Förorten borde rösta på SD

För en tid sedan samtalade jag med en tolk med rötter i arabvärlden. Att nämna migrationspolitik för honom var som att trycka på en knapp, han var full av åsikter. Han nämnde inga enskilda fall, men vad han tyckte om den aldrig sinande strömmen av kravmaskiner från regionen där han var född framgick med all önskvärd tydlighet. Trots att det var hans levebröd var han extremt less på alltihopa och undrade uppgivet hur länge detta skulle fortgå.

- Jag brukar inte fråga vad folk röstar på, men jag leker med tanken att han som invandrare i Sverige med ganska bra koll på läget tillhör dem som under det senaste året har börjat stödja Sverigedemokraterna. Enligt SCB har SD:s stöd bland utrikesfödda ökat från 1,8 till 8,5 procent sedan 2014, alltså en flerdubbling.

Det kan skjutas in att till exempel invandrade östeuropéer ofta är både migrationskritiska och frispråkiga. De är som regel välutbildade och etablerade i samhället, mindre oroliga än svenskar att bli kallade rasister och ställer sig gärna lite vid sidan av vår konsensuskultur. Vissa säger sig också känna igen den mediala likriktningen från sina före detta kommunistiska hemländer. Jag tror inte att det finns statistik för detta, men bland invandrare med slaviska rötter skulle jag tro att SD har mycket högt stöd.

Emellertid, SCB:s siffror rymmer uppenbart mer än bulgarer och ukrainare. Till att börja med är förmodligen siffran 8,5 procent i underkant eftersom SCB:s uppskattning av SD:s totala stöd ligger klart under andra opinionsinstitut. Den riktiga siffran borde alltså vara över 10 procent, men det är den explosionsartade trenden som är det intressanta.

Min åsikt är att betongförorternas invånare är de som har mest att förlora på ett fortsatt migrationshaveri. Problem som i den vita medelklassens villaområden upplevs som abstrakta och avlägsna är desto mer påtagliga i förorterna. Det är dit brandkår och polis ibland inte vågar åka och det är där socialtjänsten liksom har gett upp. Det är vidare människor som på ett eller annat sätt är beroende av samhällets stöd som blir lidande när välfärden urholkas och offentliga institutioner sänker sina ambitioner. Och de brukar inte bo i Danderyd.

Vad man röstar på är förstås en annan fråga, men helt ensam om min analys är jag inte. I en ledarkrönika i GP berättar Csaba Bene Perlenberg om en irakisk taxichaufför som öppet uttryckte sitt stöd för SD. Detta lämnade tydligen inte skribenten någon ro och han antyder att irakierns ställningstagande skulle vara ”skenheligt”. Varför det? Det är ju den svenska medelklassen som är skenhelig, som bosätter sig på behörigt avstånd från resultatet av den politik de hyllar och röstar fram vart fjärde år, medan taxichauffören kanske rentav upplever hot mot sin egen säkerhet.

Jag förstår uppriktigt talat inte varför en irakier som etablerat sig i Sverige och som kanske känner oro för sitt nya hemland och för sin familjs framtid prompt måste vara för fri invandring. Antag att jag i något sammanhang skulle åtnjuta ett annat lands generositet. Då skulle jag väl inte ha mage att kräva att denna generositet också måste gälla hundratusentals andra?

Det kan tilläggas att den som bor mitt i förorternas verklighet på nära håll ofta ser de bedrägerier och oegentligheter som präglar hela asylindustrin. Självklart reagerar vissa med att bli upprörda, det lär i synnerhet gälla riktiga asylmigranter som upplever att andra missbrukar rätten till asyl och ljuger sig fram genom systemet.

Nu påpekar kanske någon att ungefär nio av tio utlandsfödda inte sympatiserar med SD. Men är det så konstigt? Om nu många svenskar har svårt att genomskåda medias korrumperade rapportering om SD så är det väl ännu svårare om man inte har bott länge i Sverige. Och om okunskapen och förvirringen bland svenskar är stor, hur blir det då bland dem som knappt följer svenska nyheter? Att man sedan kan vara ambivalent inför det nya landet, dess besynnerliga politik i allmänhet och ett migrationskritiskt parti i synnerhet ligger väl också i sakens natur.

Följande må vara en utvikning, men jag vet att många migranter är mycket oförstående inför Sverige och är övertygade om att svenskarna utnyttjar dem på något sätt, att Sverige får enorma summor från FN och så vidare. Att det svenskarna gör är ”pro bono” är svårt att ta till sig, det hade deras egna samhällen nämligen aldrig i livet gjort för främmande folk. Istället projicerar man sin frustration mot de högdragna svenskarna och budskapet att alla eventuella bekymmer beror på deras rasism blir då lätt att ta till sig. Och varför inte när till och med hälften av svenskarna säger det själva?!

Jag vill i sammanhanget understryka att jag inte känner något agg mot någon enda människa som endast försöker göra det bästa av sitt enda liv. Men det som tydligen gör mig kontroversiell i mångas ögon, till den grad att jag ska förknippas med vit-makt-rörelsen och totalitära ideologier, är att jag vill verka för ett samhälle baserat på lag och ordning, att asyl reserveras för dem som verkligen är i behov av skydd och att vi mer effektivt hjälper flyktingar i deras närområden. Detta lär jag för övrigt ha gemensamt med en och annan utlandsfödd svensk, till exempel en tolk som tvingas översätta klienternas lögner som går ut på att utverka fördelar på det nya landets bekostnad.

Pekåiterna bör verkligen vara oroliga. För vad ska de ta sig till om inte ens migranterna själva stödjer deras politik?

Tomas Brandberg
Teknologie doktor

Källa: http://samtiden.nu/17387/fororten-borde-rosta-pa-sd/