeringens frågor, utan om invandring, tiggeri och den mörknande omvärlden.

Opinionsundersökningar indikerar att Ramberg har rätt, men inte bara om regeringen utan om hela stämningsläget i landet. Trenden de senaste åren har varit att andelen som tycker att landet är på väg i fel riktning har vuxit jämfört med andelen som tycker att det blir bättre. För två år sedan passerades nollstrecket, och sedan dess är det pessimismen som dominerar.

Vad beror det här på? En lömsk matta av negativa ord, språk och beskrivningar utan saklig grund – så lät förklaringen jag hörde från olika alliansföreträdare när pessimismen växte under Alliansregeringens andra mandatperiod. Det var Socialdemokraterna som hade lyckats slå i folk, lura dem och ”sätta bilden” av att Sverige var på väg i fel riktning.

Men skulle ens den allra listigaste kommunikationsplan uttänkt i oppositionspartiets högkvarter så i grunden kunna påverka hur gemene man uppfattar sin vardag och hela samhällsutvecklingen? Hur skulle det gå till? Varför försvann i så fall förmågan att domptera allmänhetens samhällsuppfattning i samma stund som partiet vann regeringsmakten? En enklare förklaring är att många uppfattar problem omkring sig och saknar bra förslag på lösningar.

Föreställningar om att politiska ord och beskrivningar har kraft att förflytta verklighetens berg är sannerligen inte en alliansspecialitet. Samma tankestil dyker upp över hela det politiska fältet. Lämpliga ordval tillmäts påfallande stor betydelse.

Trivialt men nog så talande är att något så torrt som den svenska grammatiken har fått politiska undertoner. Introduktionen av ett nytt progressivt pronomen, ”hen”, är i praktiken genomförd. Om rätt ordval bidrar till problemlösning innebär det att ett felaktigt språkbruk är ett samhällsproblem. Nästa steg är att avskaffa ett annat pronomen som är reaktionärt, ”man” som ersätts av ”en".

Socialkonstruktivism kallas den, idén att föreställningar och beskrivningar kan skapa sin egen verklighet: utbredda ”synsätt” blir så att säga självförverkligande. För hur kan man hävda ord skulle vara betydelselösa? Nåja, det är onekligen få saker här i världen som helt och hållet saknar betydelse. Men den som försöker genomföra samhällsförändring genom terminologi, bilder och berättelser hoppas på mycket mer.

Förvisso finns saker som verkligen är socialt konstruerade och därmed kan låta sig ”omkonstrueras”, men det mesta och viktigaste i livet är dessvärre mer handfast och svårrubbat än så.

Från motorvägen på väg in till Stockholm kan man skymta tiggarläger uppförda i skogsdungen. Få bilister som kör förbi tänker nog att en ny berättelse är det som behövs för att bli av med känslan att något inte är som det ska.

Peter Santesson Fil dr statsvetenskap, författare och opinionschef på Demoskop.

Källa: http://www.dagenssamhalle.se/kronika/ibland-aer-ord-faktiskt-ganska-maktloesa-16142

-----------------------------


- Jag är övertygad om att folk i allmänhet, en förkrossande andel av svenskarna, tycker påhitteord som "hen, en, värdegrund, allas lika värde' m fl, från förmenta kulturmarxistiska s k "goda" tyckare, är rena tramset och flummerier, pinsamt helt enkelt. Ingen jag känner tycker annorlunda, 'löjligt' m fl liknande kommentarer förhärskar. I möte öga mot öga tycks inte ens vänsterpersoner våga bruka orden i vardagligt tal, dom skäms antagligen. Men som skrivet ord, i bloggar och forum t ex, så får orden en mer framträdande position. Vänsterhärkets förnumstighet och dubbelmoral tydliggjort.