Verkschefen harklar sig och inleder: ”Välkomna alla ni statens tjänstemän och företrädare för olika organisationer som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, har en lite egendomlig tillkomsthistoria, som kanske inte alla är fullt införstådda med. Det här är första gången som staten tagit intryck av det som framförts på en blogg, nämligen av pseudonymen Julia Caesar våren 2015. Så här skrev hon och plötsligt var det som myntet trillade ner hos en del politiker. Stenen som urholkar berget, ni vet!”
Sverige behöver avsentimentaliseras
I landet där alla utlänningar ses som offer, landet som dryper av sentimentalt offertänkande, är det en tuff insikt. Det tar emot. Som att svälja en igelkott motpiggs. Det är mycket lättare att klamra sig fast vid sin naivitet och tro alla om gott, tro att alla går att förändra. Men så är icke fallet.
Sveriges överskott av sentimentalitet har passerat gränsen för det patologiska. Om Sverige vore en sjuk kropp skulle den tas in för intensivvård och avprogrammering i form av avsentimentalisering. Sentimentaliteten behöver såpskuras bort ur klibbiga, kletiga vrår, och frisk luft släppas in.
Verkschefen fortsätter: ”Som alltid ligger det ju politiska intressen bakom tillkomsten och det är väl ingen hemlighet att det är Sverigedemokraterna som mer än andra riksdagspartier ivrat för vårt inrättande. Hur som helst, vi är landets 344:e myndighet. Personalstyrkan är blygsam så här i starten men vi har gott hopp om att kunna växa och göra nytta.
I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Jag ska gärna erkänna att jag inspirerats av det som en norsk advokat, Eirik Vinje, skrev i Verldens Gang om den norska 'godhetsindustrin'. Den liknar den vi har i Sverige, om än inte med samma proportioner. I vårt grannland är det nog inte fler än tiotusen människor sysselsatta.
I Norge såväl som i Sverige exploaterar godhetsindustrin medborgarnas empati. Det har nu tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar. Några av er minns förmodligen när Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén för några år sedan intervjuade Badre Abdelaty, en ambassadör på det egyptiska utrikesministeriet.
Det handlade om syriska flyktingar som olagligt hade tagit sig in i Egypten. Ambassadören sa att eftersom de brutit mot lagen om olaglig migration så skulle de utvisas. Han sa också att de inte kunde tillåta människor som varken hade pass eller visum att stanna i landet. När Cecilia Uddén möter denna oförståelse börjar hon gråta! Hon talar om för ambassadören att hon träffat barn som förlorat sina föräldrar, kvinnor som förlorat sina barn. Så säger hon anklagande till ambassadören att allt han kan säga är att Egypten har sina regler. Då lutar sig ambassadören fram och stänger av Cecilia Uddéns bandspelare, förklarar intervjun avslutad och går därifrån.
Det var ingenting som Cecilia Uddén kunde acceptera. Hon sände programmet där man hör hur hon faller i gråt. Känslor säljer bäst och tyvärr har det blivit så att känslorna har blivit viktigare än förnuftet. Ni vet hur det är, när man blir upprörd och får en tjock klump i halsen, då vill man göra något! Och då är det lätt hänt att man fattar ett felaktigt beslut. Här på Avsentimentaliseringsverket anser vi att ambassadören gjorde helt rätt. Land ska med lag byggas. Egypten, som dock i övrigt inte är något föredöme precis, ska naturligtvis inte styras av gråtande utrikeskorrespondenter från Sverige.
Ett annat och färskare exempel är att Rädda Barnen på kuvertet till sitt senaste tiggarutskick i röd text tryckt: ”Barn på flykt till Europa ska inte behöva dö på Medelhavet”. Så långt är vi ense, men när det gäller att förhindra att de dör, så har Rädda Barnen ingen lösning, trots att det är uppenbart hur en sådan ser ut. Om ingen som försöker att illegalt ta sig in i Europa över Medelhavet släpps in utan skickas tillbaka, så dör inte barnen, därför att då upphör verksamheten. Så har Australien gjort och räddat tusentals liv. Jag ser upprörda miner och huvudskakningar hos er i salen. Nå, det var förväntat. Vi här på Avsentimentaliseringsverket kan bara hoppas att när den här kursen är genomgången ska ni alla förstå hur barn förhindras att dö på Medelhavet.
Ett helt annat exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.
Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Inte Somalia och Sverige heller. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.
Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”
Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.
”Privat kan ni förstås kalla dem för vad ni vill, men från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår generaldirektören för Avsentimentaliseringsverket fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”
Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar kallt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.
Föreläsningen fortsätter: ”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid.
Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.
Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Om vi vill behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska. Nåja, med vissa begränsningar. Men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.
Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk! Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Det är ett sentimentalt åtagande och allt sentimentalt måste bort. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.
Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande, Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.
Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:
Bro bro breja
Stockar och stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram, här fram
Förrän han visar sitt pass och sitt namn
Vad heter han?
Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Det är ett stickprov och gränsbevakarna ska se till att ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:
Har du inga papper du
Papper du, papper du
Har du inga papper du
Ja eller nej?
De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”
Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen? Är det nu meningen att de ska leka fnoskiga lekar?
”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”
Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.
Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”
”Jaaa!”
”Och inte sentimentalt?”
”Neej!”
Karl-Olov Arnstberg
Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2015/05/27/avsentimentaliseringsverket/
-----------------------------------------
- "Don't micromanage the problem", säger den egyptiske ambassadören, när CU snyftande kör en tyck-synd-om~vals, ang en påstådd 'mamma' ('flykting' givetvs), som mist tre döttrar. Man skäms verkligen när en svensk SR-reporter sitter och dravlar känslomässigt, ang ett annat lands regelverk ang landets säkerhet och behandling av passlösa invällare. "Vi släpper inte in folk utan vederbörliga handlingar, vi har ett regelverk i Egypten", säger ambassadören.
Lyssna på hela radioinslaget, och kommentarerna frånprogrammakarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar