I dagens samhälle har ytterligare en bred gräddfil till berikning och status skapats – kändisskapet.
Idag räcker det att ha samlag i ett TV-program för att nå stjärnstatus och hamna på tidningarnas förstasidor och i Public Services soffor. Att vara känd har blivit viktigare för karriären än att vara kompetent och dugande. Vad som gör en känd har underordnad betydelse. Man kan t.o.m. skaffa sig kändisstatus genom brottslig verksamhet. Den som vill nå samhällstoppen behöver inte längre besvära sig med åratal av krävande studier och annan förkovran. Snart är det enda som betyder något att ha ett känt personligt varumärke.
Jag har tidigare skrivit om utvecklingen av den nya politiska adelsklassen och hur den tagit efter den gamla adeln för att lyfta fram sina avkommor i rampljuset. De etablerade partierna är inte längre idéburna folkrörelser utan har förvandlats till yrkesorganisationer för de som valt att livnära sig på politiskt kändisskap. Vanliga yrkesmänniskor har lämnat partierna och kvar är bara en kärna med politiska karriärister. Det är skrämmande att konstatera hur politiker tappat kontakt med vanligt yrkesliv och hur deras bildnings- och erfarenhetsbakgrund blivit allt tunnare under senare decennier. Detta är speciellt allvarligt eftersom samhället blir allt mer komplext och istället skulle behöva en högre kompetens än tidigare hos viktiga beslutsfattare.
Det mest skrämmande exemplet på det fenomen jag pratar om är den kvartett som genom en oblodig statskupp tog makten i Moderaterna efter katastrofvalet år 2002. De jag tänker på är herrarna Reinfeldt, Borg, Schlingmann och Littorin och deras Nya Moderater. Littorin dumpades senare efter en skandal som riskerade att skada övrigas varumärken.
Kuppmakarna lyckades omvandla de illa skadeskjutna Moderaterna till ett populistiskt mittenparti. Man övergav utan betänkligheter i stort sett alla de gamla grundläggande högervärderingarna. Resultatet lät inte vänta på sig, partiet svingade sig snabbt upp till 30% av valmanskåren och vann tillsammans med Alliansen valet år 2006. Att man lämnade högerflanken i politiken helt obevakad besvärade inte. Resultatet blev att alla tre av de kvarvarande kuppmakarna blev geniförklarade superkändisar på kort tid.
I valet år 2010 kom det första bakslaget. Det nya missnöjespartiet Sverigedemokraterna (SD) exploaterade skickligt det vakuum som lämnats på högerkanten och tog sig in i Riksdagen till en vågmästarposition, på ett nationalistiskt och invandringskritiskt program. Schlingmann var den förste att inse att här fanns inte mer att hämta, så han lämnade sin partisekreterarpost för fetare inkomster som PR-konsult med kändisstatus.
Reinfeldt trodde att han skulle kunna stoppa SD genom en uppgörelse med det utopistiska Miljöpartiet om invandringen. Tanken var att straffa dem som röstat på SD med att visa att deras röst ledde till ännu fler invandrare. Strategivalet visade sig vara ett katastrofalt misstag. I valet i år mer än dubblerades antalet SD-röstande och M:s framgång knäcktes. Samtidigt skapades en utomordentligt kritisk parlamentariskt situation i Riksdagen.
I detta läge tröttnar även kuppmakarna Reinfeldt och Borg och flyr fältet för att snabbt söka nya sätt att berika sig på sitt kändisskap. Agerandet har av många plikttrogna gamla moderater och andra, stämplats som djupt oansvarigt. De lämnade Alliansen och dess största parti i praktiken utan ledning, långt innan landet fått en stabil styrning. Återigen orsakar kuppmakarna ett farligt politiskt vakuum som hotar att destabilisera det svenska politiska livet.
Kuppmakarna är givetvis inte ensamma bland dagens politiska adel att på detta sätt bygga ett kändisskap som man sedan kan exploatera för att berika sig. Vi har på senare år sett en lång rad socialdemokratiska ledare gå från det politiska kändisskapet till feta arvoden inom näringslivet. De förra sticker dock ut genom sin riskabla omvandling av Moderaterna och sin oansvariga blixtsnabba sorti så snart som politiken inte längre var till nytta för dem själva.
I dagarna har det även skrivits om en annan politiker – Filippa Reinfeldt – som blivit superkändis på sitt tidigare äktenskap med den moderata kuppledaren. Hon har skickligt utnyttjat kändisskapet genom en, sannolikt väl arvoderad, post i ledningen för vårdföretaget Aleris. Hon har varken utbildning eller yrkeserfarenhet och i sin tidigare roll som sjukvårdslandstingsråd har hennes kompetens varit starkt ifrågasatt av underlydande. Att det av Investor ägda Aleris erbjuder henne detta viktiga toppjobb måste alltså bara bygga på hennes kändisskap.
Hade Investor varit ute efter kompetens på området så är det lätt att hitta ett antal betydligt mer kompetenta personer till positionen inom Aleris.
I min nyutkomna bok Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag pekat på hur fenomenet att låta kändisskap styra val av ledare i industrin i kombination med en allt lägre bildad politikerkader, lett till att Sverige är på väg att tappa position som en framstående industrination. Vi ser dagligen exempel på problem i våra företag och stora tillkortakommanden inom kommuner och statsförvaltning som är orsakade av den sjunkande kompetensnivån hos ledande tjänstemän. Inom staten har man t.o.m. tagit bort det tjänstemannaansvar som länge var ett skydd mot inkompetent ledarskap. Detta har politikerna sannolikt gjort för att själva riskfritt kunna ta de mest välavlönade chefsjobben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar