- Om allt fortsätter som hittills kommer SD att bli Sveriges största
parti vid nästa val. De senaste tre riksdagsvalen har partiets röstandel
fördubblats och inget tyder på att denna progression kommer att hejdas.
Drivkraften bakom en så uppseendeväckande framryckning ligger inte i
Jimmie Åkessons omorientering av partiet mot en mer salongsfähig
invandringskritisk och folkhemsnostalgisk hållning. Det har givetvis
varit förlösande för partiets bredare acceptans, men det är en mäktig
våg av folkligt missnöje som till syvende og sist förklarar partiets
framgångar.
Missnöjet bottnar inte i en gryende rasism eller
främlingsfientlighet. Så har många velat hävda, men utan det minsta
sakliga stöd. Vad däremot är påfallande och väldokumenterat är en
växande oro över en misslyckad integration, som kopplas ihop med en
tilltagande segregation, utanförskap och otrygghet. Att det sammanfaller
med en rekordstor invandring, tiggeriets utbredning och hundratals
ungdomars medverkan i Islamiska statens terrorkrig gör inte saken mindre
bekymmersam.
Att inte erkänna detta och istället ge sig på SD:s
väljare, som om de vore obotliga rasister, är inte bara att skjuta på
budbäraren utan manar fram en ännu starkare reaktion mot vad som
uppfattas som ett verklighetsförnekande ”etablissemang”. Det är, kort
sagt, inte bara dumt utan också kontraproduktivt.
Att hålla SD i politisk karantän har också varit kontraproduktiv. Det
har inte alls bromsat partiets framväxt, snarare tvärtom: det har gett
partiet en martyrstatus och ses av många som ett sätt att fly undan de
frågor som SD tar upp. Dessutom uppfattas denna karantän som ett föga
demokratiskt och djupt osvenskt förhållningssätt.
För drygt tio år sedan presenterade jag en studie
där utanförskapsområdenas utbredning kartlades för första gången. Då var
SD ett litet parti, men ingenting gjordes för att vända på den
utveckling som i slutändan banade vägen för dess framgångar. Efter valet
2006, då partiet fick 2,9 procent av rösterna, skrev jag att ”mot
bakgrund av valutgången borde strutspolitikens tid vara över. Alla
förstår att om vi inte agerar snabbt och kraftfullt kan vi vara säkra på
att det 2010 sitter en bunt Sverigedemokrater i riksdagen”. Och så blev
det.
Denna morgon läser jag om granatattacker i Malmö och Paulina Neudings
reportage om ambulanspersonalens utsatthet, särskilt i
utanförskapsområdena. Henrik Johansson, ordförande för Alarm
Ambulansförbundet, säger: ”Det är också skrämmande att se att man inte
verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det
här problemet inte fanns”. Och det är just denna feghet som kommer att
göra SD till Sveriges största parti.
Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia.
Källa: http://www.svd.se/darfor-blir-sd-storsta-parti/av/mauricio-rojas
Ref: Artiklar av Mauricio Rojas
Ref: https://meritwager.wordpress.com/2008/10/22/sverige-far-skylla-sig-sjalvt/
Ref: http://erixon.com/blogg/2015/08/strutspolitikens-tid-ar-inte-over/
----------------------------
- MR var tidigt ute i sin analys, men redan år 2008 var den tidens åsiktskorridor för trång, en ypperlig vetenskapsman tvingades fly till Spanien, för att inte malas ned i den absurdistanska tabu-kvarnen.
Han var (är?) folkpartist, ett självdeklamerat 'liberalt' parti, men i praktiken en marxist-kommunistisk förbudsorganisation, som i praktiken nästan alltid agerar tvärtemot sina teoretiska ideal.
måndag 3 augusti 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar