Enligt svenska pressuppgifter pågår det just nu hektiska förhandlingar mellan regeringen och den borgerliga oppositionen om man på ett eller annat sätt kan undvika ett extraval som ingen av de två blocken kan tjäna på, men som ser ut att ge Sverigedemokraterna kraftiga framgångar.
Som Dispatch International skrev redan 8 december har Löfven, sedan han tillträdde som statsminister, inte uppfört sig som en politiker utan som den fackförbundsboss han är. Från sina erfarenheter som fackpamp är han van vid att hota med strejk om han inte får sin vilja igenom – liksom arbetsgivarna rutinmässigt hotar med lockout. Det leder sällan till något, för det är dyrt för bägge parter att ge sig in i en arbetsmarknadskonflikt. Alltså sätter de sig ner och hittar en kompromiss de kan leva med och som räddar deras ansikten.
Statsministern har uppenbarligen trott att han kunde överföra samma mekanism till politiken. Först räknade han med att den borgerliga oppositionen i slutänden skulle rösta på Socialdemokraternas och Miljöpartiets budget. Annars kunde de ju tvingas rösta på samma budget som Sverigedemokraterna – som de avskyr lika glödande som regeringsblocket gör.
Denna manöver misslyckades eftersom Socialdemokraterna inte är ett fackförbund och den borgerliga oppositionen inte är någon arbetsgivarförening.
Därefter hotade Stefan Löfven med att utlysa extraval – åter i förhoppningen om att Moderaterna skulle krypa till korset och ingå en kompromiss som skulle säkra regeringens överlevnad, och förhindra det nyval som ser ut att bli Sverigedemokraternas verkliga politiska genombrott. Ett genombrott som Stefan Löfven utan tvekan skulle få skulden för.
Därför måste man anta att statsministern i dessa dagar upplever sin suraste jul någonsin, medan han ägnar sig åt hektiska ansträngningar för att få den borgerliga oppositionen med sig ombord, så att hans regering kan sitta kvar och han kan avlysa extravalet. Det skulle förmodligen kräva att han säger farväl till Miljöpartiet som regeringspartner och ingår en ”storallians” med Moderaterna.
Det ser ut som ett omöjligt projekt. 2001 lade den nya Moderatledaren Anna Kinberg Batra en motion i riksdagen om absolut fri invandring till Sverige med den uttryckliga avsikten att förstöra välfärdsstaten. För om folkhemmet blir översvämmat av kameldrivare, fåraherdar, bergsbönder och analfabeter från fjärran land, som alla ska ha offentliga bidrag, räcker pengarna naturligtvis inte till för att driva en välfärdsstat. Och det var just det som var Anna Kinberg Batras uttalade plan.
Om Löfven kastar sig i armarna på denna rabiata kvinna kommer han att få ännu större problem med de socialdemokratiska gräsrötterna.
Om han å andra sidan utlyser nyvalet kan han som redan nämnts räkna med en betydande framgång för de hatade Sverigedemokraterna. Enligt Sentios senaste mätning – genomförd 4-10 december – skulle SD få 68 mandat om det vore val i dag, mot nuvarande 49.
Det rödgröna blocket – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – kan se fram emot en ökning från nuvarande 159 mandat till 164. Det borgerliga blocket ser ut att tappa 24 mandat och går från nuvarande 141 till 117, men det beror på att Folkpartiet och Kristdemokraterna ligger några decimaltal under de 4 procent som krävs för att komma in i riksdagen. Det kan ändra sig före valet.
Under alla omständigheter kan inget av blocken mönstra en majoritet, så om inte något av dem kommer överens med Sverigedemokraterna kan Sverige stå inför en permanent politisk kris.
Och om de stora partierna slår sig samman i avsikt att undvika ett val blir Sverigedemokraterna i praktiken Sveriges enda opposition. Det kommer utan tvekan att stärka partiet ytterligare.
En utväg för den gamla svenska sjuklövern skulle kunna vara att förbjuda SD med hänvisning till att det är ett ”fascistiskt” parti, vilket Stefan Löfven redan har beskyllt dem för att vara. Det vore liktydigt med att ta ifrån SDs (i dagsläget) över en miljon väljare deras demokratiska rättigheter, och slå in på en så rabiat kurs att man näppeligen har sett maken till i något land som kallar sig demokratiskt.
Å andra sidan har sjuklövern redan bevisat att de lider av ett stort demokratiskt underskott när de inte ens vill tala med Sveriges tredje största parti, så man kan knappast vara säker på något.
Inget tyder på, att Sverigedemokraternas väljare låter sig påverkas. Faktiskt visar Sentios undersökning att SD har de mest trofasta väljarna. Nästan 88 procent av dem som röstade på SD förra gången tänker göra det igen.
Det är också tankeväckande att 16 procent – i reda siffror cirka 170 000 svenskar – av de nästan 1,1 miljon väljare som säger att de tänker rösta på SD, tidigare har röstat på Socialdemokraterna eller Moderaterna.
Från mätning till mätning växer Sverigedemokraternas väljarskara. Just nu har partiet 17,5 procent mot 12,9 vid senaste valet.
Hur man än vänder och vrider på det är det tydligt att svensk politik står inför en omvälvning, eftersom hela kampanjen mot SD har slagit slint.
Och Stefan Löfven är definitivt inte mannen som kan besegra partiet – med mindre än att han tar till odemokratiska metoder.
Källa: http://www.d-intl.com/2014/12/22/ledare-sveriges-politiska-system-vid-stupet/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar