Medias sista strid

- Det politiska landskapet i Sverige håller på att förändras i grunden. Det sker inte på några timmar, som när Berlinmuren föll den 9 november 1989. Men det sker. Och det vi ser är bara början. Hur kommer maktkorrumperade media att förhålla sig till förändringen? Frågan är om och när de ska inse att slaget är förlorat och att en epok av lögner, mörkläggning och agendajournalistik går mot sitt slut.

Förändringen blir plågsam för journalisterna

Vare sig journalisterna gillar det eller inte kommer den politiska förändringen i kombination med ett snabbt ökande förfall på viktiga samhällsområden (skolan, äldreomsorgen, sjukvården, kriminaliteten, arbetslösheten, bostadsbristen) att successivt tvinga fram en journalistik som speglar verkligheten istället för den enskilda journalistens eller redaktionens egna åsikter eller politiska agenda. Det går helt enkelt inte att ljuga hur länge som helst om mångkulturens och massinvandringens förträfflighet när invånarna samtidigt ser Sverige monteras ner framför deras ögon. Förändringen kommer att bli plågsam för journalisterna. Medias sista strid står i proportion till de förluster journalisterna gör när deras lögner avtäcks. Den blir inte vacker.

SD slår nytt rekord med 18,7 procent i Demoskop

I senaste Demoskop/Expressen minskar moderaterna med 3 procent till 23,1 procent. Sverigedemokraterna ökar med lika mycket och når ett nytt rekord på 18,7 procent. Bara 4,4 procent skiljer nu moderaterna från Sverigedemokraterna. Alla övriga partier ökar eller minskar inom felmarginalen.

“Det är en dramatisk utveckling i opinionen. SD:s fortsatta uppgång har utan jämförelse blivit den största förändringsfaktorn i svensk politik. På bara en månad har partiet tagit in mer än halva avståndet till moderaterna” säger Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop.

Inte ens K-G Bergström vågar längre vara tvärsäker

“Den här undersökningen av partisympatierna lär nog sända chockvågor in i våra största partier” skriver Karl-Gösta Bergström, som hittills aldrig har försummat ett tillfälle att skriva något negativt om Sverigedemokraterna. Nu vågar han inte längre vara tvärsäker om någonting. Demoskops mätning gjordes i huvudsak under Almedalsveckan (vecka 27). K-G Bergström skriver i Expressen:

“Varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra tycks ha åstadkommit något där som fått väljare som gått till SD att ångra sig.”

“Jimmie Åkesson uppträdde i mångas ögon högmodigt i Visby när han utan att tveka proklamerade att Sverigedemokraterna ska bli Sveriges största parti. Dit är det fortfarande knappt sju procentenheter. Det är mycket, men rimligen mindre än nånsin.”

 “Säkerhetsmarginalen till SD minst sagt otrygg”

“Fortfarande är förstås grundtipset att SD inte kommer i kapp S, men tvärsäkert törs jag inte längre säga det. Avståndet till M är bara 4,4 procentenheter. Med tanke på att Kinberg Batra inte i varje fall hittills blivit någon succé och att det är där störst missnöje med Decemberöverenskommelsen finns, så förefaller säkerhetsmarginalen till SD minst sagt otrygg.”

Jag noterar att K-G Bergström kallar säkerhetsmarginalen till moderaterna “otrygg”. SD:s framgångar hotar alltså den moderata illusion om trygghet som vilar på DÖ, Decemberöverenskommelsen. SD-tabut inom moderaterna är under kraftig attack från moderaternas egna väljare.

Korrigerad Demoskopsiffra för SD: 21,8 procent

Demoskop är ett av de minst träffsäkra opinionsinstituten när det gäller SD:s sympatisörer. Inför valet 2014 var Demoskops siffra för SD 11,2 procent. Valresultatet blev 12,7. Norska Sentio var det enda institut som prickade rätt. 

Om man korrigerar SD:s julisiffra 18,7 procent med hänsyn tagen till tidigare avvikelser hos Demoskop hamnar SD på 21,8 procent. Det stämmer bättre med att partiet i juni fick 22,1 procent hos Sentio, 20,1 hos YouGov och 18 procent hos Novus. Demoskop visade 15,7 procent för SD i juni. 

“Regeringen förlamad av beröringsskräck”

“Den rödgröna regeringen är förlamad av beröringsskräck inför flyktingfrågan. Statsminister Stefan Löfven har abdikerat från ansvaret. Den socialdemokratiska partikongressen valde i våras symptomatiskt bort migration som en punkt på dagordningen. Miljöpartiet lever i ett parallellt universum där ekonomiska resurser är oändliga” skriver Jenny Sonesson i en ledare i Dagens Industri.

Allianspartierna har bakbundit sig själva med Decemberöverenskommelsen och låtsas vara opposition genom skådespelarinsatser som saknar motstycke. Opinionssiffrorna visar att väljarna nu börjar genomskåda farsen.

Opinionen går inte längre att ignorera

Inför valet 2010 var målsättningen för stora delar av journalistkåren att med alla medel förhindra att SD kom in i riksdagen.

Inför förra årets val var utsikterna små att SD skulle falla ur riksdagen. Men hoppas kunde man ju alltid, och ta till alla tänkbara tjyvtricks.

De senaste opinionssiffrorna borde få journalister som i åratal systematiskt har mörklagt fakta och försvurit sig som propagandister för mångkultur, massinvandring och radikalfeminism att darra i sina grundvalar. Många års desperata försök från journalister och andra att stoppa SD har misslyckats. En väljaropinion på en femtedel av väljarkåren går inte längre att ignorera.

“Vi vet att det är sant, men vi publicerar inte”

Hur ska media hantera detta? Det blir en smärtsam process. Björn Hägers bok “Problempartiet” (skriven före valet 2010) är en avslöjande dokumentation av journalisternas ansträngda förhållande till SD. I krönikan “Journalistpartiet och demokratin” citerade jag några journalister som intervjuas i boken.

Pontus Mattsson, då politisk reporter på SR:s Ekoredaktion, nu på SVT:

”Jag tror att många skulle tycka att det var skönt om de gjorde ett dåligt valresultat och hamnade på två procent, då slapp man ha med dem att göra.”

Jan A Johansson, chefredaktör på Skånska Dagbladet:

”De (SD) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvets skada för samhällsutvecklingen.”

Björn Häger:

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig.”

“SD det självklara konservativa alternativet”

“Redan 2001 publicerades den första artikeln på temat hur Sverigedemokraterna ska stoppas på DN Debatt. 15 år senare är listan över mer eller mindre värdiga försök att bromsa partiets tillväxt lång. ”Prata inte om dem!” ”Prata om dem men inte med dem!” ”Förolämpa dem! ” Listan över de framgångsrika motmedlen är dock tom. Ingenting tycks ha hjälpt” skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning. 

“SD har på egen hand ritat om den politiska kartan i Sverige. Som en följd av detta är den traditionella inomborgerliga debatten om liberalism kontra konservatism på väg att bli obsolet. SD är nämligen redan det självklara konservativa alternativet i svensk politik.”

Aftonbladet och public service de sista bastionerna

Efter Almedalsveckans incestuösa utsvävningar mellan politiska makthavare och dem som är satta att granska dem sitter de som ska föreställa den tredje statsmakten nu på sina sommarställen eller på någon strand i ett soligare klimat. Verklighetens kranka blekhet kommer att drabba redaktionerna senast i augusti när det är dags att börja jobba igen.

Det blir en hård kamp för i synnerhet Aftonbladet och public service, de mediala lögnarnas största bastioner, de som hårdast har murat in sig bakom en politisk/åsiktsmässig Berlinmur av enögd vänsterfanatism. Skribenter som Aftonbladets Anders Lindberg, Karin Pettersson,  Lena Mellin,  Daniel Swedin, Jan Guillou,  Somar Al Naher, Åsa Linderborg, Fredrik Virtanen och Oisin Cantwell är bortom allt hopp om tillnyktring. Ju större investeringar i en ideologistyrd och förljugen världsbild, desto större blir fallet när man faller.

Mer än 80 procent i public service är röd-gröna

Journalisterna i vänsterbastionerna har snickrat ihop en alldeles egen verklighetsuppfattning, som har mycket lite med verkligheten att göra. I världen utanför redaktionerna kan den snarare ses som gränspsykotisk. Det är därför de flesta inte kan känna igen sig i Aftonbladets och Dagens Arenas värld. Eller i SR:s och SVT:s propagandamaskineri som går som ångvältar över landet från morgon till kväll.

Professor Kent Asp har i sina undersökningar  visat att på Sveriges Television och Sveriges Radio sympatiserar hela 52 respektive 54 procent av journalisterna med miljöpartiet. Över 80 procent av journalisterna i public service sympatiserar med de rödgröna partierna (vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet).

“Neutralitet anses vara medlöperi”

Jasenko Selimovic, tidigare statssekreterare (fp) hos integrationsminister Erik Ullenhag i alliansregeringen och ännu tidigare anställd som chef för Radioteatern, skriver i Axess om hur idén om journalistik håller på att förändras. Han tar vänsterpropagandisterna på just Aftonbladet och Dagens Arena som exempel på politisk aktivism istället för journalistik:

“Tidigare handlade journalistik (och konst) om att spegla, visa väljarna verklighet ur olika vinklar, få dem att förstå människor som inte tänker som en själv, öppna upp debatten. Nuförtiden agerar journalister allt oftare som ledsagare, hjälpare och opinionsbildare och allt mindre som journalister. (…) Idén bottnar i en övertygelse om att medborgare är svaga, infångade i övermäktiga strukturer, oförmögna att motsätta sig eliternas och mediernas makt. Därför behöver de hjälp, uttolkare, ledsagare, snarare än journalister.”

“Vänstern på Arena och Aftonbladets kultursidor hånar oviljan att ta ställning. Neutralitet anses vara medlöperi. För om medborgarna är svaga och faran med rasismen riktig, måste alla, inklusive journalister, agera, tycks de mena. Så försvaras medborgarna och demokratin. Aktivism istället för journalistik, ställningstagande istället för neutralitet, konsekvensmedvetande istället för konsekvensneutralitet.”

 Mens, transsexualitet, fri invandring och onani

“Sommar i P1″ sänds varje dag. Jag knäpper på radion vid slumpmässiga tidpunkter. Den 30 juni pratar bloggaren Clara Henry, 21, “i höst aktuell med en bok om mens”. Wow! Det drar ihop sig till mensfestival med tampongkastning och drinkar med blodklumpar i.  Jag stänger av.

Den 3 juli berättar transsexuella Saga Becker, 26, som om hur svårt det är att komma ut och leva som transa. Intresseklubben antecknar. Jag stänger av. Den 4 juli pläderar författaren och mångmiljonären Liza Marklund, 52, för öppna gränser och fri invandring:

“Jag tycker till exempel rent principiellt att alla borde få bo var de vill. Ta bort gränserna. Om Sverige vore lika tättbefolkat som Sydkorea så skulle det bo 180 miljoner människor här. Och det går ju bra för Sydkorea, så varför inte?” säger hon.

Det är absolut bara i den svenska statsradion som folk kan vräka ur sig sådana korkskalligheter. Jag stänger av.

Den 6 juli. Jag sätter på radion vid 14-tiden. Serietecknaren Nina Hemmingsson, 43, berättar om sin onanioch sina orgasmer. Jag stänger av.

Sommar – en arena för fittintrospektion och mångkultur

Jag längtar tillbaka till den tid när “Sommar” var ett program som gick att lyssna på. Innan Bibi Rödöö från 1997 gjorde det till ännu en arena för mångkultur och extremfeminism i sin mest urspårade form som fittintrospektion och orgasmexhibitionism.

Jag är dödligt trött på narcissistiska artister, substanslöst pladder och perverterat hat från utflipprade olycksfall i den yttersta avgrundsvänstern (Athena Farrokhzad, 21 juli 2014) . Men detta är statsradion i sin prydno. Lyssnarna ska kokas i invandring och radikalfeminism tills vi spyr eller storknar.

Jag saknar Torsten Ehrenmark och Lars Ulvenstam

Jag saknar Torsten Ehrenmark och Lars Ulvenstam. Jag saknar dem outhärdligt. Utrikeskorrespondenten och kåsörenTorsten Ehrenmark (1919-1985) gjorde “Sommar” i mer än 20 år, 1963-84.  Lars Ulvenstam,  född 1921, var Sommarvärd1978-2005 och var den som enligt traditionen alltid avslutade säsongen. Ingenting fick komma i vägen för att lyssna på “Ulven”. Hans “Sommar” var heliga ögonblick.

Tack gode Gud för Tom Alandh. Han exekverar inte i egocentricitet, han berättar om viktiga saker utan att tjata om politik, han bjuder på igenkännande både i musikval och det han säger. Och varken han, Torsten Ehrenmark eller Lars Ulvenstam fördjupade sig någonsin i sina underliv på bästa sändningstid.

Kvalitetsras och vänstervridning i SR:s nyhetsprogram

I Sveriges Radios nyhetsprogram – “P1 Morgon”, Ekot, “Studio Ett” och “God morgon världen” – pågår ett förödande kvalitetsras sedan många år. “Varför?” undrar Ulrika Knutson i tidningen Journalisten.

“Tidningsbranschen befinner sig i fritt fall, pengarna sinar, likriktningen ökar, den redaktionella kulturen eroderar. Men varför har public service-radion också hoppat på kriståget, utan att någon direkt har tvingat dem? Vissa kvalitetsförsämringar i vardagsflödet börjar nu märkas lite för mycket” skriver Knutson.

Intervjutekniken lider av bristen på följdfrågor.

Det är också glesare mellan de egenproducerade nyheterna.

“Allt fler program hänvisar allt oftare till extramaterial, långa intervjuer – och bilder! – på webben, medan själva sändningarna blir glesare, pratigare och mindre angelägna.”

Att den tydliga vänstervridningen hos bland andra Ekots utrikeskorrespondenter Cecilia Uddén, (Kairo), Lotten Collin (Rio de Janeiro) och Sydeuropakorrespondenten Beatrice Janzon (Paris) får fortgå år efter år är ett mysterium. Eller inte, för de har naturligtvis sina chefers välsignelse. Beatrice Janzon låter som om hon berättar sagor i dockvrån och får glädjefnatt när hon intervjuar afrikanska båtmigranter på Lampedusa eller Sicilien som säger att de vill till Sverige. Då känner sig Beatrice Janzon utvald och hedrad.

Varför silas informationen genom Cecilia Uddén år efter år?

Eli Göndör, religionshistoriker knuten till Timbro, valde att granska P1 “Konflikt”, ett av SR:s värsta vänsterfästen, i en studie kallad ”Medieskuggans dunkla vrår”. Han studerar ”Konflikts” programpresentationer mellan 2008 och 2010, åren som föregick den arabiska våren, sammanlagt 113 stycken. USA nämndes 42 gånger. Sverige 20 och Israel 15. Egypten förekom 2 (två) gånger – Syrien inte alls.

”Då de omnämns är arabiska länder sällan eller aldrig protagonister i sitt eget öde” sa Eli Göndör när han presenterade studien vid ett seminarium på Timbro. Seminariet kan ses här. 

Och varför tvingas SR:s lyssnare år efter år få information om Mellanöstern silad via en och samma person, nämligen Cecilia Uddén? frågade Eli Göndör.

“Skitjobbigt att arbeta på Konflikt”

Nina Benner, chef för “God morgon världen”, “Konflikt” och “Ekots lördagsintervju” vägrade ta till sig kritiken. Hon förnekade i sten att “Konflikt” skulle vara vänstervridet. Då reser sig den före detta ”Konflikt”-medarbetaren Negar Josephi i publiken, tar mikrofonen och säger: (cirka 50 minuter in i seminariet).

”Jag vill bestämt påstå att ’Konflikt’ är ett väldigt vänsterorienterat program. Och det är ett stort problem. Jag orkade inte sitta där och lyssna på deras åsikter om Israel, judar och konflikten i Mellanöstern. Det var skitjobbigt för mig som judinna (…) När människor som gör utrikesprogram alla har liknande åsikter om Mellanöstern blir det samma vinkel år efter år efter år.”

“Som om etablissemanget går på steroider”

En vän skriver i ett mail:

“Det är precis som om etablissemanget går på steroider precis innan det faller samman. Det är som ett sista krampaktigt försök att hålla sig kvar vid de goda tider som de åtnjutit. Sprickan i fasaden är Alice Teodorescu  och några få till.”

Största nyheten i både SVT Rapport och Aktuellt onsdagen den 8 juli är ett snyftreportage gjort av Fabian Sturm. Det handlar om den 16-åriga romska tiggerskan Beatrice Vidrascu och hennes pojkvän, 21-åriga Ysak Pruteanu som har uppehållit sig illegalt i Sverige i mer än de tre månader som gäller för den fria rörligheten inom EU och alltså skulle ha åkt hem till Rumänien för länge sedan.

Sextonåringen är gravid. Ingen av dem har arbete, bostad eller inkomster. De har inget försäkringskort, eftersom de inte har jobbat i hemlandet. Som EU-medborgare har de heller inga asylskäl i Sverige. Ändå har de valt att skaffa barn. Inga kritiska frågor ställs. Inget ifrågasättande görs. Innebörden i reportaget är att det är “ett chockbesked” och upprörande att inte romska tiggare får föda barn gratis i Sverige (och i fortsättningen få bostad och livstids försörjning).

Och bara i SVT kan en bekännande stalinist (Sven Wollter) få breda ut sig en hel timme på bästa sändningstid och lovprisa Stalin och Nordkorea  utan besvärande frågor från intervjuaren Anna Hedenmo.

“Man jäklas inte med folk som har 30 sekunder till mikrofonen”

Hur kan det få fortgå så här i public service? Jasenko Selimovic skriver utifrån sin egen erfarenhet av att arbeta på Sveriges Radio:

“Få tycker att public service inte skulle kunna bli bättre. Förmodligen inte en enda politiker, oavsett parti. Inte heller de som jobbar där. Så varför pratas så lite om det? Varför finns så få politiska förslag? Varför ändras så lite?Därför att politikerna, i likhet med cheferna för public service, har begränsad självmordsbenägenhet. Man jäklas inte med folk som har 30 sekunder till mikrofonen med en miljon lyssnare. Fråga Peter Örn.”  (Verkställande direktör för Sveriges Radio 2004-07, min anm.)

 “Varför förändras det inte inifrån? För att det journalistiska fältet har få avanceringsmöjligheter, stor konkurrens, relativt små möjligheter att tjäna pengar och få alternativa vägar. Man har endast sitt arbete, sitt inslag, reportage, dokumentär och det ger allt: status, position, substitut för bra lön. Det tar du inte från människor. För då har du tagit ifrån dem allt.”

“Politisk snedvridning är internt en ickefråga”

Politisk snedvridning av public service är internt en icke-fråga. Jasenko Selimovic skriver:

“Under mina fem år på SR diskuterade vi ibland partiskhet i något inslag eller så, men inte en enda gång om från vilket politiskt perspektiv våra program speglade världen. Inte heller pratade vi om möjligheten att våra politiska sympatier kunde påverka våra program. Undersökningar som visade på en överrepresentation av miljöpartister och vänsterpartister avfärdades med argumentet: ”om journalister röstar på MP och V betyder det inte att deras program är miljöpartistiska eller vänsterpartistiska”.

“Det egentliga problemet här är inte sympatier för vissa perspektiv utan brist på förståelse för andra. Vissa frågor ställs därför sällan. Perspektiv kommer inte fram och konkretiseringar äger sällan rum. Ber ni medarbetare på public service att konkretisera fördelarna med jämlikhet kommer många konkreta, roliga programidéer fram. Frågar man dem däremot om nackdelarna med jämlikhet kommer det att stå lite stilla. För dem känner man inte till, och vet därför inte heller hur de skulle kunna konkretiseras i personliga berättelser.” “Väldigt få skulle idag våga, eller ens vilja, göra en riktig Susanne Björkman-dokumentär om SD-väljare, där man utan att karikera och dumförklara får lyssnaren att känna identifikation, medlidande och förståelse för SD:s anhängare.”

 Vänstervridna journalister tror att de är mainstream

Vänstervridna journalister är ofta själva omedvetna om att de är vänstervridna. Deras åsikter är så självklara för dem själva att de tror att de är mainstream och att ingen kan tycka på något annat sätt. Det beror på att de lever i en liten skyddad värld där de sällan råkar ut för korrektiv utifrån, ett slags sekttillvaro där de uteslutande umgås med människor som har exakt samma åsikter som de själva och odlar samma (vänster) ideal.

Varje neddimpande i andra människors verklighet, utanför den egna bubblan, blir därför en chockupplevelse. Som illustration rekommenderar jag varmt ett av Almedalsveckans journalistiska bottennapp, Belinda Olssons intervju med Jimmie Åkesson direkt efter hans partiledartal. Hennes chock och icke-förståelse i mötet med en publik som hon inte själv har handplockat kunde inte vara större om hon oförhappandes landat på Mars.

“Det svenska debattklimatet “fruktansvärt”

Kjell Albin Abrahamson  arbetade i flera decennier som Östeuropakorrespondent för Sveriges Radio. Nu är han 70 år, pensionerad, och sitter på sitt sommarställe i byn Truvbacken, Alsen, Jämtland, och intervjuas av Länstidningens Pelle Zackrisson. Han kallar det svenska debattklimatet “fruktansvärt” och säger att det är en av anledningarna till att han inte flyttar hem till Sverige på heltid utan numera bor i Nordtyskland.

“Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det.”

En lång rad inom public service måste rensas ut

Nej, hur ska vi ta oss ur det? Hur ska åsiktskorridoren rivas och media erövra en journalistik som allmänheten kan börja lita på igen? En journalistik som bygger på fakta och låter människor med vitt skilda åsikter komma till tals. Om en förbättring ska kunna ske måste en lång rad chefer, mellanchefer och journalister på alla nivåer inom framför allt public service rensas ut, ta sina ingrodda vänsterdogmer med sig och söka sig annan sysselsättning. Vänstern brukar ju gilla utrensningar.

Jag nämner inga namn, men vi vet alla vilka de är. Det var de som gick in genom dörrarna till radio- och tv-husen 1968 och sedan bet sig fast i väggarna. I decennier har de tagit sig rätten att vräka sin perverterade världsbild över oss. Nu räcker det. Nu får det vara nog.

Aftonbladet kommer marknadskrafterna att ta hand om.

Av Julia Caesar

Källa: http://snaphanen.dk/2015/07/12/sondagskronika-medias-sista-strid/