- På sin blogg skriver Marcus Birro att ”Sverige är ett land som älskar att marschera i takt”. Jag håller med. Och enligt min erfarenhet är denna konsensuskultur starkast bland de intellektuella. Det är i kulturlivet, där man förväntar sig mer tolerans, mångfald och visioner, som taket är som lägst.
Birro är en självständig tänkare och poet. Han är inte skolad och tuktad, utan vild och blommande. Han är också ovanligt öppen och ärlig. Just denna öppenhet har gjort att han har drabbats hårt av godhetens väktare, de som tänker rätt och riktigt. De har sett öppenheten som blottor och de har skjutit för att döda. Men Birro har överlevt.
Näthatet mot Birro har drivits på av dessa elitintellektuella som i andra sammanhang talar om tolerans och mångfald. Medie- och kulturpersoner som får lön för att tycka rätt. Bland vanligt folk är dock Birro populär. De svenska gräsrötterna är inte lika ängsliga. Där vågar man pröva och förkasta, snubbla och resa på sig, gå vilse och hitta rätt.
Birro är något så ovanligt som en folklig poet, en folklig intellektuell. Detta är något av det värsta som finns i vår moderna, svenska vänsters värld. För dem är folket en abstrakt idé. När de talar om ”folket” menar de en dröm om sig själva klonade i miljoner exemplar. Folkmakt och folkstyre skrämmer dem eftersom de utgör en minoritet.
Jag skriver den moderna, svenska vänstern. För det har funnits många kloka vänstermänniskor i vår historia som har sagt många kloka saker. Jag tycker att det är uppfriskande och bildande att läsa sådana svenska, socialistiska pionjärer som Kata Dalström, August Palm och Axel Danielsson.
När eliten stänger dörrarna till redaktionerna för den som är paria, den pestsmittade, kan han eller hon istället mötas av öppna dörrar till de små stugornas värme. När de stora mobbar kan man få stöd av de små. De stora är konstigt nog räddare än de små. De är rädda för varandra.
Men nu har en redaktion öppnat sin dörr för Birro. Det är Widar Andersson på Folkbladet som har gjort det. Birro kommer att skriva krönikor där under hösten. Jag hoppas att han får fortsätta. Och inte bara där utan i andra medier. Folk vill läsa Birro. Jag vill läsa Birro.
Det är för att jag tycker det är tråkigt med det förutsägbara. Jag vill bli överraskad, omskakad. Jag vill inte läsa en robot som rabblar upp alla de korrekta fraserna. Jag vill möta en människa. En människa som är svag och stark, liten och stor.
Den svenska medie- och kultureliten har svårt att hantera detta mänskliga. Den har svårt att hantera Birro. Men jag ser allt fler tecken på en förändring. Sprickor i muren. En dag kanske vi verkligen kommer att gilla olika.
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/08/16/sverige-behover-marcus-birro/
----------------------------
-"Kulturintellektuella"... skall det vara AftonbladetsExprenns och DN:s hyenajournalister, rödvinsintroverta fylletyckare från Södermalm, åsiktskorridorens ynkliga trupper? Deras tid kommmer, vänsterpatrasket måste minimaliseras, -68-flummet krossas och normal ordning skall råda i landet. Birro är en av få som försiktigt stack ut, vips nästes han av PK-identitetsvänstern, dessa varulvar i människoskepnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar