Snart spelas väl Internationalen på SD-kansliet. Montage: Nyheter Idag
- SD:s stora lyft i opinionen är inte sensationellt. Det är tvärtom en helt normal politisk utgång enligt läroboken: När regeringen och de partier som utgör dess underlag missköter landet, går oppositionen framåt.
Vad är det som hänt, som ägnar att förvåna? Ingenting.
Det som har hänt och fortsätter att hända, dag för dag och vecka för vecka, är en helt normal politisk utveckling. I parlamentariska mångpartisystem brukar partier som är i opposition gå framåt och partier som utgör regeringsunderlaget backa, i mellanvalsperioder.
En egenhet existerar likväl. Fyra av parlamentets partier, som ser ut att vara i opposition, har gjort sig till transportkompani för en passiv minoritetsregering om två partier. De fyra har dessutom uttryckligen krävt att ett sjunde, litet postkommunistiskt extremparti, ska ha inflytande över minoritetsregeringens budget. Därmed kvarstår ett åttonde parti som opposition.
Men så tillkommer, som grädde på moset eller som lök på laxen (beroende på från vilket håll man ser det), den tilltagande kollaps som äger rum inom det politikområde som väljarna uppfattat som allt viktigare under de senaste tio åren och som de dessutom uppfattar som viktigast för närvarande.
Därför skördar nu regeringens underlagspartier och dess parlamentariska transportkompani den draksådd som ströddes ut under några decennier, främst under det senaste.
Ändå blev de varnade. Gång efter annan. Först när de valde att ignorera det växande utanförskapets mekanismer. Därefter när de lierade sig med ett annat litet parti vars världsbild består av fantasier om verkligheten. Och sedan slutligen när de gemensamt kom överens om att bryta sina vallöften och hellre kortsluta den parlamentariska demokratin än att möta väljarna ånyo eller ta ett politiskt ansvar.
De kan inte säga att ingen varnade dem, att ingen kunde se att det skulle leda till det här. Det går inte heller komma undan med att säga ”vi var naiva”.
Det går för den delen inte heller att säga att det är helt oförklarligt. För förklaringar finns. Dessvärre är de inte så smickrande för ett av de bärande elementen för vårt demokratiska system, de politiska partierna och deras inre liv.
Men poängen med denna text är inte att undersöka eller analysera detta, inte heller att rekapitulera allt som redan skrivits i denna del.
Poängen med denna text är att påtala att det som inträffat inte är sensationellt. Det är en helt normal politisk utgång enligt grundläroboken: När regeringen och de partier som utgör dess underlag missköter landet, går oppositionen framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar