- Flatheten hos svenska politiker och myndigheter är också i tiggerifrågan helt följdriktig men ändå obegriplig.
Det är solklart: Svensk lag gäller alla som vistas i landet, bland annat att det är förbjudet att slå läger och bosätta sig på gator och torg. Den som gör så skall avhysas av polis.
Schengenavtalet avsåg att skapa rörlighet över nationsgränser för att möjliggöra studier och arbete och förutsatte egen försörjning. Avsikten var knappast att underlätta inflöde av tiggare från Rumänien och Bulgarien. Det enda rimliga vore därför att sätta tiggarna på bussar för transport till hemländerna.
Det är högst sannolikt att den rumänska och den bulgariska staten saknar incitament att ta hand om sina medborgare, så länge vi tillåter Schengenavtalets systematiska missbruk. Det behövs därför ett generellt förbud mot tiggeri i alla dess former. Ekonomiskt nödlidande bör istället hänvisas till hjälp i respektive hemländer.
Regeringen engagerade i januari 2015 juristen och tidigare statssekreteraren hos Beatrice Ask, Martin Valfridsson, som nationell samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare (läs EU-migranter) som vistas tillfälligt i Sverige. Valfridsson har deklarerat att han inte kommer att rekommendera regeringen att lagstifta mot tiggeri. Justitieminister Morgan Johansson har inte varit sen att sluta upp bakom denna ståndpunkt. Häromdagen pläderade direktor Marika Markovits vid Stockholms Stadsmission för ett fortsatt bejakande av tiggeriet. I ett inlägg på SvDs Brännpunktvädjar hon att vi även framgent ska sträcka ut en hjälpande hand till tiggarna. Det läser jag som en uppmaning att vi fortsatt ska lägga slantar i tiggarnas pappmuggar. Detta är inte en rimlig arbetsmetod. Valfridssons, Johanssons och Markovits idéer garanterar att tiggeriet i Sverige permanentas och normaliseras.
I uppdragsbeskrivningen för Valfridssons arbete antyds att EU-migranterna, eller tiggarna som de vardagligt och kanske lite vanvördigt kallas, skulle vistas tillfälligt i Sverige. Sanningen är förmodligen den att flertalet EU-migranter vistas stadigvarande i Sverige med kortare avbrott för att besöka barn och andra anhöriga i hemländerna Rumänien och Bulgarien. Tiggarna är således i princip permanentade i Sverige där de har sin utkomst i form av tiggeri.
Såvitt jag vet har ingen framfört tanken att vi ska lagstifta mot att människor i nöd ska kunna hjälpas. Dock är det helt nödvändigt att göra en bodelning vad gäller ansvaret för att bistå människor i ekonomisk och social nöd. Den svenska staten och de svenska kommunerna ansvarar för sitt folk, det vill säga svenska medborgare och de icke-medborgare vars medborgarskap eller uppehåll i Sverige är under process, exempelvis asylsökande som erhållit uppehållstillstånd. Ansvaret för EU-migranterna å andra sidan ligger entydigt på respektive hemländer. Sverige har aldrig åtagit sig denna uppgift, varken formellt eller informellt. Tiggarna bör alltså söka bistånd hos rumänska eller bulgariska myndigheter på plats i hemlandet. Där ligger myndighetsansvaret för dessa människor – entydigt.
Det är mentalt påfrestande att flera gånger per dag ofrivilligt möta tiggare och höra deras ”hej, hej – hej, hej” och läsa deras skyltar om hur många oförsörjda barn de har hemma i Rumänien och Bulgarien, och hur många av dessa barn som är svårt sjuka och bortom all räddning om vi inte lägger en slant i pappmuggen. Detta kan vi kalla försök till mental utpressning och emellanåt förekommer också direkt ofredande när tiggare i sin jakt på pengar approcherar människor.
Vi måste inse att Svensson i gemen är innerligt trött på alla dessa påträngande tiggare i alla entréer vid alla Sveriges Ica-, Konsum- och Willysbutiker ävensom vid tunnelbane- och tågstationer och även vid återvinningstationer och parkeringsplatser. Det är enbart ett fåtal verklighetsförnekande personer som lever i tron att politiska beslut, eller kanske rättare avsaknad av politiska beslut, kan få folkflertalet att inta en positiv inställning till det i grunden så osunda tiggeriet.
Tiggeri var länge i lag förbjudet i vårt land genom en särskild lösdrivarlag. I takt med att Lubbe Nordströms ”Lort-Sverige” transformerades till en välfärdsstat försvann behovet av att tigga för att överleva. En välfärdsindustri växte fram och den tog hand om svenskarnas vandring genom livet. Lösdrivarlagen kunde avvecklas vilket skedde 1964. Nu har dessvärre Nordströms ”Lort-Sverige” med inslag av fattigdom och tiggeri partiellt återvänt genom den export av misär som Rumänien och Bulgarien ägnar sig åt. Det sker genom att dessa länder inte tar ansvar för sina svaga och utsatta medborgare på ett adekvat sätt. Därmed återinträder i Sverige behovet av en lag mot tiggeri – alltså en uppdaterad lösdrivarlag.
Vi talar då inte enbart om förbud mot organiserat tiggeri – vad som nu menas med organiserat – utan om ett generellt förbud mot tiggeri i alla dess former. Den som är ekonomiskt eller socialt nödlidande i Sverige och behörig till myndighetsassistans vänder sig med förtroende till socialtjänsten där hjälp kan erhållas i någon form, exempelvis försörjningsstöd. Icke behöriga vänder sig till någon instans i sitt hemland.
Om Sverige som nation vill bistå tiggarkollektivet med svenska skattemedel bör Sverige – inom ramen för u-landsbiståndet – assistera på plats i Rumänien och Bulgarien med grundskolor, lärarlöner, grundutbildning, yrkesutbildning, bostäder – allt riktat till i första hand romerna. Vi har ju en kolossal apparat i Sida som skulle kunna driva detta. Dessutom kan frivilligorganisationer som exempelvis Röda Korset, Rädda Barnen, och varför inte Stadsmissionen, på plats i berörda länder hjälpa till genom samarbete med SIDA – eller tvärtom kanske. Rumänien och Bulgarien har dessutom beviljats betydande medel från EU.
Vi måste inse att det endast är genom sådana insatser på plats i hemländerna som vandringen till egenförsörjning och värdighet kan börja. Att exportera eländet till andra EES-länder löser absolut inga problem. Det leder enbart till att problemet permanentas i hemländerna och normaliseras i Västeuropas städer. Fördelen med EU-migrantproblemet är möjligen att det inte är krig i tiggarnas hemländer. Det bör därför vara förhållandevis okomplicerat att sätta in hjälp på plats. Så det är bara att sätta igång. Det som krävs är emellertid politisk vilja och handlingskraft och ett farväl till den politiska flatheten.
Källa: http://detgodasamhallet.com/2015/08/09/gastskribent-thomas-franson-tiggarna-och-politikernas-flathet/#more-1876
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar