- "Jag mot min bror, jag och min bror mot min kusin, jag och min kusin mot främlingen". Ett arabiskt ordspråk som sammanfattar klanmentaliteten med några få ord.
I en klan är du inte främst en individ, utan en son, broder, dotter, syster, kusin, syssling och brylling. Din status avgörs helt i relation till andra. Där klanen styr är individen alltid underordnad sina plikter mot gruppen.
På senare år har klanmentaliteten, efter en längre tids frånvaro, återigen brett ut sig även i Sverige. Det syns i våldsamheter, i personröstande och i de uppmärksammade hedersmorden. Där staten inte hävdar sig tar klanerna över.
Ett felaktigt antagande är att vi hade lämnat klansamhället bakom oss. Under ytan finns alltid äldre lojaliteter som bubblar. I ”The origins of political order” (2011) och ”Political order and political decay” (2014), har statsvetaren Francis Fukuyama visat hur den moderna staten trängde undan äldre lojaliteter mot klanen, eller ätten i svensk kontext. Men det tog lång tid. Det krävde både hårda tag, erövrande av våldsmonopol samt att man lyckades leverera de nyttigheter som klanen tidigare gett.
På många ställen i världen har staten aldrig lyckats konkurrera ut klanerna. Och det finns ingen naturlag om att staten och individualismen alltid segrar. Här i Sverige är det snarare staten som trängs tillbaka på olika områden.
I Dagens Samhälle (8 juni) skriver journalisten Lars Åberg om en pågående förändring i svensk lokalpolitik. År 2002 personkryssades Edip Noyan in i Botkyrkas kommunfullmäktige för Moderaterna. Åtminstone ett femtiotal kom från Noyans släktingar, som inte direkt var moderater. De kryssade honom för att få in en person ”som representerar oss”, som det uttrycktes i en artikel i Dagens Nyheter. Åberg citerar en syriansk präst som förklarar att: ”Edip blir församlingens röst i fullmäktige. Allt vi behöver kan vi begära genom honom.” Att detta förekommer på fler ställen i landet är ingen vild gissning.
Vad får det för konsekvenser på sikt om vissa grupper i stället för att rösta med sin politiska övertygelse kryssar baserat på etnicitet, religion eller klan? Det kan bli en identitetsmässig kapprustning. Om ”de” gör på det viset, måste ”vi” göra likadant. När politiker främst svarar mot klienter, snarare än väljare, blir staten inte en överbryggande identitet, utan ett byte olika grupper roffar åt sig vad man kan av. Så ser det ut i länder som Indien och Pakistan. Så ser det ut i vissa invandrartäta områden i exempelvis Storbritannien. Varför inte i Sverige?
Men klaner är inte alltid blodsbaserade. I boken ”Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat” (2015) visar juristen Mark S Weiner hur kriminella gäng är en postmodern variant av klaner. Där staten vittrar sönder tar gäng över. Samma urgamla mentalitet som i det arabiska ordspråket. Det är också därför blodsbaserade ord är vanliga i gäng, som att man är ”bröder”.
Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han.
Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Där gängen styr, där är staten inte suverän längre. I dag abdikerar staten på område efter område. Det märks på såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård. Och där staten flyttar ut, där flyttar klanen in.
Bonus
-------------------------------
- Invällarfalska Pascalidou totalägd av Arpi, en av få sanningssägare som släpps fram, via SvD. Med detaljinsikt och personlig klarsynthet, avrättar Arpi svammel-grekiskan, som likt en kvinnlig Arnstad tillåts babbla PK-trams i gammelmedia, och SVT, oftast högröstad och oemotsagd, stöttad av studioreporters och ryggradslösa redaktörer på ljugmedias ledarredaktioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar