En social bomb

Något som dessvärre har passerat obemärkt de senaste dagarna är en av Boverkets senaste rapporter. Den berör nyanländas boendesituation. Rapporten är ren och skär skräckläsning från början till slut trots att den är försiktigt formulerad om läsaren förmår gå bortom Boverkets nulägesbeskrivning och börja försöka sig på politisk konsekvensanalys. Jag upplever det som om rapportförfattarna efter en tids datainsamling insåg att de stod i ett minfält och på något sätt var tvungna att mjuka upp verkligheten för att undvika att den politiska nivån skulle stoppa fingrarna i öronen och sluta lyssna. Uppdraget är ändå rätt snävt:

- Boverket har fått i uppdrag av regeringen att senast 1 mars 2015 lämna förslag på åtgärder som kan hjälpa de ca 9 300 asylsökande som beviljats uppehållstillstånd och som i väntan på en kommunplacering sitter fast i Migrationsverkets anläggningsboenden, att få tag i bostad i en kommun. Bristen på anvisningsbara platser i landets kommuner beror till stor del på att allt fler personer beviljas uppehållstillstånd, samtidigt som kommunerna inte förmår erbjuda så många bostäder som behövs för att möta behoven. För att bosätta de 9 300 personer som just nu bor i Migrationsverkets anläggningsboende behövs det ca 6 500 bostäder.

Problembeskrivningen är nog för att en normalbegåvad tjänsteman eller politisk sakkunnig borde börja fundera:

Bostadsbehovet för flyktingar är, kan vi konstatera, på historiskt höga nivåer. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer antalet beviljade uppehållstillstånd till asylsökande att uppgå till drygt 80 000 om året mellan 2015 och 2018. Det kan jämföras med åren 2008–2014, då knappt 27 000 asylsökande om året beviljades uppehållstillstånd.

Sedan börjar den riktiga mardrömmen. Bostadverket pekar på ”modulbostäder” som kortsiktig lösning för att kunna producera bostäder i nödvändig takt, inte som permanent alternativ. Vad Bostadsverket även missar är att det inte är i produktionen av dessa modulbostäder som den trånga sektorn som är avgörande. Det är de kommunala planprocesserna. Att bygga en större väg har en process om runt nio år – från beslut tills första bil åker på den. Och då beräknade Transportstyrelsen att tiden för överklagande bara försenar vägbygget sex månader. Ett orimligt antagande i redan tätbebyggda tillväxtregioner. Vi har inte heller tagit in de andra infrastrukturbehov ett nytt bostadsområde kräver. Vatten, avlopp samt elförsörjning skall till samtidigt som inte något av detta är gratis. Skall dessa snabbt ihoprafsade ”Shanty towns”, ellr kåkstäder byggda med enkla metoder och billiga råvaror, ha någon relevans för migration genom arbete behöver de anläggas i anslutning till tillväxtregioner som Stockholm och Göteborg. Vi måste därför beräkna produktionskostnaden utifrån det perspektivet. Vad en modulbyggnad kommer kosta per kvadratmeter bostadsyta är oklart men en mer hållbar bostad kostar i Stockholmsområdet runt 40 000 kronor per kvadratmeter att producera i ett flerfamiljshus.

Om vi gör ett antagande, att dessa kåkstäder kommer byggas trots historiska och internationella erfarenheter om tilltagande social oro och kriminalitet till halva kostnaden, så kommer prislappen för 2015 knäcka alla tidigare kända kalkyler med råge. Vi antar även att en nyanländ migrant bara behöver halva den yta att bo på som den kommun som annars har den minsta ytan per person att leva på. Stockholmaren har 34 kvadratmeter per person och vi säger därmed att migranten, oavsett slag, skall klara sig med 17.

17 kvadratmeter modul-logi blir, multiplicerat med 20 000 kronor, 340 000 kronor per person. Vi multiplicerar detta till Migrationsverkets dagsaktuella, men avrundade siffror, till 10 000 personer. Vi hamnar därmed på en siffra på 3 400 000 000  svenska kronor, 3,4 MDR SEK. Men då är inte kostnaden för vatten, avlopp och el inräknat. I storstadregioner, som vi bör utgå ifrån som de mest lämpade och dynamiska, ligger den kostnaden på grovt räknat 4 000 per kvadratmeter bostadsyta. Vi är då uppe i runt 4 MDR SEK. För kåkstäder med en mycket begränsad livslängd och inte med en standard som kommer medge längre boendetider. Och än så länge har vi inte byggt vare sig vägar, skolor eller några vårdcentraler. Detta är bara siffran för 2015. Under åren 2016-18 kommer volymerna tredubblas om vi räknar lågt. Vi landar då, exklusive vägar, skolor och vårdcentraler på 12 MDR SEK per år utöver Migrationsverkets behov. Utöver vad Arbetsförmedlingen, som redan idag har konstaterat att de inte har tillräckligt resurser för arbetsmarknadsetableringen som dessutom har misslyckats och utöver de kostnader som efter två års kommunplacering vältras över på mottagande kommun.

Och nu pratar vi än så länge bara om migranternas behov. Boverket konstaterar att det finns en risk att svaga grupper nu kommer ställas mot varandra och under ytan har de redan, sannolikt, kunnat identifiera de reaktioner som unga, till och med medelålders, med svaga inkomster kommer visa om de känner sig omsprungna på bostadsmarknaden. Samt om vad som händer i områden där alla dessa missnöjda inrikesfödda ser hur nyproducerade kåkstäder, avsedda för andra, växer upp. Och vi kan fundera ett varv på vilken reaktionen kommer bli från de närboende när staten kommer vara tvungna att överrida det lokala självstyret för att korta produktionstiderna.

Detta, mina damer och herrar, är en social bomb som Boverket nu lade i regeringens knä. Något de flesta anat länge men som varit omöjligt att lyfta utan att bli kallad rasist. Nu betalar vi priset för detta och det är onekligen något tragiskt över det. Vi är på väg in i ett nytt Fattig-Sverige. Där högern blir tillfredsställda av tydliga klassmarkörer i form av bostäderna. Där vänstern får en ny grupp att tycka synd om och i smyg se ner på när munnen pladdrar ett annat språk. Och där libertarianerna till slut lyckats riva ner några stenar till i det svenska folkhemsbygget. Det vi trodde skulle leva för evigt.

En social bomb. Och den kommer brisera, om inget händer inom ett par månader, i god tid innan valdagen 2018.

Källa: http://ledarsidorna.se/2015/03/en-social-bomb/
Ref: http://fnordspotting.blogspot.com.tr/2015/03/en-revolution-i-det-tysta.html
Ref: http://www.motpol.blogspot.com.tr/2015/03/bostadspolitiskt-sprangstoff.html

En blufflögnare, miljöpartist, minister Per Bolund: "Sverige har en fungerande bostadsmarknad" !!!


- Inte bara en social bomb. Ett helt bomb-bälte. som sträcker sig från Tomelilla till Karesuando.

Jag minns från min tidiga ungdom finska invandrare, som kom till Sverige för att jobba inom varvsindustrin, det var arbetskraftsbrist minsann. På den ort jag växte upp, fick dessa finländare bostäder i ett barackuppbyggt läger, Helt avskilda från samhället/staden i övrigt, med klädstreck mellan gårdsstolpar, i ett ghetto-liknande område. Jag förfärades, redan som då inte ens tonåring, när jag råkade hamna i området, på en cykelutflykt med några kompisar. Anmärkningsvärt att dessa finländare tog det hela med ro, s a s, Det fanns ingen kränkthets-filosofi på den tiden, ordet fanns inte i folkmun. Dom söp till rejält på helgerna, "finnarna", men i övrigt tystlåtna, hårt arbetande, och uppskattade av arbetsgivaren, varvet. Många lärde sig aldrig svenska, men dom tog sig fram utan knot, och denna folkgrupp, anpassade sig till dåtidens 'homogena' Sverige, svenskarna klagade inte, de accepterades som en 'godkänd' särgrupp. Tage Erlander var statsminister, och hans berömda uttalande från 1965, var en verklighet även i varvsstaden, dessa finländare till trots.

F ö, det fanns vandringsfolk på den tiden också, Tattare benämnda i folkmun, kringdragande zigenare. Varav några dök upp regelbundet i bostadsområden, som  s k knivslipare. Vevandes ett positiv på gatan, ropandes efter knivar och saxar, till husens husmödrar, att vässa till. Alternativt en allmosa, en del kastade ned mynt, invirade i en papperstuss, då blev man av med patrasket snabbare. Dåtidens 'pappmuggare', men dom erbjöd iaf en motprestation, till skillnad mot dagens fräcka bedragare.