Palmenostalgi räddar inte världen, Löfvèn

Problemet med den svenska utrikespolitiken är inte att regeringen står upp för mänskliga rättigheter. Det är bristen på diplomatiskt hantverk och den messianska Palmenostalgin som oroar.

- Senast jag var i Saudiarabien besökte jag torget i huvudstaden Riyad där halshuggningarna äger rum. I folkmun har platsen fått det makabra namnet Chop Chop Square. "Där", pekade en affärsinnehavare med fingret och förklarade var bödelns svärd brukar klyva de dödsdömdas nackar. Inte sällan korsfästs sedan de huvudlösa kropparna och visas upp till allmän beskådan.
Jag minns att jag slogs av platsens malplacerade skönhet med skuggande palmer och terrakottafärgade stenbyggnader. Men än mer overklig var känslan av att detta barbari kan fortgå utan att världen har något att säga om saken.

Skälet är förstås Saudiarabiens enorma oljereserver, som gör landet till oljans centralbank i världen. Det svarta guldet genererar dessutom lukrativa affärskontrakt; landet är EU:s viktigaste handelspartner i Mellanöstern och har seglat upp som världens största vapenimportör. Till detta ska läggas Saudiarabiens politiska stormaktsstatus i kampen mellan sunni-islam och shia-islam, med ärkefienden Iran i spetsen.

Det är denna mäktiga jätte som lilla Sverige nu har retat upp. Jag tillhör dem som tycker att västvärlden måste bryta tystnaden om det fasansfulla förtrycket i Saudiarabien, som dessutom har accelererat efter tronskiftet. Vi ska inte ha ministrar som harklar sig och tystnar när de får frågan om Saudiarabien är en diktatur eller inte.

Men om Sverige ska gå i bräschen för en sådan kritik måste det följa en noga uttänkt plan. Man måste känna till ordens valör och ha en strategi att luta sig mot. Vad vi har sett på senare tid är i stället en regering som planlöst har hoppat från tuva till tuva.

Ena veckan vet inte statsministern om Saudiarabien är en diktatur eller inte. Nästa kallar utrikesministern landets bestraffningar för medeltida (i sak korrekt). Regeringens utdragna debatt om Saudiavtalet har rasat inför öppen ridå och när beslutet väl offentliggjordes verkade panik bryta ut.

Motiven för att säga upp avtalet blev plötsligt lika många som ministrarna i regeringen. I en TT-intervju hänvisade Margot Wallström till att "medietrycket" gjorde det omöjligt att föra en nyanserad debatt om avtalet, något hon hoppas att den saudiska regimen ska förstå. Det är ett absurt påstående. Det är regeringen och ingen annan som äger frågan om Saudiavtalet. Vad var poängen med att säga upp det om regeringen nu ska ägna de närmaste åren åt devot skademinimering?

Detta sätter fingret på ett av problemen med den rödgröna utrikespolitiken. Det diplomatiska handlaget är påfallande skakigt. Debattören Benjamin Katzeff liknade i veckan regeringens utrikespolitik vid ett barn som kommer över förälderns mobiltelefon och helt ovetande trycker på alla knappar. Det är en elak men träffande beskrivning.

Regeringen Löfven må vara historiskt svag på hemmaplan, men utrikespolitiskt siktar man på att frälsa världen. Löfven förklarade nyligen att han vill ge Sverige en ledarroll i världspolitiken. En expertgrupp ska tillsättas för att förverkliga hans idéer om en "new global deal". Tanken tycks vara att Sverige ska utgöra en förebild för världens länder när det gäller alltifrån sysselsättning till jämställdhet och klimat.

I samma anda aspirerar Sverige på en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18. Sverige ska åter bli en global röst som "påverkar världspolitikens skeenden". Och eftersom EU-kostymen då känns för trång har Sverige lanserat sig som en "oberoende röst" i internationella sammanhang. Visst hade man förväntat sig en viss omsvängning av utrikespolitiken under de rödgröna. Men att den har blivit så kraftig förvånar ändå. Regeringen Löfven har i viktiga avseenden kastat utrikespolitiken flera decennier tillbaka i tiden.

Det är en värld där FN - inte EU - är vår viktigaste arena. Nedrustning har åter blivit ett mantra trots att vad Europa mer än något behöver är upprustning. Alliansfriheten har upphöjts till överideologi och närområdet har prioriterats ner.

Det finns mycket att säga om denna öppna flirt med Palmeeran. En första är att tajmingen är sällsynt dålig. Europa upplever det sämsta säkerhetsläget i modern tid samtidigt som FN är blockerat av det ryska vetot. I ett sådant läge bör inte FN och en plats i FN:s säkerhetsråd vara Sveriges högsta prioritet.

Av samma skäl är det också sämsta möjliga tidpunkt att markera distans till EU och Nato genom att tala om Sverige som en oberoende röst. Det finns heller inget moraliskt mervärde i detta. Tvärtom skulle den moraliska dimensionen i svensk utrikespolitik stärkas om vi öppet visade var vår värdegemenskap finns.

Det är också ett utslag av hybris. Visst kan och bör Sverige gå före och spela en ledande roll på utvalda områden, men då måste vi välja dessa med omsorg. Att ta på sig ledartröjan när det gäller feminism och mänskliga rättigheter låter sig exempelvis svårligen kombineras med stödinsamlingar för en svensk FN-kandidatur.

Den amerikanska ambassaden lär ha kallat Carl Bildt en "medium size dog with a big dog attitude". Man undrar onekligen hur samma ambassad i dag beskriver efterträdaren, som på mindre än ett halvår har fått två ambassadörer att lämna landet.

Sverige kan vara stolt över att ha tagit sig ton mot Saudiarabien. Men regeringen Löfven får se upp så att dess utrikespolitiska korståg inte slutar i en ökenvandring.

Källa: http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palmenostalgi-raddar-inte-varlden-lofven/