7/7- 2005 London, England, Europa. Glöm inte bort varför det hände

Idag är det tio år sedan islamisterna slog till i London. Vem var mördarna? Om jag svarar spontant skulle jag säga att de var en samling bortklemade “brittiska” muslimska ungdomar (tre pakistanska och en jamaicansk muslim från London).

Vad gjorde dem så galna att de mördade massor med människor i London? Islam är mitt bud. Islamism är andras bud. Jag är lite trött på distinktionen eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att det inte skulle finnas någon islamism utan Koranen, moskéerna och imamerna.

Se denna brittiska dokumentär om hur människor i de sprängda tunnelbanevagnarna bistod varandra. Man fäller förstås många tårar men man blir framför allt ganska övertygad om vad människor förmår göra i extrema situationer. Den lärdomen är kanske den viktigaste, eftersom hela Europa och inte minst Sverige nu är på väg djupt in i den mest extrema epoken efter kalla kriget.

Denna situation kräver egentligen bara en sak av oss: att vi aldrig glömmer varför dessa vidriga terrordåd äger rum, eller vem det är som beslutar om och utför dem. I detta ligger också det uppfordrande kravet på oss alla att med behärskat lugn studera islamismen för att förstå vad det är för rörelse som vill oss så illa.

Alla som ser Rapport på tv har hört talas om Islamiska staten – men det räcker sannerligen inte. Islamismens styrkor är både större och mycket mer än IS. Den som avstår från kunskapen ska inte bara göra bort sig i de mest elementära diskussioner över kaffet, utan också visa att det är just okunskapen som är själva förutsättningen för islamismens framsteg.

Räcker det inte att lära av det europeiska 1900-talet och de katastrofer som totalitära ideologier ledde till? Är inte nazismen och kommunismen tillräckliga stora läxor för att man ska förstå islamismens djupaste avsikter, metoder och mål?

Källa: Snaphanen