SD - den nya folkrörelsen

Den politiska adeln – den nya yrkesklass av människor som livnär sig helt på politik som jag beskrivit tidigare – är skakad av ständigt stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna (SD). Med stöd från i storleksordningen var fjärde väljare har SD vuxit till en ny politisk folkrörelse som på allvar hotar den etablerade ordningen. Detta trots att man är systematiskt motarbetad i Public Service och i övriga av etablissemangets media.

- Ända sedan SD oväntat kom in i Riksdagen vid valet 2010, har övriga partier sekonderade av sina stödtrupper inom media prövat den ena strategin efter den andra för att stoppa den nya folkrörelsen. Allt har misslyckats, snarare har man fått SD:s tillväxt att accelerera. Nu kommer t.o.m. rapporter om att det f.d. folkrörelsepartiet S har tappat majoriteten av sina s.k. arbetarväljares sympatier till SD, varför LO på allvar börjar blanda sig i debatten om hur den nya rörelsen skall kunna stoppas. SD hotar sossemakten i LO på ett sätt som inte ens kommunisterna någonsin klarat av.

Jag tror att grundförklaringen till att de sju yrkespolitikerpartierna valt en så felaktig strategi är att man släppt kontakten med vanligt folk. Politikerklassen lever i sin egen bubbla där man har starkare gemensamma intressen med varandra över partigränserna än man har med sina väljare.

Yrkespolitikernas hat mot SD har egentligen lite att göra med partiets politik och rötter som man hävdar. Hatet beror i första hand på att SD är på väg att kapa åt sig en högst ansenlig del av deras lukrativa födkrok. Det är en kamp om marknadsandelar och feta livslånga politiska arvoden. Fredrik Reinfeldts ursinniga hat berodde på att SD satte krokben för hans omättliga maktambitioner. Han gick så långt att han t.o.m. hämnades på väljarna genom sin huvudlösa migrationsuppgörelse med det ytterst extrema Mp.

Jag har i min opinionsbildning sedan 2010 försökt påverka mina vänner bland yrkespolitikerna för att få dem att välja en annan strategi än den man har valt. Kort och gott att man borde börja lyssna på vad folket tycker och känner. Att bara försöka imponera på en vänsterextrem journalistkår och på sina övriga politikerkollegor har bevisligen varit fel väg att gå. Jag har talat för döva öron och har t.o.m. förlorat en och annan politikervän på kuppen. Idag vet vi att jag haft rätt.

En huvudlinje i yrkespolitikernas och vänsterjournalismens kampanj mot SD har varit vissa av partimedlemmarnas rötter i den s.k. nysvenska rörelsen på yttersta högerkanten. Bevisligen bryr sig ganska få väljare om den kopplingen längre. Argumentet är verkningslöst. Detta borde inte förvåna eftersom ett flertal av yrkespartierna har likna besvärande bakgrunder.

Värst är givetvis V som har mycket starka rötter i kommunismen som är världshistoriens utan jämförelse blodigaste ideologi. Till yttermera visso har bevisligen många av deras politiker betydligt svårare att ta avstånd från sin bakgrund än vad Åkesson och Co har. Att V överlever trots sin vidriga historia beror givetvis på en journalistkår som inom t.ex. Public Service till 70% när vänsterextrema åsikter. Även S har högst komprometterande rötter i rashygieniska tankar liknande de som drevs av högerextremister på 30-talet. Och miljörörelsens och Mp:s tydliga historiska band till liknande strömningar har jag skrivit om tidigare. Det går att peka på ytterligare kopplingar mellan gamla nattståndna idéer och dagens yrkespartier, men jag nöjer mig med dessa exempel.

Det är en gåta att inte allianspartiernas ledningar tycks fatta att DÖ kommit att uppfattas som ett oerhört svek bland deras väljare. Här har alliansväljarna trott sig rösta på en borglig politik och så går man villkorslöst och gör upp med en vänsterminoritet om en ren vänsterpolitik. Det var inte det mandat man hade från väljarna. Orsaken är att alliansens yrkespolitiker är mer angelägna om sina politiska köttgrytor än om väljarnas intressen. Det gäller att till varje pris hindra att SD får ett inflytande, vilket politikerna har ett ganska svagt stöd för från sina väljare. En betydande majoritet av alliansväljarna skulle säkert föredragit ett samarbete med SD. Nu diskuteras en stor koalition S+M för att klara migrationspolitiken. En sådan lösning skulle kanske tillfälligt hjälpa, men efter nästa val torde inte S+M komma upp i majoritet i Riksdagen längre, så då faller den.

SD:s framfart i opinionen som den nya folkrörelsen kommer att fortsätta och om inte yrkespolitikerna ändrar sin strategi kommer partiet garanterat att komma ut som Riksdagens största parti i valet 2018 om det blir av vill säga? Med DÖ i färskt minne kan jag inte låta bli att misstänka att den politiska adeln kan frestas att köra över väljarna en gång till – och då dör definitivt den svenska demokratin. Idag har alliansen bara en möjlighet att stoppa det fortsatta blodflödet till SD och det är att bryta DÖ. Att fördjupa det samarbetet kommer bara att accelerera nuvarande trend.

Lars Bern

Källa:  http://antropocene.se/2015/august/sd-den-nya-folkrorelsen.html