Mobbarna knäckte Birro

Det tog mobbarna några veckor att knäcka en av Sveriges klokaste och modigaste pennor. I går beslöt sig Marcus Birro för att dra sig undan offentligheten på sociala medier och polisanmäla alla dödshot mot honom.

”Jag orkar inte längre helt enkelt”, skriver han i ett mejl.

- I går skrev Pia Kjærsgaard något väldigt klokt här på Dispatch, med anledning av att den svenska journalisten Kristina Olsson (korrespondent för danska tidningen Politiken) i en krönika undrat vad man egentligen ska kalla Sverigedemokraterna. Kjærsgaard skrev:

”Frågan är inte vad man ska kalla Sverigedemokraterna. Den enda relevanta frågan är vad man ska kalla Sverige. En del har kallat det ”DDR light”. Andra ett konsensussamhälle. Personligen tror jag inte ordet är uppfunnet ännu. Sverige är så vanvettigt att det skiljer sig från alla andra samhällen i historien och i verkligheten att det kanske inte är statsvetenskapen som ska användas för namngivningen – utan snarare fackmän inom psykiatrin med särskilt fokus på schizofreni och bortträngning av känslor.”

Pia Kjærsgaard har fullständigt rätt. Sverige har på några få decennier förvandlats från ett tryggt, omtänksamt och nästintill perfekt land till ett skräcksamhälle som har stora likheter med George Orwells Oceanien i romanen 1984. Så här beskrivs Oceanien på Wikipedia:

”Provinsen Airstrip One (före detta Storbritannien) i landet Oceanien är i ständigt krig, är under konstant övervakning av regeringen, och med hjärnkontroll av allmänheten. Oceanien styrs av ett politiskt parti som går under namnet ”Partiet”. Individen är alltid underordnad staten, och det är delvis den filosofin som gör att Partiet kan manipulera och kontrollera människorna. I Sanningsministeriet är protagonisten Winston Smith en tjänsteman som ansvarar för att bevara Partiets propaganda genom att ändra historien för att visa att Partiet alltid har rätt och är allvetande. Hans torftiga tillvaro desillusionerar honom till den grad att han vill göra uppror mot Storebror. Från 1984 har vi bland annat fått uttrycket ”Storebror ser dig” (Big Brother is watching you).

Vem av oss hade för tjugo år sedan kunnat ana att just Sverige skulle drabbas av detta vansinne? Vem hade kunnat tro att de snälla, plikttrogna och demokratiskt skolade svenskarna skulle kasta alla principer om yttrandefrihet och åsiktsfrihet överbord, och börja mobba meningsmotståndare så till den milda grad att den självframkallade diktaturen lurar runt hörnet? Inte jag i alla fall.

Nu ser jag det med skrämmande tydlighet. Staten har släppt lös journalister, ”experter” och myndighetspersoner med personlighetsdrag som man påstår sig motarbeta på skolgårdarna. De mest besinningslösa mobbarna får fritt spelrum att hota, hata och krossa alla som inte passar in i mallen. De får dessutom massvis med pengar till sitt förfogande och prisas för sina ”hjältemodiga” insatser mot ”de oanständiga”. Ni vet vilka de är: Expo, Researchgruppen, Expressen, Aftonbladet, Afrosvenskarnas riksförbund med flera, med flera.

Själv har jag flyttat till Danmark som visserligen inte är fritt från politisk korrekthet, men absolut inte är i närheten av den svenska galenskapen. Där ser de med bestörtning på utvecklingen hos ”söte bror” och lovar varandra att aldrig, aldrig, aldrig gå denna självmordsväg.

En del tycker det är fegt att som jag lämna mitt land i detta svåra läge, men ibland har nöden ingen lag. För att kunna fortsätta arbeta för att normalisera Sverige måste man lägga lite avstånd mellan sig själv och hatet och hoten. Jag hoppas att Marcus Birro gör detsamma, om det så blir Danmark eller Italien eller något annat land som givetvis kommer att uppskatta en sådan klok och begåvad person som Birro.

Den närmaste tiden kommer att avgöra Sveriges framtid. Om det blir ett extraval 22 mars kan SD få runt 20 procent av rösterna och en gång för alla tvinga fram ett slut på mobbningen från övriga partier i riksdagen, och därmed kan vi ta flera stora kliv mot normalisering. Om det blir som jag befarar – att något eller några av de borgerliga gör upp med det rödgröna skämtet till regering och därmed avvärjer extravalet – går vi en mycket obehaglig framtid till mötes.

Om det blir inbördeskrig eller en direkt underkastelse vågar jag inte gissa. Finns det någon stake kvar i den kuvade svenska befolkningen eller har den stora massan redan gett upp och fogat sig i den annalkande diktaturen? Den som lever får se.

Källa: http://www.d-intl.com/2014/12/17/ledare-mobbarna-knackte-birro/