Vi har en rödgrön regering som är så passiv att den knappt syns. Inte död men i djup dvala. En färsk undersökning visar att fem procent av befolkningen tror på regeringens jobbpolitik. Det är något färre än vad som tror på ufon i Sverige. För rättrogna vänsterväljare måste regeringen framstå som lätt handlingsförlamad. Mittenväljare har väl knappt märkt att vi bytt regering.
Samtidigt har den opinionsbildande vänstern tröttnat på att skriva om politik. Istället har de mangrant förvandlats till spelteoretiker. Vem gynnar vem? Vart glider egentligen samtiden? Varje vänsterskribent är sin egen diskursanalytiker med anklagelser om främlingsfientlighet så devalverade att mellankrigstidens tyska mark framstår som rent guld i jämförelse. Få normala människor orkar hänga med i opinionsvänsterns återkommande folktribunaler. Och SD växer.
Det enda område där vänstern flyttat fram sina positioner opinionsmässigt är där borgerligheten inte förmår, eller vill, bjuda till motstånd. Det handlar om politiseringen av universiteten, krav på mångfalds- och genuspolitiskt drivna idéer. Den typen av policy som Feministiskt Initiativs valmanifest var fyllt av: lite samhällsförändrande policy men däremot spaltmeter med krav på utvärderingar och detaljstyrning av människors värderingar. Bäst kan det beskrivas som "Ideologi medelst handlingsplan" eller möjligen "seminariesocialism".
Den radikala fördelningspolitiska socialismen är svag och tyst, ersatt av en postmaterialistisk värderingsstyrd politik. Sommarens kanske mest intressanta och viktiga reportage, det som publicerades i Dagens Arbete om asbestfaran på arbetsplatser, passerade opinionsvänstern utan att ett öga höjdes. Man var mer sugen på ännu en debatt om vem som gynnar vem och hur.
Istället för att förändra samhällets materiella förutsättningar har opinionsvänstern nöjt sig med att försöka förändra människors beteenden. Och frågan är om denna omsvängning i vänstern är en konsekvens av att den radikala socialismen misslyckades eller att man helt enkelt somnade på ett universitetsseminarium och vaknade utan minne av 1900-talets klassmedvetna radikalism.
Vänstern är antingen passiv eller upptagen med identitetspolitiska idéer och spelteori. Borgerligheten däst efter att ha avslutat "Sossesveriges" era. Men för svag för att hitta en ny roll efter vinsten. Den för 1900-talet helt centrala vänsterkonflikten om den ekonomiska makten i samhället gäspar man åt. Även om jag inte är socialist ser jag värdet av en välfungerade och vital vänster som motpart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar