Assimilering – en väg till framgång

Framgångsrik integration kokar ofta ned till något så enkelt som inställning och kultur, inte statens insatser, skriver Adam Cwejman i GP.

Den amerikanske sociologen Philip Kasinitz konstaterade i sin bok ”Inheriting the city” att framgång för migrantgrupper avgörs utifrån villigheten att lämna sin isolation.

Det Kasinitz beskrev var en form av självvald assimilation.

Finns det några dagsaktuella slutsatser att dra av Kasinitz studie?

Möjligen att det vägval som leder till maximal kontakt med det nya landet i stort sett alltid lönar sig för invandrade. Att tro att det helt går att mentalt leva kvar i hemlandets verklighet leder till en återvändsgränd för kommande generationer.

Det behöver givetvis inte innebära att en invandrad inte bör lära sina barn föräldrarnas modersmål, eller att förvägra dem närhet och kontakt med hemlandets kultur. Men en fungerande integration förutsätter en sorts kompromiss mellan de två världarna, skriver Adam Cwejman (Läs mer).
Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Om jag hade envisats med att bara tala finska här i Sverige hade arbetsmarknaden varit ytterst begränsad, i synnerhet nu när de enkla industrijobben försvunnit.

Jag hade möjligen kunnat få jobb som ingen svensk eller utomnordisk lyxinvandrare ville ha – som att riva och mura heta och skitiga masugnar på SSAB. Eller så kunde jag hoppas få ett lågbetalt instegsjobb på Finska Hembageriet i Eskilstuna som bakar mitt gamla hemlands favoritbröd.

Jag gjorde i stället som kineserna i USA och lät mig assimileras.

Lärde mig svenska och använde min fritid till att skaffa mig en gångbar utbildning, i stället för att grilla bilar, kasta stenar på räddningspersonal, klaga på samhället och råna svennar.

Arbetade bl.a inom exportindustrin, forskade och startade eget företag. Skulle ha stannat kvar inom exportindustrin om inte det förbaskade VSB- avtalet med Sovjetunionen satt stop för min karriär inom branschen. Men erbjöds desto intressantare jobb ”på andra sidan bordet” efter det kommunistiska lyckorikets fall.

Mina vuxna barn tillhör nu samhällets stöttepelare, med svenska som modersmål. De är så försvenskade att de hellre äter smaklös svensk Skogaholmslimpa än mitt finska surdegsrågbröd. Får ta igen det på barnbarnen när de får tillräckligt starka tänder, men förväntar mig inte att samhället bekostar mina kulturyttringar, till skillnad från dagens bortskämda invandrare.

Det är upp till varje förälder att lära sina barn sitt hemlands tungomål om de tycker det är viktigt.
Hemlandets språk är inte samhällets ansvar, i synnerhet inte om invandraren fått permanent uppehållstillstånd -för att slippa återvända till hemlandet. Hemspråksundervisning ska bara erbjudas till dem som fått tillfälliga uppehållstillstånd och som avser återvända så snart läget i hemlandet gör det möjligt. (Relaterat).

Adam Cwejman: I Sverige betonas ofta att det är samhället och olika typer av strukturer som avgör migrantgruppers framgångar i samhället.

Dessa ”analyser” har den bekväma fördelen att de utan undantag tar ut den invandrade själv från ekvationen. Han eller hon blir bara en passiv aktör som påverkas av yttre omständigheter.
Ska man ta Kasinitz på orden är kulturellt kapital och inställningen hos migranterna avgörande vid mötet med det nya samhället.

Cwejmans chef, den eminenta Alice Teodorescu, är själv ett talande exempel på att invandrare kan nå framgång i Sverige även på lagliga vägar – om bara viljan finns.

Vi har en samsyn i det mesta som rör invandringen trots att hon tillhör en yngre generation, och har en helt annan bakgrund än mig.

/Elfyma+

Källa: https://varjager.wordpress.com/2015/08/17/assimilering-en-vag-till-framgang/