- Om alla hoppar från en klippkant ut mot en avgrund, följer du efter då? När alla är sjuka i en by framstår den friske läkaren som den avvikande. Min pappa var full av den sortens sedelärande och underfundiga historier under min barndom. Hans avsikt var att skapa ett kritiskt tänkande hos oss barn, så att vi inte skulle falla för det gudlösa västerlandets frestelser och fallgropar.
Hans övertygelse var att det muslimska världssamfundet var det enda rätta och hållbara alternativet. En stark teokrati som gick rakt igenom både nationsgränser, klasstillhörighet och etnisk bakgrund. Där det enda verkligt relevanta var om du bekände dig till muslimernas gud och ville ha deras profet Mohammed som föredöme. Med en tydlig och omfattande lagisk dualism i ont och gott, rätt och fel, tillåtet och förbjudet. I detta gudlösa samhälle kom jag samtidigt att gå i den obligatoriska svenska skolan. Trots att jag skolkade bort lejonparten av min grundskoletid, hann jag ändå få mig den socialdemokratiska värdegrunden till livs. Den som var sekulärhumanistisk till sin natur och satte människan i centrum. Den gick på tvärs med den muslimska värdegrund jag hade med mig hemifrån.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes upp på klassrummets vägg i form av en stor plansch. Vi elever fick FN:s konvention om barnets rättigheter förklarade för oss i barnanpassad version. Samma deklarationer som väckte ont blod hos de 57 medlemsstaterna i Islamiska konferensorganisationen. Så till den grad att de samlades i Kairo 1990 och antog en egen deklaration som förmedlar en muslimsk syn på mänskliga rättigheter och slår fast sharia som deras enda grund. Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam blev dess beteckning. Demokrati mot teokrati.
I det spänningsfältet mellan två ömsesidigt uteslutande ideologier levde och växte jag. I mellanförskapet med en oförsonlig och stolt muslimsk kultur å ena sidan och en tystlåten och självförnekande svensk kultur å andra sidan. Där försökte jag finna mig en väg framåt. En förståelse av världen och min plats i den. Med tiden kom jag att överge min muslimska tro och i stället bli agnostiker. Ytterligare en tid senare blev jag ateist. Jag valde den socialdemokratiska värdegrunden. Den som talade om alla människors lika värde, jämlikhet, jämställdhet och demokrati. På den grunden avverkade jag i tur och ordning medlemskap och aktivt engagemang i Ung Vänster, Miljöpartiet, Grön Ungdom samt Vänsterpartiet. Sedan slungades jag in i en omskakande existentiell kris där jag med livet som insats kämpade för att undgå den obevekliga isande nihilism som är den tvingande logiska slutsatsen av en gudlös, materialistisk och naturalistisk livsåskådning.
Efter en lika oväntad som livsomvandlande mystik gudsupplevelse hemma i vardagsrummet lät jag mig döpas in i den kristna tron som 24-åring. I samband med det lämnade jag även den humanistiska värdegrunden åt sitt öde. Där och då lyckades jag förena det bästa av min uppväxts båda konkurrerande ideologiska system. I den kristna tron finns den grundläggande kärleken till människan samtidigt som Gud får vara Gud med allt vad det innebär av objektiva moraliska värden. Nu hade jag en livsåskådning som jag fann vara den mest trovärdiga av alla existerande alternativ. Som en välkommen bonus gav den mig en god utgångspunkt för att värna människan som en egen individ med fri vilja och en stark inneboende unik värdighet.
Med det som bas fördjupades mitt engagemang för en fungerande demokrati där varje medborgares grundläggande fri- och rättigheter värnas så långt det går. Där det intressanta är vad du säger och gör, framför var du kommer ifrån och vem du är. Där står jag än idag. Döm då om min förtvivlan, förvirring och förvåning när jag nu ser mig omkring i ett samhälle som har övergivit samma värden som det gjorde ett digert arbete med att inpränta i mig som liten. Med George Orwells bok ”1984” som instruktionsbok har ett nyspråk etablerats där ingenting är vad det synes vara. Ett sönderfallande samhälle där vanliga medborgare blir allt otryggare och utlämnade åt sitt eget öde när de faller igenom samhällets numera grovmaskiga säkerhetsnät utropas till det rikaste och mest välfungerande landet i världen.
Samtidigt som rapporteringarna om nya grova våldsbrott, mord, skottlossningar, detonerade granater, gruppvåldtäkter, djurplågeri, inbrott och åldringsrån duggar så tätt att man som medborgare slungas mellan ilska, sorg, rädsla och uppgivenhet basuneras det ut att Sverige är tryggare än på länge. Krig är fred. Lögn är sanning. Angrepp är försvar. Hat är kärlek. Diskriminering är likabehandling. Diktatur är demokrati. Det tog ett tag för mig att förstå och sedan smälta hur snabbt och extremt det tryggt tråkiga samhälle jag hade börjat ta för givet i stället hade förvandlats till en urspårad och våldsbenägen experimentverkstad för den postmoderna vänsterliberala politiska adeln.
Ur ett internationellt perspektiv står Sverige ut som ett komplett sinnessjukt varnande exempel på hur det går när de politiska ledarna i ett västland drabbas av högmodigt storhetsvansinne samtidigt som folket är alltför kuvat för att våga protestera på riktigt. Numera är jag inte längre förstelnad av chocken. Den omtalade värdegrundsdemokratin och smala åsiktskorridoren biter inte på mig mer. Nu kan jag bara älska hur alla nyttiga idioter ylar om rasism varje gång någon kritiserar det pågående förfallet i Sverige. Jag har kritiserat islam, brottslighet, kulturrelativism, asylbedrägerier, kvinnoförtryck och detta eviga patroniserande kletiga daltandet med oss invandrare ända sedan jag var en tvärhand hög och sprang omkring i Stockholms södra förorter med hijaben vajande i vinden under tidigt 1990-tal.
Jag är immun mot era vidriga anklagelser. Mitt hjärta slår för riktiga människor av kött och blod. För människovärde, jämlikhet, sanning, demokrati, rättvisa, fred och kärlek. Det är jag redo att försvara så länge mitt hjärta fortsätter att slå. Jag står stolt och rak. Världen är ett brinnande inferno. Det sista jag tänker acceptera är att tillåta det land på jorden som gav mig en trygg och lugn oas att landa på att uppslukas och dras ner till samma kaotiska nivå. Sverige har blivit den där byn min pappa talade om, där invånarna är sjuka och inte kan bärga sig i sin iver att få kasta sig ut från klippkanten. Mig rår ni inte på. Min socialdemokratiskt skolade värdegrund och muslimske fars uppfostran borgar för det.
Ni säger att vi stör freden, men det är inte sant. Det är kriget vi stör. Ert krig. Ni kan ta ert orwellska nyspråk och försöka ljuga och bedra bäst ni vill. Allt fler tillfrisknar från den självdestruktiva åkomma som har gått som en farsot genom Sverige alldeles för länge redan. Det svenska folket är på god väg att vakna. Den urkraften kan ingen rå på längre. Oavsett vilka antidemokratiska metoder ni tar till. Vår tid är nu!
Källa: http://samtiden.nu/19209/sverige-har-blivit-den-galna-byn/
Ref: http://www.exponerat.net/sluta-kalla-oss-i-sd-for-rasister-och-nazister-det-ar-muslimerna-som-ar-det/
Ref: http://www.metro.se/nyheter/yougov-nu-ar-sd-sveriges-storsta-parti/EVHohs!MfmMZjCjQQzJs/
Ref: SD: Tabun kring invandringsfrågan har släppt
Ref: Tensions are Rising in Sweden
Ref: Paradiset som försvann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar