Så var det då dags att summera Almedalsveckan. Fler seminarium av myndigheter på skattebetalarnas bekostnad, men färre deltagare. Inga riktiga “nyheter”, men framför allt: inga nya tankar, inga skarpa analyser, ingen självkritik, i alla fall ingen som nådde ut via riksmedierna.
- Skäl till politikens allt sämre relevans tas upp från två håll idag.
Den socialdemokratiske kolumnisten Lotta Gröning skriver i Expressen, Partierna har tagit timeout:
Men faktum är, trots att våra folkvalda gör så gott de kan är det sällan de löser några problem. I takt med den ökande globaliseringen, nationernas minskade betydelse och den marknadsliberala ekonomiska politiken som allenarådande blir de folkvaldas maktlöshet och inkompetens allt tydligare …
När kompetensen saknas kommer inte långsiktiga strategier. Politikeryrket har blivit en karriärstege som i första hand handlar om makt. Det innebär att en långsiktig politik handlar om att vinna nästa val. Det näst viktigaste målet är nästa budget … De är så trygga i den svenska självbilden och sitt eget tunnelseende som utgår ifrån att vi är så fantastiskt bra på alla områden.
På Svenska Dagbladets ledarsida skriver Claes Arvidsson, Politikerna hänger inte med:
Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande … Ointresset i Almedalen [för försvars- och säkerhetspolitik] är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går före rikets.
Jag kan se en gemensam förklaring till både Grönings och Arvidssons kritik: politikerna lever kvar i den tid då Sverige var slutet och politikerna faktiskt kunde bestämma det mesta. Därför tror de att de kan och ska lägga sig i precis allt som rör sig i samhället och ha bestämda uppfattningar. Den självbilden gör vem som helst impotent, vilsen och maktlös.
Det man istället borde göra är att begränsa sitt politiska intresse till sakområden som man faktiskt fortfarande styr och ställer över: som försvars- och säkerhetspolitiken. Eller infrastruktur i form av exempelvis vägar och järnvägar samt fundamenta som rättsstat och statsfinanser i balans.
Men det är som om partipolitikerna lämnat walk over på de områden där staten har en viktig roll. Istället ägnar man enormt med tid åt att tala om för föräldrar hur många dagar de ska vara föräldralediga sinsemellan. Sängkammarfrågor älskas numera av politiker. När politikerna själva degraderar sig till samlevnadstyckare, då har de ingen relevans längre. Deras bristande kompetens, bildning och begåvning blir då uppenbar. Det urholkar demokratin. Varför inte slänga in vem som helst som minister, för det spelar ju ändå ingen annan roll än att tycka lite strunt här och där.
Ska politiken återfå respekt och förtroende måste politiker ägna sig åt statsangelägenheter och se till att man blir så mycket av expert att man förstår alla komplicerade samband inom sitt ämnesområde. Då kan man också hålla tal och delta i debatter som ger publiken något, istället för obegåvat trams eller gammal skåpmat.
Jag tror Almedalen är till politikernas nackdel idag. De exponeras så mycket och länge att deras brister blir synliga för alla att se.
Jag kan se en gemensam förklaring till både Grönings och Arvidssons kritik: politikerna lever kvar i den tid då Sverige var slutet och politikerna faktiskt kunde bestämma det mesta. Därför tror de att de kan och ska lägga sig i precis allt som rör sig i samhället och ha bestämda uppfattningar. Den självbilden gör vem som helst impotent, vilsen och maktlös.
Det man istället borde göra är att begränsa sitt politiska intresse till sakområden som man faktiskt fortfarande styr och ställer över: som försvars- och säkerhetspolitiken. Eller infrastruktur i form av exempelvis vägar och järnvägar samt fundamenta som rättsstat och statsfinanser i balans.
Men det är som om partipolitikerna lämnat walk over på de områden där staten har en viktig roll. Istället ägnar man enormt med tid åt att tala om för föräldrar hur många dagar de ska vara föräldralediga sinsemellan. Sängkammarfrågor älskas numera av politiker. När politikerna själva degraderar sig till samlevnadstyckare, då har de ingen relevans längre. Deras bristande kompetens, bildning och begåvning blir då uppenbar. Det urholkar demokratin. Varför inte slänga in vem som helst som minister, för det spelar ju ändå ingen annan roll än att tycka lite strunt här och där.
Ska politiken återfå respekt och förtroende måste politiker ägna sig åt statsangelägenheter och se till att man blir så mycket av expert att man förstår alla komplicerade samband inom sitt ämnesområde. Då kan man också hålla tal och delta i debatter som ger publiken något, istället för obegåvat trams eller gammal skåpmat.
Jag tror Almedalen är till politikernas nackdel idag. De exponeras så mycket och länge att deras brister blir synliga för alla att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar