Grävande journalister var mindre PK förr

Under föreningen Grävande Journalisters första år runt 1990 undvek dessa orädda reportrar inga ämnen av hänsyn till politisk korrekthet inför invandringen. I nr 3/1991 av medlemstidskriften SCOOP berättade Lars Palmgren under rubriken ”Flyktingar på falska papper” om fusk med asylansökningar från Chile. Sverige hade plötsligt fått 15 000 chilenare 1988 som sade sig vara politiska flyktingar, just under den relativt demokratiska period som inletts av den tidigare hårda diktaturen.

-  Dessa ganska opolitiskt engagerade chilenare var lurade av resebyråer eller ibland införstådda med att enda vägen in till jobb och ett drägligt liv i Sverige var att söka politisk asyl. Historier fabricerades i en handbok, falska demonstrationsfoton iordningställdes och en avbetalningsplan på upp till 2 år gjordes upp med samvetslösa smugglare som verkade öppet i hamnstaden Valparaiso.

Året därpå sände Kanalen, Studio Etts föregångare, ett inslag med rubriken ”Tala klarspråk om flyktingvåldet”, vilket också trycktes i Scoop nr 3/1992. Kriminalkommissarie Bosse Åström delgav sina kritiska tankar om växande men nedtystade kriminella ”albanska och somaliska enklaver” i det svenska samhället. ”Jag kan inte acceptera att det dras ett vitt täcke över den brottslighet som präglar vissa flyktinggrupper”, sa han i detta välkända kvalitetsprogram i juli 1992. Man måste få säga det utan att behöva skämmas eller bli kallad rasist hävdade Åström.
2015 har ytterst få journalister gått i dessa tidiga och orädda spår. Varje vecka lägger bloggaren och före detta asylombudet och krönikören Merit Wager upp tips som borde få varje grävande journalist att ta fram spaden eller åtminstone läsa hennes böcker eller följa twitterkontot @migga_X . Genom dessa kanaler kan anställda vid Migrationsverket berätta anonymt om mycket värre bedrägerier än vad Lars Palmgren fann 1991 i Chile. I en intervju i NEO berättar Merit Wager om kontakterna inne på Migrationsverket.

Idag har SD:s framgångar en liknande hämmande roll som Ny Demokrati kunde ha haft i början av 1990-talet, men då väjde inte medierna lika samfällt för att dra fram obekväma sanningar om invandringen. Fortfarande är en kritisk granskning av ”volymerna” och asylbedrägerierna tabu i media. 2015 har medielandskapet förändras så att dessa orapporterade sanningar ändå kommer fram via sociala medier och nätpublikationer.

Publicistklubbens ordförande Björn Häger hänvisade för exakt ett år sedan på en kurs om SD och medier i arrangemang av SJF att hans tidiga läromästare inom Grävande Journalister hade rätt. Rapportera sakligt och relevant oavsett om det missgynnar eller gynnar var hans råd till kollegorna, däribland jag själv.

Med större andel svenska journalister som behärskar arabiska, pashto, tigrinja m fl. språk som talas i de svenska diaspororna finns stora möjligheter att smälta in i grupper och få ta i dold information.
Svenska Grävande Journalister vill efterlikna förra sekelskiftets amerikanska reportrar, ”the muckrakers”, som inte väjde för att få sina händer fulla med dynga. De avslöjade makthavare och drog fram historier som folk hade på känn. Deras spadar var inte av guld men de grävde ändå. Deras svenska efterträdare ett sekel senare håller tyvärr inte samma standard.

Jan Sjunnesson

[Texten ursprungligen skickad till Journalistförbundets tidning Journalisten, som dock refuserade den eftersom den trampar på en av journalistkårens många ömma tår.]

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Källa: http://avpixlat.info/2015/06/13/gravande-journalister-var-mindre-pk-forr/

-------------------------------------------

- Tro det eller ej, jag känner en HEDERLIG gammelmedia-journalist! I aktiv tjänst. Givetvis bunden med yrkesmässig munkavle (Stampen-koncernen) och kommenderad att använda PK-röd penna, men iaf. Han beklagar sig, men lever av lönen och har inget medialt utrymme att 'tycka själv.'

Han är gift med en filippinsk kvinna, två gemensamma barn, bor och verkar i Sverige sedan många år, på en mindre ort. Men... nu nalkas barnen högstadiet. Och då tvingas dom till "den större svenska staden". Vilket min vän journalisten fasar för. Han vet om skolkatastrofen, han och hans fru jämför med det filippinska utbildningsväsendet, som står skyhögt över den svenska kollaps-skolan. Talade med honom igår, familjen överväger att flytta ut, till Filippinerna. För sina barns skull.

Ett vittnesbörd så gott som något, om hur illa ställt det är i (f d) 'välfärdslandet' Sverige.