Vem har rätt att yttra sig om vad?

- "Artisten" Adam Tensta var arg för att Louise Andersson Bodin, som uttryckt sig "rasistiskt" på sin YouTube-kanal, fått en programinbjudan av TV4. När han själv var inbjuden till samma tevekanals studio för att prata om sin nya skiva demonstrerade han genom att helt enkelt kliva upp och gå därifrån. En protest mot "rasismen" och vad han såg som TV4:s rasistiska medlöperi
.

I debatten som följde på Adam Tenstas walk-out fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson, som i en artikel med rubriken ”Låt Tensta gå!” kritiserade Tenstas agerande, höra av så kallade antirasister att han i egenskap av vit, medelålders man inte har rätt att prata om rasism.

Sångerskan Zara Larsson (vem är det? min anm), känd för sina kontroversiella uttalanden, twittrade följande till Per Gudmundson:

”jag tycker inte du har åsiktsföreträde när det kommer till rasism och hur man ska känna. TV4 gjorde fel punkt slut.”

Och i sin uppföljningstweet fortsatte hon:
”you are white as fuck”

Hennes uttalande är den andra fasen av en beklaglig ”rasdebatt” som kommit till skott i vad som förmodligen är det minst rasistiska landet i världshistorien. Den första fasen handlar om att ikläda sig offerrollen – offerrollen som stigmatiserad utsatt ”rasifierad”, i ett strukturellt rasistiskt Sverige, där alla icke-vita, icke-medelålders människor som inte ser ut som Per Gudmundson utsätts för smutskastning, övergrepp och förtryck likt de svarta i Sydafrika under apartheid.

Denna offerroll har vissa icke-vita svenskar tagit till sig. Ett sådant exempel är Patrik Lundberg. En kille i ungefär samma ålder som jag; adopterad (precis som jag) – i hans fall från Sydkorea. I en artikel i Helsingborgs Dagblad 12 september 2011 skriver han hur svårt det är att vara adopterad från Sydkorea i Sverige, och hur folk brukar skrika ”kines” efter honom när han går på stan:
”Jag är van vid att förödmjukas. Ungefär en gång i veckan säger någon ’kolla, en kines’ bakom ryggen på mig. Eller kommer någon fram och hälsar på ett språk som för mig är främmande. Ibland har påhoppen positiva intentioner: att jag som asiat är bra på matte och pingis, jobbar hårt och sköter mig till punkt och pricka. Rasbiologi i sitt esse.”

Själv tror jag att Patrik Lundberg ljuger. Eller åtminstone att han överdriver i sådana proportioner att en möjlig halvsanning i hans text omvandlas till en ren lögn. Sverige är inget land där adopterade sydkoreaner måste gå omkring och oroa sig över att folk ska skrika ”kines” bakom deras ryggar när de går på stan, lika lite som adopterade indier, som jag själv, behöver oroa oss för att folk ska skrika ”indier” bakom oss.

Ärligt talat. Patrik Lundbergs artikel är något av de mer skrattretande jag läst på riktigt länge. Men Lundberg är inte ensam. Den 25 juni undrade Nisha Besara i Expressen, varför hon betraktades som en främling i Sverige. Hon, som kom till Sverige som ettåring, beklagar sig över hur svårt det är att vara icke-vit och skriver:

”Det är svårt att förklara. För den som aldrig har upplevt sig höra till men genom hela livet fått bekräftat att man inte gör just det, är det svårt att förklara.”

Jag och Nisha Besara är lika gamla. Jag är också från ett annat land. Jag har också fått otaliga frågor (främst när jag var barn) om var jag kommer ifrån. Jag minns att jag blev störd på gamla tanter som i välvillighet tyckte jag hade så fint hår och ville ta på det.

Tanterna var lite småjobbiga när jag var liten, men det stör mig förstås inte nu, utan är mest en rolig grej att berätta om – och jag kvarhåller inte det som något ”traumatiskt minne” från min ”onormala” barndom bara för att få rubriker. Vilket är precis vad Nisha gör när hon skriver:

”Ändå är det så svårt i det här landet som är mitt. Att vara bara den jag vill, bortom de yttre attributen, bortom mitt namn och min hårfärg. Ändå är det så svårt.”

Det är inte sant. Det är inte svårt alls att vara icke-vit i Sverige. Exemplen på icke-vita svenskar som utnyttjar sin hudfärg till fullo för att ikläda sig en oförtjänt offerroll kan göras oändlig. Men de här exemplen räcker just nu. Risken är att en bild cementeras av att Sverige är strukturellt rasistiskt.
”Vanliga” vita svenskar med vänsterläggning, som själva inte primärt kan säga sig tillhöra denna grupp (men med stor sannolikhet önskar att de kunnat göra det) gör ändå vad de kan för att identifiera sig med dessa, och stå på ”deras sida” i kampen mot det strukturella förtrycket. Sverige är ett av de mest toleranta länder i världen som idag håller på att kapas av patetiska ”anti-rasister”.

Alla vi som vill fortsätta se ett Sverige som står upp för tolerans och mångfald (riktig tolerans och riktig mångfald, inte påhittad sådan) måste stå upp mot alla dessa som Patrik Lundberg, Nisha Besara och Adam Tensta (och deras ”vita fangirls” som Zara Larsson och resten av den smålöjliga ”anti-rasistiska” vänstern).

Det måste göras på bred front. Därför är jag glad över att en vit, medelålders, manlig ledarskribent som Per Gudmundson på Svenska Dagbladet gör detta, på samma sätt som jag – en indisk, pre-medelålders icke-vit svensk också gör det.

Fast för mig spelar de där beteckningarna förstås ingen roll alls. Jag tycker Gudmundson är cool, pga att han granskar radikala islamist-strömningar i Sverige och gjorde det innan ISIS gjorde sådant lika acceptabelt som det är idag, och pga att han tar ton mot blåsta människor som Adam Tensta. Om Per Gudmundson sedan är vit, brun eller gul eller svart, ja det kvittar faktiskt lika.

Nu ska jag iväg och fika på ett kafé. Jag tänker dricka en brun kopp kaffe (som jag i sedvanlig ordning tänker beställa som ”svart”) och därtill äta en god, gräddad chokladkaka som kallas Brownie. Min hudfärg går väl bäst att beskrivas som brun. Jag lovar att inte känna mig förnärmad. Det tillåter jag heller ingen annan att göra å mina vägnar.

Gästskribenten Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.

Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/08/18/gastskribent-ronie-berggren-vem-har-ratt-att-yttra-sig-om-vad/#more-1980

------------------------------

- Delar den kritik som skribenten ger uttryck för. Rasistsoppan är ett påhitte-fenomen, som dyngvänstern begagnar sig av, av politiskt genomskinliga skäl.

Jag vistas själv i asiatiska länder, där jag bor nästan hela året, endast korta sommar-avstickare till Sverige bryter mönstret. Jag, som stolt vit, har aldrig upplevt att någon kastat stickord bakom min rygg, i Turkiet, Hong Kong/Kina, eller Filippinerna, där jag har mina bosättningar. Men fenomenet skall - enligt träskvänstern - vara uppenbart i Sverige, landet som enligt samstämda undersökningar är MINST rasistiskt av alla i hela världen.

Typiskt att det krävs en person med icke-svensk härstamning, för att säga dessa sanningar. Oftast förhåller det sig på det viset, svensken har i det närmaste blivit skräckslagen för att uttrycka sina åsikter öppet  -de uppenbara sanningarns - vid risk av uthängning och marginalisering. Så illa kan det gå, när politiker och media hakat på, och fallit in som tunga pjäser inom kulturmarxisthärket, som en svans som styr hunden. I stället för att slå näven i bordet, våga stå för det svenska, i det land som fortfarande heter Sverige, men i verkligheten förtjänar epitetet Absurdistan.