Tonläget i svensk debatt närmar sig
snabbt febriga nivåer. Det är illavarslande på många sätt. Men tyvärr
inte särskilt förvånande. Upptrappningen är främst en följd av att
tongivande debattörer och politiker i många år försökt sopa en
misslyckad integrationspolitik, växande segregation – och på sistone
problem relaterade till tiggeriet – under mattan.
- Det finns emellertid debattörer som vill förneka detta. I veckan skrev riksdagsledamoten, Ali Esbati (V) på sin blogg att ”en bredare svensk höger” håller sig med en ”fascistoid människosyn”. Detta med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare, inklusive Moderaterna, vill göra något åt förekomsten av organiserat tiggeri.
Men Sverige hör till det fåtal länder i Europa som inte har någon sådan lagstiftning.
Känsliga frågor tjänar på att diskuteras sakligt. Istället slungas nu allvarliga anklagelser om fascism och rasism hejdlöst mot debattmotståndare. Risken är stor att viktiga begrepp förlorar sin mening. Möjligen är det så det ser ut när det offentliga samtalet bryter samman.
Ali Esbati är inte ensam. Förra veckan skrev S-debattören Carl Melin på Aftonbladets politism-sajt att SD:s framgångar i första hand orsakats av opinionsbildare som ”lyfter fram problemen med invandring”. Det är förstås ett lika skamlöst påstående. Det är inte de journalister som påpekar samhällsproblem som ska sitta på de anklagades bänk.
Utanförskap, skjutningar, handgranater och växande islamistisk extremism är på riktigt. Det är de makthavare som fattat de avgörande besluten som bär ansvaret.
Integrations- och migrationspolitiken hänger samman. Förre statsministern Fredrik Reinfeldts val att av taktiska skäl göra upp med Miljöpartiet om kraftigt ökad asylinvandring på kort tid måste därför betecknas som direkt oansvarigt. Frågan handlar inte om huruvida invandring är bra eller dåligt i sig. Det handlar om hur invandringspolitiken utformas.
Reinfeldt agerade medvetet rakt emot den opinionsyttring som gav sig till känna 2010. Det bekräftade bara världsbilden hos de väljare som anser att politiker och opinionsbildare varit mer angelägna att påverka väljarna än att lyssna på dem.
Politik är ingen teater som kan regisseras efter behag. En politiker måste bedömas efter konsekvenserna av sitt handlande. Ansvaret ska placeras där det hör hemma. Hos dem som getts förtroendet att styra landet.
Källa: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2795383--tonlaget-i-svensk-debatt-pa-febrig-niva-
- Det finns emellertid debattörer som vill förneka detta. I veckan skrev riksdagsledamoten, Ali Esbati (V) på sin blogg att ”en bredare svensk höger” håller sig med en ”fascistoid människosyn”. Detta med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare, inklusive Moderaterna, vill göra något åt förekomsten av organiserat tiggeri.
Men Sverige hör till det fåtal länder i Europa som inte har någon sådan lagstiftning.
Känsliga frågor tjänar på att diskuteras sakligt. Istället slungas nu allvarliga anklagelser om fascism och rasism hejdlöst mot debattmotståndare. Risken är stor att viktiga begrepp förlorar sin mening. Möjligen är det så det ser ut när det offentliga samtalet bryter samman.
Ali Esbati är inte ensam. Förra veckan skrev S-debattören Carl Melin på Aftonbladets politism-sajt att SD:s framgångar i första hand orsakats av opinionsbildare som ”lyfter fram problemen med invandring”. Det är förstås ett lika skamlöst påstående. Det är inte de journalister som påpekar samhällsproblem som ska sitta på de anklagades bänk.
Utanförskap, skjutningar, handgranater och växande islamistisk extremism är på riktigt. Det är de makthavare som fattat de avgörande besluten som bär ansvaret.
Integrations- och migrationspolitiken hänger samman. Förre statsministern Fredrik Reinfeldts val att av taktiska skäl göra upp med Miljöpartiet om kraftigt ökad asylinvandring på kort tid måste därför betecknas som direkt oansvarigt. Frågan handlar inte om huruvida invandring är bra eller dåligt i sig. Det handlar om hur invandringspolitiken utformas.
Reinfeldt agerade medvetet rakt emot den opinionsyttring som gav sig till känna 2010. Det bekräftade bara världsbilden hos de väljare som anser att politiker och opinionsbildare varit mer angelägna att påverka väljarna än att lyssna på dem.
Politik är ingen teater som kan regisseras efter behag. En politiker måste bedömas efter konsekvenserna av sitt handlande. Ansvaret ska placeras där det hör hemma. Hos dem som getts förtroendet att styra landet.
Källa: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2795383--tonlaget-i-svensk-debatt-pa-febrig-niva-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar