'Adam Cwejman har rätt i att vi hade fel'

Den arabiska våren utmynnade i blodbad av jihad, våldtäkter och halshuggningar. ”Vi hade fel om Mellanöstern”, konstaterar Adam Cwejman i en ledare i Göteborgs-Posten den 11 juni. Han har rätt i att vi hade fel. Regimerna som störtades byttes inte ut mot liberala demokratier. Och där regimen inte störtades – i Syrien – blev det så småningom klart för alla vilka som drev det väpnade upproret och som skulle ta över vid en seger: jihadisterna. Det var bara att titta på de delar av Syrien som var ”befriade”: det såg ut som i Somalia under Al-Shabab. Man förstod att om Damaskus intogs av rebellerna skulle det se likadant ut där.

- ”Väst har staplat misslyckanden på varandra, det är dags att bekänna skuld”, skriver Cwejman. Det tror jag blir svårt. Det handlar om prestige. Men entusiasmen för ”frihetskämparna” i Syrien är helt borta. Saken är den att entusiasmen inte borde ha funnits där från första början. Den var irrationell.
Det finns helt enkelt inga förutsättningar för liberal demokrati i Mellanöstern. Alla undersökningar visar att människorna i området har djupt konservativa, islamiska värderingar. Majoriteten tror på sharia. De tror inte på religionsfrihet, yttrandefrihet och tolerans. Diktatorerna är hemska, men det är inte de som är huvudproblemet – det är befolkningarna. Det är därför demokratiska val bara kan leda till mer intoleranta, islamistiska regimer. ”Men istället för demokratiska regimer ersattes dessa skurkar av religiös fascism av det värsta slag”, skriver Cwejman.

Tyvärr är det så, och det gör ont att säga, att diktatorerna i Mellanöstern har varit mer upplysta än folken. De har i begränsad omfattning försökt anpassa islam till den moderna verkligheten. Men det har funnits ett tryck underifrån, från moskéerna och de fromma och från den organiserade islamismen, att hålla sig till traditionell islam. Det är ingen ny spänning. Den har funnits där ända sedan de moderna nationalstaterna bildades efter det ottomanska rikets fall.

Vi kan ta fallet Syrien. Upproret under den arabiska våren dominerades redan från början av fundamentalistiska krafter inom den sunnitiska majoriteten. Så fanns det förstås en och annan sekulär, demokratisk intellektuell. Men dessa var individer utan egentligt inflytande. Det finns inte och har aldrig funnits en väpnad grupp i Syrien som strider och dör för demokrati. De strider för Gud. För den som såg videoklipp från demonstrationerna 2011 var det tydligt att religiös fundamentalism utgjorde själva glöden i rörelsen. Det fanns inte en enda talare som inte nämnde Gud. För mig var det uppenbart att demonstrationerna och den stämning de piskade fram skulle utmynna i jihad eller väpnad kamp. Idag har Syrien blivit en bas för jihadistisk terrorism som hotar västvärlden.
Upproret i Syrien är bara det senaste i raden av fundamentalistiska uppror. Denna historiska dimension saknades i svenska mediers rapportering. Jag rekommenderar att man läser Ingmar Karlssons bok Gud med oss. Religion och politik i Mellanöstern (1984). Han berättar där om hur religiöst motiverade protesterar och uppror kantat hela det moderna Syriens historia. År 1973 föreslog regimen en ny konstitution som inte bestämde islam som statsreligion. Det ledde till våldsamma upplopp i Hama. Under mitten av 1970-talet fram till början av 80-talet drabbades landet av en våg av islamistisk terror. ”För de sunnitiska fundamentalisterna”, skriver Karlsson, ”som stod bakom dessa attentat, var regimen Assad ett trefaldigt kättarstyre dels på grund av Baathpartiets sekulära ideologi, dels därför att Assad var alawit, dels därför att regimen lierat sig med det gudlösa Sovjetunionen.”

Den syriske poeten Adonis är en kritiker av regimen men kom ut i ett tidigt skede med att han inte kunde ställa sig bakom revolutionen. I en intervju för den österrikiska tidningen Profil i mars 2012 varnade han för att den skulle leda till ”religiös fascism”. De enda som är organiserade vid sidan om statsapparaten, menade han, är islamisterna. Han ville inte ha något att göra med en revolution som var på väg att byta ut en militärdiktatur mot en islamistisk diktatur. Den islamistiska diktaturen, sade han, är den värsta formen av diktatur – den är total. Detta var innan kalifatet utropades.

Vad kan vi lära oss av den arabiska våren? Jo, att våra västerländska demokratier består av mer än val var fjärde år. Vi har en demokratisk kultur som har växt fram under århundraden. Det är inget man kan överföra till islamvärlden hur som helst. Vi har också lärt oss att det största hindret för en demokratisk utveckling i islamvärlden inte är en eller annan diktator utan den religiösa fundamentalismens grepp om folken. Väst kan och bör hjälpa till att främja västerländska värderingar och en kulturell omvälvning. Ett betydligt mer långsiktigt arbete än att bomba sönder en regim.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/06/17/adam-cwejman-har-ratt-i-att-vi-hade-fel/

------------------------------------


- Vilket dårpippin, dilletanten G W Bush skulle ha känt till, innan Irak-anfallet 2003. Hans brott är uppskattade att rendera 200 års fängelse, enligt det amerikanska rättssystemet. Kommer aldrig att hända, inte heller för efterföljaren, hybrid-krigshetsaren Obama, med över femton startade anfall/överfall på andra stater. Som Nobels fredspristagare 2009... USA är världens fredshot utan konkurrens, sedan många år, no doubt. Hörde du du det, r-slickare Carl Bildt, och Nato-vurmande moderöder i kraschade moderaterna?