Carola och Emil. Mor och son, 55 och 28 år. De var på Ikea i måndags för att handla lite när de ändå hälsade på släkt i Västerås. Det var också det sista de gjorde. Det cirkulerar bilder på internet som sägs visa hur kvinnan har blivit halshuggen. En av de misstänkta mördarna ska ha uppfattats ropa att Gud är större på arabiska i samband med gripandet. Jag vet inte vad jag ska tro. Helt säkert är att två människor är döda. Mördade. I stället för att återvända till den lilla byn utanför Skellefteå där de kom ifrån och fortsätta med sina liv.
- De misstänkta mördarna hade vistats i Sverige sedan juli. Omkring en månad. Asylsökare från Eritrea, enligt egen uppgift. Rapporteringen i etablerade medier är återhållsam. Panikartat tyst. Korta inslag med så lite information som de kan komma undan med, innan det snabbt hastas över till nästa inslag. Det är fragmentariskt och i stora delar förvirrande. Å ena sidan är det ett vansinnesdåd utan politiska förtecken. Absolut inget terrorattentat. Å andra sidan är Säpo inblandade. Polisen är märkbart tagna och chockade av brutaliteten i mordet. Därför sätter man extra bevakning på flertalet asylboenden för att skydda dem mot ”mörka krafter”. Vilka eller vad som åsyftas med detta begrepp är upp till allmänheten själv att gissa sig fram till.
Någon dåre sätter snabbt ihop ett evenemang på Facebook mot rasism. Plats och tid? Utanför Ikea i Västerås den 13:e augusti. Några timmar senare är sidan bortplockad. Omöjligt att utröna om det var någon som hade en osedvanligt dålig känsla för humor eller om det var den sedvanliga pavlovskt betingade anti-rasistiska nerven som kliade hos den debila vänstern. Från Rosenbad hålls det inga samlade tal till folket i dessa turbulenta tider.
Stefan Lövfen hördes senast svamla något till stöd för den tonåriga artisten Zara Larsson. Någon på internet tycker att hon är dum när hon manshatar loss på varje plattform hon kommer över. Det gör Stefan upprörd. Uppenbarligen mer upprörd än när med Zara jämnåriga Lisa Holm mördades under sommaren, svenska kvinnor blir gruppvåldtagna i allmänhet eller svenska storstäder sprängs ihärdigt och får vilken byhåla i Syrien som helst att framstå som rena semesteridyllen snart. För om allt detta tiger Stefan.
Under tiden exploderar den tryckkokare som är upprörda, oroliga och förtvivlade svenskar ännu lite till. Jag påminner min man om det jag sa redan för flera månader sedan. Att det fick vara sluthandlat på stora köpcentrum, Ikea och gallerior av alla de slag. Att det är för farligt nu. Ska vi ha något framöver får vi beställa hem det i stället. Tack käre gode Gud för internet och distanshandel.
Jag tänker för mig själv att den yrkesutbildning på två år jag just har påbörjat kanske är för lång, när allt kommer omkring. Vård, skola och omsorg befinner sig i fritt fall. Staten har abdikerat från sina kärnuppgifter i så hög omfattning att jag inte längre litar på att polisen ska skydda mig i händelse av brott. Något militärt försvar har vi rent krasst inte längre. Knappt ens som en papperstiger.
Enligt den oheliga allians av gamla gardets politiker och journalister är allt bögarnas… nej, jag menar Sverigedemokraternas fel. Senast var det en handläggare på Arbetsförmedlingen som blev inkallad på korrigeringssamtal i måndags. Där fick hon klart för sig att hon hade fel värdegrund som aktiv Sverigedemokrat och inte längre var önskvärd på sin arbetsplats med anledning av detta. Det är som en gigantisk självförhärligande suicidal masspsykos. Som om allt handlade om Sverigedemokraterna. Ingenting av det som händer och går sönder i samhället handlar om Sverigedemokraterna. Inte i verkligheten, den som pågår bortanför debattsidorna. Detta är något som har pågått så mycket längre än vad det partiet ens har existerat. Det är större, mer omfattande och går djupare än partipolitik och slagord åt ena eller andra hållet.
Sverige går sönder. Den ena experten efter den andra intygar att Sverige befinner sig i ett asymmetriskt krig. Samtidigt som världen står mitt i det som närmast kan beskrivas som det första skedet av ett tredje världskrig. Men i Sverige, i Sverige hörs ingenting. För vi tror att om vi inte hör någonting ont, ser någonting ont eller talar om någonting ont så har vi undkommit ondskan. Så länge vi kan fortsätta äta tacos på fredag och titta på underhållningsprogram på TV är allt som det ska. Som om vardagen kunde besvärja döden och sönderfallet. Som om det inte funnes någon vardag när kriget har brutit ut. Vardagen fortsätter alltid. Till och med i Syriens mest gudsförgätna hålor finns där en vardag. Det är ingen garanti alls för att allt är väl. Det som pågår i Sverige är ett gigantiskt självbedrägeri.
Inte ens när granater sprängs på löpande band i storstäderna, människor mördas slumpmässigt i stora möbelvaruhus en vanlig vardag, våldtäkterna står som spön i backen och själva samhällets innersta kärna faller sönder och samman vill man se verkligheten i vitögat. För i Sverige är freden en naturlag och välfärden en gudagiven födslorätt. Oavsett hur mycket ens egna sinnen än vittnar om motsatsen.
Jag finner inga ord längre. Jag tar min reträtt till en tyst och konstant bön om nåd, upprättelse och ytterst ett mirakel för att rädda det enda folk och land i världen som jag har kommit att älska. Samtidigt som jag fortsätter arbeta på de sätt jag kan för att väcka så många som möjligt och vända utvecklingen så långt jag kan. Ora et labora. Bed och arbeta. Det är de verktyg vi har. Vi måste fortsätta använda dem. Stå kvar på våra posteringar. Var och en där vi står placerade. Nu är inte tid att backa eller ge efter. Alla insatser behövs. På riktigt. Vi behöver flytta fram positionerna på bred front. I det stora. I det lilla. Du behövs. Frågan är inte längre vad Sverige kan göra för dig, utan vad du kan göra för Sverige.
Nasrin Sjögren
Källa: http://samtiden.nu/19028/sverige-gar-sonder-framfor-vara-ogon/
Ref: http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar