Märk nu att jag skriver ”vänner” – med citationstecken! Denna sorts vänskap, är nämligen värdelös för en allvarligt syftande människa. Vänskap, villkorad av en politisk åsikt, är av samma dumma slag som allt umgänge baserat på en gemenskap utanför själen. Som bankdirektörernas, där exkludering sker genom bankrutt, eller som den religiösa församlingens vilka sekundsnabbt kan separera en individ från vän till avfälling.
Den persiske poeten Hafez hanterade detta fenomen på ett pedagogiskt sätt. Ovårdad och med trasiga kläder hamnade han i en by där han bad om ett mål mat. Reaktionen var dock en spark i arslet och orden ”stick här ifrån tjuvstrykare”. Ett år senare passerade han som av en slump samma by igen, men denna gång klädd som en adelsman. Samma önskemål, som året innan, genererade nu istället en massa tillgivna leenden och ett långbord med utsökt mat. Hafez tittade då mycket strängt var och en av byborna i ögonen, utan att röra deras mat. Sedan började han till deras häpnad klä av sig – tills han bara satt i kalsongerna. Han lade kläderna framför maten, och så sa han till byborna: ”Så! Det var mina kläder ni bjöd på mat, inte mig, därför är det också kläderna som ska äta av maten”.
Följaktligen ska man aldrig vara rädd för att skaffa sig åsiktsmässiga fiender. Man ska rycka på axlarna om någon, på politiska grunder, markerar sin fiendskap mot en. Och hellre än att se det som att en vänskap gått förlorad, ska man se det som en nyttig självsanering. Verklig vänskap mellan två individer, överlever nämligen en politisk diskrepans lika kraftig som den mellan fascisten och kommunisten – eftersom riktig vänskap hämtar sin näring ur drifter, viljor och instinkter djupare in i själens lager än någonsin en politisk idé kan tränga sig.
Vi lever nu i en tid där hat odlas, vänskap villkoras och personer legitimeras – endast på politisk grund. Och som en liten extrakrydda på detta dumma tidevarv, värderar vi också ett och samma budskap olika, beroende på ytliga attribut hos den som säger det (såsom hudfärg eller kön). Den sociala vänstern i dagens Sverige skrämmer mig betydligt mer än högern. Den har berusat sig av fanatismens söta nektar och gör nu en närmast religiös uppdelning mellan gott och ont. Denna vänster, tycks inte längre sitta och diskutera hur en industriarbetare ska få en drägligare tillvaro – frågor som jag menar är den röda politikens fundament. Istället har den totalt kommit att rikta in sig på frågor som genus, etnicitet och hbtq. Viktiga saker, givetvis, men proportionerna och inte sakfrågan blottlägger här det osunda.
Personer från denna vänster, motsätter sig gärna ett resonemang av den sort jag för. De menar, att man inte kan separera åsikten från en person, typ: sverigedemokraten ställer upp på en ond värdsbild, alltså är personen per definition ond. Jag svarar då, att detta förhållningssätt endast är resultatet av att man har tappat ut delar av sin egen mänsklighet, och ersatt den med lika delar fanatism. De som resonerar så, når helt enkelt inte in till den del av sin egen själ där den sanna vänskapen sitter, och detta gör dem frustrerade. Därför, som ett komplement, skriker dessa toleransens människor sig hesa för jämställdheten, har aldrig så blonda rastaflätor, Che Guevara-bilder på sin röda t-shirt och pryder sina bröst med polletter där det ena budskapet är ömmare än det andra. Men samma personer har många gånger ögon och blickar lika hårda som en örn, och blir kalla som isbitar om någon inte ställer upp på deras sak. Och som om referenserna till religionen inte kunde stanna vid det svartvita, har man också inom denna sfär utvecklat en besatthet av ordet ”kärlek”. Det är kärlekståg hit och kärleksattack dit. Men samma stund som ”kärleken” blir villkorad, dör den. Därför kan jag aldrig genuint omfamna någon, förenad med den endast i en åsikt. För vad tycker samma person om mig, om jag byter åsikt?
Det är bra att man strävar mot jämnställdhet i alla dess betydelser. Det finns strukturer som premierar vita heterosexuella män, och endast en idiot försvarar dessa strukturer. Socialismen var definitivt nödvändig när den kom – under en tid då de hårdast arbetande befolkningslagren hade det så jävligt att de med knapphet kunde försörja familj. Människan har rovdjuret inom sig och möjligheterna att roffa åt sig på andras bekostnad bör regleras. Men på samma gång är människan ett snyltdjur och lika mycket måste möjligheterna begränsas, att parasitera på ett sofistikerat utjämningssystem. Dessutom, är frihet nästan lika nödvändigt för den mänskliga naturen, som luft, vatten, mat och värme. Och alla politiska extremer präglas av ofrihet. Att ha inslag av både höger och vänster är alltså viktigt. Men viktigast av allt är att man lär sig att lyssna på dem som är av en annan uppfattning, att man kan kompromissa och att man – slutligen – kan separera en åsikt från en individ.
Julius Hjort om sig själv: Kriminolog, skribent och brottare som älskar bra musik, lösviktsgodis och vackra kvinnor. Tycker om poesi och skönlitteratur, jämte karga skärgårdsklippor. Är på samma gång höger och vänster i politisk bemärkelse vilket innebär att jag inte är något, eftersom den som är allt på samma gång är inget. Något jag varmt rekommenderar andra att pröva.
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/06/09/gastskribent-julius-hjorth-villkorad-vanskap/
---------------------------
Några 'angränsande' synpunkter på begreppet vänskap:
- 'Blod är tjockare än vatten', är ett slitet uttryck. Som jag inte alls delar. Släktskap är något man inte kan påverka, varför skall man t ex betrakta en sk*tstövel till kusin, eller annan valfri släkting, som man skulle hålla närmare sitt hjärta, än en god vän, utan några som helst blodsband? Själv lever jag enligt principen 'själv är bäste dräng'. Jag har inga regelmässiga umgängesbehov, efter ett långt liv i personalintensiv verksamhet. S k vänner visar sig ofta vara själviska egoister, vilket är helt naturligt, varför skall man ha skyldigheter mot någon annan än sig själv, inklusive ev livspartner och egna barn i förekommande fall? Betr avkomma så gillar jag bl a vissa fåglars beteende. När ungarna är flygklara och lämnar boet, så är dom i fas att själva sörja för sitt liv, sin föda, sin egen tillvaro. Detta tycker jag är tillämpligt på människan också. När 'barn' gått ut skolan, är röstberättigade, och beslutskapabla civilpersoner, så skall dom klara sig själva. Att strö pengar på dessa är förkastligt, risken att verklighetens krav hamnar i bakgrunden, slöhetsfaktorn ej att utesluta. Ev gåvor skall ges till ätteläggar som visat förmåga att försörja sig själva helt och hållet. Om man inte vill göra något annat med de tillgångar man tjänat ihop - arv är för mig inte en naturlig konsekvens den dan man lämnar in - så finns alternativ. Det finns andra behjärtansvärda ändamål, upp till var och en att besluta, t ex en stiftelse i åminnelse av en själv. Mycket bätte än den flottaste gravsten, som ingen ändå bryr sig om (utom penningivrande begravningsföretag).
PS. Egna barn, andras ungar. Jag gillar heller inte barn-barn, såvida dessa inte är charmiga och tilltalande. dom är barn av sina föräldrar,,, inte mer, 'Blod och vatten'... igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar