Kapitalism och socialism

- Vi är vana att höra att kapitalister kan vara hårda mot sina anställda och tycker att de anställda ska jobba mer och helst till usel lön. Det ligger naturligtvis mycket i den föreställningen. Kapitalisten vill såklart hålla kostnaderna nere, både för profitens skull och för att varans pris ska vara lågt.

Men det finns en tredje man med i spelet, nämligen kunden. Gentemot kunden är kapitalisten idel tjänande och uppmärksam förbindlighet. Faktum är att kapitalismen, en girighetsdriven ordning precis som alla andra kända ekonomiska system, medfört ett unikt civilisatoriskt lyft. För första gången handlar det inte om att bruka våld för att tillgodogöra sig nästans resurser, utan om att erbjuda nästan en vara eller tjänst som nästan blir så förtjust i att han glatt och frivilligt öppnar plånboken för ett köp.

Sammanfattningsvis, om jag får överdriva, är kapitalismen ett inferno för arbetarna och ett himmelrike för kunderna. Det underliga är att vi nästan bara pratar om det förra och nästan glömmer bort det senare.

Socialismen är motsatt ordning: ett paradis för de anställda och ett helvete för kunderna.
Hur då paradis? Eftersom mänskligheten i alla tider har dragit sig för arbete – utom i det moderna Sverige, där alla anses vara besjälade av arbetslust och enligt uppgift ”klättrar på väggar” om de saknar anställning – har paradiset varit ett jobb med säker månadslön och obetydliga krav på prestation. Så var det i de socialistiska staterna. Jag var nyligen i Prag och läste om arbetsförhållandena på 1980-talet. Till kommunistpartiets förfäran hade en hemlig utredning visat att de tjeckiska arbetarna bara jobbade i bästa fall några timmar per arbetsdag. Resten gick åt till fika, umgänge och ärenden.

Det är klart en sådan ordning blir en jämmerdal för kunderna. Det produceras ju nästan inget. Sådan var ju också realsocialismens vardag: varubrist, långa köer till butikerna, ovänligt bemötande från personalen.

Sverige är en blandekonomi, vilket betyder att vi har båda systemen. Vi har kapitalism i näringslivet och vi har socialism i den offentliga sektorn. Men ingen av sektorerna uppför sig helt och hållet enligt ovan angivna teori. De anställda behandlas hyggligt i företagen och det jobbas faktiskt inom både sjukvården och polisen. Det är märkvärdigare än man i förstone kan tro. Varför följer systemen i vårt land inte helt och hållet sin inneboende logik?

Jag kommer alltid tillbaka till samma förundrade respekt för den svenska kulturen. Det finns någon sorts pliktkänsla som säger att man inte ska lata sig för mycket på jobbet även om det skulle gå. Svenska företagare har aldrig plågat sina anställda på det sätt som kan förekomma annorstädes. Det finns någon sorts solidaritet som säger att man har ett ansvar för andra eftersom även dessa andra engagerar sig för den diffusa gemenskap av hyggliga människor som detta snälla folk utgör. Denna kultur är omistlig. Vi bör uppmärksamma den, vårda den och hylla den.

Dagens Nyheter har en artikelserie (http://www.dn.se/nyheter/sverige/suvdaa-klagade-pa-usla-arbetsvillkor-fick-sparken/) som pekar på motsatsen, alltså arbetsgivare som ägnar sig åt rovdrift av anställda. Till min förvåning rapporterar tidningen den 30 juni 2015 att dessa hänsynslösa arbetsgivare mest är invandrare. Ett av tidningens vittnen säger: ”De arbetsgivare jag pratar om kommer också från andra länder än Sverige. Skillnaden är att de bott i Sverige länge. De kan språket. De har pengar. De är duktiga på att använda kryphål i lagen.” Så är det kanske. Men jag tror nog att det finns en och annan infödd slavdrivare också.

Patrik Engellau

Källa: detgodasamhallet.com/2015/08/05/kapitalism-och-socialism/

---------------------------

'Pliktkänsla' mot samhället är det minsta man väntar sig från invällare. Kanske 50-talets ungrare, finländare och tyskar kan inkluderas under begreppet samhällsansvar, men dagens invällare... icke. Deras s k berikning är 100% egoistiskt inriktad, staten/alla offentliga organ m fl, skall vara en maximalt utnyttjad bidragsgivare, som det är tillåtet att lura och bedra, närhelst det passar invällarens eget intresse. Därav också invällarnas antipati att blanda in polis vad gäller brottslighet. Sånt löser man inom familjen/klanen, svensk lag åsidosättes, som i invällarens hemland. Men när det gäller "kränkthet", då duger det att mjölka skadeståndspengar med hjälp av svenska (o)rättsväsendet.