I våras besökte statsminister Löfvén en förläggning för ensamkommande flyktingbarn. Då togs nedanstående bild, med den unga kvinnan i förgrunden.
- Det är för övrigt inte heller så att de är ”ensamkommande”. Till Sverige anländer de antingen med hjälp av flyktingsmugglare eller så har släktingar gjort en insats. Pengar har det kostat, ibland ganska mycket. Några av dem har redan anhöriga i Sverige, andra tänker sig att så småningom via anhöriginvandringen ta hit sin familj – vilket gör att de på nätet ibland kallas för ankarbarn. Det är ett ord som ligger bra i munnen. Mer korrekt vore det att kalla dem för ankarungdomar. Och det där med flyktingar, det kallas ju alla som söker asyl i Sverige. Men kanske flyktingbarn betyder att de är barn till flyktingar? Strunt samma. Det språkliga haveriet inom migrationspolitiken ingår i migrationspolitikens haveri.
Ännu en möjlig kategori är de som verkligen är under 18 år och tagit sig till Sverige utan hjälp av vare sig släktingar eller smugglare. Faktiskt tror jag att det är en tom kategori. Jag tvivlar starkt på att det överhuvudtaget finns några ”ensamkommande flyktingbarn”.
Likaväl som det förmodligen finns en kategori som inte innehåller några ensamkommande flyktingbarn, så finns det en kategori som seglar under falsk nationalitetsflagg: afghanska ensamkommande flyktingbarn som inte kommer från Afghanistan utan från Iran. Merit Wager var uppmärksam, när Sveriges Radio berättade i P1 om två afghanska pojkar, Ali och Jamshid, som mot alla odds kommit in på gymnasiet. Där säger reportern att de för bara några år sedan sydde läderväskor i Teheran. Merit Wager skriver:
Ärligt talat, Sveriges Radio, lite mer måste man kunna vänta sig av er! Att bidra till att sprida ”solskenshistorier” om personer som anser att det är rätt att komma till Sverige, påstå att de har asylskäl och därigenom få ”gratis” utbildning, egen lägenhet, alla omkostnader betalda, är så otillständigt att man baxnar.
Sydsvenskan skrev för inte så länge sedan en solskenshistoria om ett ensamkommande flyktingbarn som tagit studenten. Han berättar glädjestrålande att han just talat med sin mamma i telefon. Hon och hans familj bor i Iran, där han är uppvuxen.
En annan artikel i Sydsvenskan i samma veva låter oss få veta att Morteza Salmani var en av de första att flytta in på transitboende i Hököping. Det är en intressant artikel i den meningen att den visar hur väl informerade flyktingsmugglarna är. Men först om flykten:
22-årige Morteza Salmani föddes i Iran och bodde tillsammans med sin mamma, pappa och tre yngre syskon i de södra, fattiga, delarna av Teheran, Irans huvudstad. Dit hade föräldrarna flytt från Afghanistan
– Men vi afghaner har inte det så bra i Iran. Det fanns ingen trygghet i Iran och vi bestämde oss för att fly, säger Morteza Salmani.
Familjen tog en buss som gick så långt norrut i Iran, som man kunde komma. Sedan vidare till fots mot Turkiets gräns, där de fick kontakt med flyktingsmugglare, som verkar ha förstått att Morteza hade en god chans att få asyl i Sverige, men att det inte gällde för familjen som helhet. Eftersom familjen hade fyra barn, så var det kanske också så, att de inte hade råd att skicka iväg mer än ett barn till Sverige. Eller att de andra tre barnen var för små. Journalisten Maria Lovén skriver att Morteza på egen hand tog sig till Sverige. Detta är svårt att tro på, inte minst därför att Morteza tittar ner i bordet när han berättar. Det är inte sant, men han vet att det är sådant han måste säga. Morteza åkte buss till Istanbul, flera dygn på en båt till Grekland och vidare med bil till Danmark. Det var en resa som han säger tog mer än tre månader.
Gjorde Morteza den resan på egen hand? Man måste nog vara bra godtrogen för att svälja det påståendet.
Med ovanstående tre exempel vill jag påminna om det som vi alla egentligen vet. Så gott som alla asylsökande har gjort en rad överväganden och antingen sökt relevant information på egen hand eller lagt sitt framtida öde i flyktingsmugglares händer. Eftersom Sverige saknar landgräns mot Syrien, Eritrea, Irak och Somalia, de länder varifrån de flesta asylsökande i dag kommer, så är direktflykt till Sverige inte möjligt. Det krävs med andra ord planering och en rad frågor som måste få svar:
- I vilka länder finns det ett välfärdssystem som minimerar risken hamna i misär?
- Varifrån bör man säga att man kommer?
- Måste man visa upp avslöjande passhandlingar?
- Vilka berättelser godtas av migrationsmyndigheten i det utvalda landet?
- Om det finns ett land dit vi kan skicka något av barnen, kan vi andra i familjen komma efter?
- Eller så försöker vi skaffa honom (nästan aldrig henne) ett bättre liv än som förunnats oss själva.
- Vad krävs av anhöriginvandrare?
- Hur skaffar man ett arbetstillstånd som möjliggör att man släpps in?
- Kan man ta sig in illegalt och sedan, när man finns i landet, söka asyl?
- Om man nekas asyl, vilka möjligheter finns det att stanna kvar?
- Var kan jag få hjälp med att ta mig dit och vad kostar det?
- Om jag inte har pengarna nu, finns det möjlighet för mig att betala på annat sätt?
- Hur hög är risken för ett misslyckande?
En bloggläsare med en bekant som arbetar på Migrationsverket skriver i ett mail att det kommer så många, att systemet inte klarar av att hantera dem. ”Dammluckorna är öppna”, skriver han. Den av hans bekanta som arbetar på Migrationsverket berättar att de har strikta order att inte ifrågasätta de asylsökandes berättelser. ”Säger dom att dom blir hotade av Aliens i sitt land får vi inte fråga om det stämmer eller inte”. Dessutom, de som blir avvisade kan återkomma med nya berättelser.
Som Groucho Marx sa: ”Those are my principles, and if you don’t like them … well, I have others.”
Om vi nu går vidare till svenska politiker och opinionsbildare så brukar de i försvar för den havererade migrationspolitiken säga att de asylsökande är flyktingar som söker sig till Sverige och att ”vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv”. Stefan Löfven säger det, Morgan Johansson säger det, Fredrik Reinfeldt sa det, alla etablerade media säger det.
Min och många andras omedelbara reaktion är att det måste handla om dumhet. En minoritet av dem som söker asyl är flyktingar. Och i ordens egentliga mening är det nog ingen av dem som flyr för sitt liv. Den flykting som flyr för sitt liv hamnar nämligen inte i Sverige, inte i första vändan.
Lite mer definitionstragglande: Den som påstår något som inte är sant är okunnig. Den som mot bättre vetande håller fast vid sin version är dum. Den samhällsvetenskapliga definitionen av fördomar ser ut på samma sätt. Fördomar är oresonliga föreställningar, sådana som man håller fast vid, trots att man fått veta att de inte håller. Om man dessutom gör skillnad på folk, då brukar man i det ideologiska vänsterlandskapet kallas för rasist.
Slutsats: Om våra politiker och opinionsbildare mot bättre vetande hävdar att alla som beviljas asyl i Sverige är flyktingar, så är de fördomsfulla. De vet ju, eller borde veta, att det inte är sant. Om de sedan beskriver dessa asylsökare som värnlösa offer och inte som intelligenta och strategiskt planerande medmänniskor, så gör de skillnad på vi och dem, eftersom de aldrig skulle beskriva sig själva på det sättet. Gör det dem till rasister? Ja, i varje fall om vi går efter deras eget sätt att använda detta omhuldade invektiv.
Jag vill på fullt allvar hävda att när våra högt uppsatta politiker och opinionsbildare beskriver asylhanteringen som att det är flyktingar som flyr för sina liv, så visar de inte enbart upp sin egen enfald, utan de frånkänner också de asylsökande den nödvändiga intellektuella kompetens och resursoptimering som krävs för att de, eller kanske något av familjens barn, ska klara att ta sig till Sverige och presentera en berättelse som gör att de beviljas permanent uppehållstillstånd.
Ideologer har bestämt sig för att tolka verkligheten med hjälp av en ideologisk karta. När det skär sig mellan karta och verklighet bestämmer sig de ideologiskt vilseförda för att det är kartan som gäller. Om det ska kallas fördomsfullhet och rasism, det är lite av en lek med ord. Men det är ingen lek med ord när jag skriver att det är dumhet, en dumhet som borde förhindra politiska uppdrag.
Titta en gång till på bilden ovan. Där står en dokumenterat dum man med en grupp ungdomar, som det inte finns något skäl att tro annat om, än att de är normalintelligenta. Den dumme mannen är vår statsminister.
Karl-Olov Arnstberg
Källa: http://petterssonsblogg.se/2015/08/27/hur-dum-far-man-bli-2/#more-134949
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar