- Den valrörelse som vi just avslutat har i flera avseenden varit lärorik.
Först och främst kan vi konstatera att det politiskt korrekta Danmarks kontroll över den allmänna opinionen kraftigt har försvagats, och det kan vi framförallt märka på två ting: För det första Dansk Folkepartis enorma framgångar, och för det andra att flera partier nu öppet förklarar att det är nödvändigt att strama åt det massiva inflödet av människor som vi omöjligt kan integrera – eller som det heter nuförtiden inkludera – i det danska samhället, i dansk kultur och dansk rättsuppfattning. Än en gång har det visat sig att den allmänna opinionen är just de åsikter folk offentligt vågar ge uttryck för – till exempel när de får frågan om vilket parti de tänker rösta på. Vad folk egentligen tycker, när inga journalister är närvarande, visar sig ofta vara något helt annat.
Men nu är danskarna på väg att skaka av sig den politiskt korrekta tvångströjan. Efter att i många år ha fått höra vem som är rumsren och vem som inte är det, har många börjat tänka att om de politiska struntpratarna ska avgöra vad som är rent och vad som är smutsigt, kan de säkert göra det bättre själva.
Men vi får inte tro att kampen för den fria åsiktsbildningen är över. Motståndet mot den fria demokratiska debatten har bara antagit nya former, som är svårare att genomskåda. Och vi ska särskilt lägga märke till de frågor som journalisterna aldrig ställer, och de infallsvinklar de aldrig skulle drömma om att välja.
Låt oss ta några av valrörelsens huvudteman och titta på hur den journalistiska manipulationen fungerar i praktiken.
Det har talats oändligt mycket om välfärd och tillväxt eller inte i den offentliga sektorn, och bakom varje fråga journalisterna ställt till politikerna och som politikerna ställt till varandra så ligger den outtalade premissen att välfärd är lika med största möjliga offentliga sektor. Välfärd är alltså lika med höjda skatter.
Ingen frågar hur mycket välfärd en vanlig familj i praktiken får ut av sin inkomst, när så mycket ska lämnas till det offentliga att många har svårt att få det att gå ihop.
För tre, fyra månader sedan var jag i Schweiz för att laga några framtänder som det otursamma postbudet Basil Hassan hade slagit ut när vi slogs framför min port på Frederiksberg 5 februari 2013. Det skulle kosta en massa pengar som jag inte hade, men som tur var fanns det en dansk tandläkare i Schweiz som generöst erbjöd sig att göra det gratis. Han hade en toppmodern klinik med en massa tandsköterskor som alla visade sig komma från Kosovo. Jag frågade hur mycket han betalade dem i lön och fick veta att de fick en bra bit över 30 000 danska kronor i månaden, i tretton månader. Och skatten då, frågade jag. Jo, det var därför de fick den trettonde månadslönen. Den gick nämligen till att betala skatt. Resten – de tolv månadslönerna – kunde de göra vad de ville med. Visserligen fick de teckna en privat sjukförsäkring, men jag förstod att summan för den var överkomlig. Inget tyder på att Schweiz är en sämre välfärdsstat än den danska – med den avgörande skillnaden att folk faktiskt får något ut av att arbeta och därför har en högre levnadsstandard än vi har här hemma.
Eller ta ett annat av valets huvudteman: u-landshjälpen. Ramaskrin har hörts om att vi nu kommer att ta pengar från världens fattiga – som om de i princip hade rätt till våra pengar därför att de inte kan försörja sig själva.
Ingen frågade sig vad vi egentligen har fått ut av de många miljarder vi har hällt ut över diverse afrikanska och asiatiska länder. Har hjälpen faktiskt satt igång en utveckling som kan göra mottagarlandet självförsörjande? Alla seriösa undersökningar visar ju att inte den ringaste utveckling har skett på grund av utvecklingshjälpen.
U-landshjälpens viktigaste effekt har varit att göda den svällande hjälpbyråkratin här hemma samt att sätta igång korruptionen bland mottagarländernas snyltare. Faktiskt är det insiktsfulla afrikaner som har bett oss att sluta med den så kallade hjälpen, eftersom den inte har haft annan effekt än att slyngelaktiga politiker och generaler kan skaffa sig jätteförmögenheter i schweiziska banker.
Men vi ska ta vår del av ansvaret för världens fattiga och för de hundratusentals som väller in i Europa, där de naturligtvis söker sig till de länder som erbjuder de mest lukrativa offentliga bidragen. Detta var ett genomgående tema under valrörelsen.
Ingen har frågat sig exakt vilket ansvar det är vi tagit på oss.
Är det till exempel vårt ansvar att afrikanska kvinnor i genomsnitt föder 4-6 barn som Afrika inte kan ta hand om? Kan vi hjälpa att blodtörstiga krigsherrar huserar i stora delar av den muslimska världen där de gladeligen skär huvudet av varandra, när det inte längre finns några kristna eller yazidier att slå ihjäl? Är det vi som fått dem att göra så? Och ska vi ta på oss ansvaret för att ge plats åt miljoner människor som har haft 1 400 år på sig att bygga stabila samhällen, men som i stället har skapat en rad misslyckade stater som bara hänger ihop så länge en eller annan brutal krigsherre eller kung sitter vid rodret?
Ska vi i Europa oåterkalleligen förändra hela basen för vårt samhälle för att det är vår plikt att lösa de problem som afrikaner och muslimer inte själva har kunnat eller velat lösa?
Sådana frågor ställs aldrig.
Men så är det ju konventionerna, får vi veta. Vi är helt enkelt juridiskt förpliktigade att öppna dörren för envar som ska släpa sig över Europas gränser. Och ju fler vi släpper in, desto fler kommer. Men det nuvarande inflödet behöver man ingen stor räknemaskin för att räkna ut när européerna blir en minoritet i sin egen världsdel.
Men långt innan det sker har välfärdsstaten naturligtvis brutit samman. Samma sak med demokratin och rättsstaten.
Men vi har förpliktelser gentemot EU, för vi har nämligen lovat att hålla våra gränser öppna så att folk kan vandra fritt innanför Schengenområdet:
Ingen journalist har frågat om inte EU också har förpliktelser gentemot oss. När Schengen infördes lovade herrarna i Bryssel att de skulle beskydda Europas yttre gränser i utbyte mot att vi gick med på att öppna de inre. Detta har som bekant inte skett. De yttre gränserna är öppna som svängdörrar. EU har alltså lurat skjortan av oss, samtidigt som EU – med god hjälp av de flesta danska politiker – kräver att vi ska hålla vår del av avtalet.
Vem skulle vilja köpa en begagnad bil av denna svindelorganisation? Den frågan har aldrig någonsin ställts.
I gengäld har det varit stort fokus på vad vi ska göra med dem som kallas ”de utsatta ungdomarna”, dem som vi måste ”inkludera” innan de blir för rabiata. Det vill säga unga muslimer som i stor skala blåser det danska samhället, och använder all sin tid på kriminalitet och ibland förbereder terror och mord i Allahs namn.
Jo, visst finns det nya planer på ”förebyggande insatser”, det förstår man. Alla tidigare förebyggande insatser som kostat hundratals miljoner kronor har visserligen slagit fel, men om vi nu avsätter ytterligare miljoner till att civilisera de halvvilda så kommer de att sluta skjuta danskar eller slå dem sönder och samman på gatorna. Och om vi ger pengar till psykologhjälp för de hemvändande heliga krigarna från Islamiska staten kommer de garanterat att inse att det är fel att ränna runt i Mellanöstern och våldta småflickor och begrava män, kvinnor och barn levande. Innan vi vet ordet av har de lagt kroksabeln på hyllan och blivit föredömliga medborgare.
Ingen journalist har frågat politikerna vad i all världen de bygger denna tro på.
Vi ska genom fin förståelse och en massa pengar förebygga att ”ungdomarna” blir radikaliserade. Hur i all världen ska man kunna förebygga det så länge ”ungdomarna” hyllar islam, som utan tvekan är en av de mest radikala och rabiata ideologier världen någonsin har stiftat bekantskap med?
Islams grundpelare kan i korthet beskrivas så här:
-
Det finns ingen gud utom Allah.
-
Alla människor i alla tider föds som muslimer – och om de inte bekänner sig till islam beror det på att de antingen har missförstått något eller blivit överlöpare.
-
Hela världen tillhör Allah och om det finns områden där hans religion ännu inte har makten, handlar det om olagligt ockuperade områden som det är muslimers plikt att ta ifrån de vantrogna. Därför kommer muslimer inte till Västvärlden som våra gäster som ska rätta sig efter våra normer och vår kultur, utan som våra rättmätiga herrar vars plikt det är att efter bästa förmåga tvinga oss till underkastelse.
-
Till sist är det varje muslims plikt att med sin person och egendom föra jihad tills hela världen har böjt sig för Allahs religion.
Att den är farligare beror på att historien har visat att man kunde bekämpa nazismen och kommunismen, antingen genom varmt eller kallt krig. Det kan man inte med islam, för islam är inte knutet till någon särskild regering, något särskilt land eller område. Islam är inbäddat i hjärnan på varenda muslim som tar ideologin på allvar. Det behövs egentligen inget överkommando eller någon särskild kommandocentral. Olika muslimska fraktioner kan vara inbördes oeniga och kriga mot varandra, utan att det förhindrar islams expansion.
Islam breder för närvarande ut sig kraftigt i Europa, samtidigt som muslimer ivrigt krigar mot varandra över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern.
Islams viktigaste strategiska centrum kan ändras allt eftersom vem som just då går i täten. Det kan vara Afghanistan, Iran, Pakistan eller någon annan plats, eller många platser samtidigt.
Den enda konstanta är ideologin som inte kan ändras eftersom den kommer från Guds oföränderliga budskap.
Men, invänder folk, man kan inte dra alla världens muslimer över en kam, och det är sannerligen inte heller min avsikt.
Man kunde heller inte dra alla nazister och kommunister över en kam. Några har missförstått budskapet, andra gick med för att de inte hade något annat val.
Det påminner mig om en historia jag hörde som pojke. Jag var med i scouterna i Horsens, och där hade vi en ledare som hette Dres och hade suttit i tyskt koncentrationsläger där han upplevt förfärliga ting. Han överlevde kriget och på vägen hem till Danmark besökte han en gammal vän i Hamburg som varit nazist. När Dres berättade för honom vad som egentligen försiggått i de nazistiska lägren, beslutade sig hans nazistiske vän för att ta livet av sig. Dres satt en hel eftermiddag och försökte övertala honom att låta bli, men lyckades inte.
Dres vän hade uppenbarligen inte förstått vad nazismen gick ut på.
Men den omständigheten att någon inte har förstått eller blundar för det, ändrar ju inte ett dugg av nazismens, kommunismens eller islams väsen. Islam som ideologisk konstruktion består, oavsett hur många som av hjärtat ansluter sig till ideologin.
Jag har ibland använt mig av en analogi. Föreställ dig den danska brottsbalken. Den omständigheten att det finns människor som inte tar paragraferna så allvarligt – man skulle kunna kalla dem ”moderata anhängare av brottsbalken” – ändrar inte brottsbalken. Och det ändrar heller inte islam att det finns muslimer som inte tar ideologin så allvarligt.
Så länge en totalitär ideologi inte blir genomkritiserad, så länge frihetens anhängare inte går till intellektuellt angrepp på den kommer den att bestå. Och det kommer alltid att finnas människor som vill ansluta sig till den. Dess anhängare kanske kan ligga stilla i många år, men därefter återuppliva den. Därför måste vi alltid vara på vår vakt.
Låt mig vända mig mot ytterligare ett nyckelbegrepp inom islam, nämligen jihad som vi brukar översätta som ”heligt krig”.
Egentligen är det inte tal om krig i vanlig bemärkelse. Öppet militärt krig eller terror är bara en av många möjligheter att föra jihad. Och nuförtiden är det kanske inte ens en gång den viktigaste. Jihad kan föras med en rad åtgärder – bland annat som kulturellt jihad, ekonomiskt jihad och genom demografisk expansion som vi nu ser nästan överallt i Europa. Medlen är inte det viktigaste, allt kan ändras efter omständigheterna. Det avgörande för att förstå jihad är målet, nämligen att hela världen underkastar sig Muhammeds ideologi.
Och en del av jihads verktyg kan man inte möta med traditionella insatser från militär eller polis.
Vad hjälper det till exempel att danska plan flyger över Irak när den danska samhällsmodellen hastigt eroderas av massiv muslimsk invandring och en ström av kulturella eftergifter åt självutnämnda talesmän för muslimer som bor här?
Många av våra politiker och opinionsbildare menar att vi kan klara problemet med dialog och så kallade fredsprocesser som ska leda fram till en slutgiltig förståelse och fred mellan islam och icke-islam.
Det har inte gått upp för dem att rättroende muslimer varken kan eller får sluta varaktig fred med de vantrogna. Som mest kan de ingå en tillfällig vapenvila – en så kallad hudna – med de vantrogna. Och denna har muslimerna rätt att bryta om deras fiender förnärmar profeten eller hånar den muslimska nationen – umman.
Alltså: Att förebygga radikalisering, som våra politiker ägnar sig åt, skulle innebära att vi kunde förebygga islam. Det har så vitt jag vet aldrig lyckats någonstans. Vart än muslimer invandrar till vantrogna områden, uppstår det alltid en strid om herradömet över territoriet och hittills vinner islam medan våra politiker, journalister och andra opinionsbildare fantiserar om en idyllisk mångkulturell framtid.
De har ingen aning om vad islam går ut på och vägrar att sätta sig in i det. Det enda vi kan hoppas på är att fru Jensen från Varde eller herr Peterson från Kalundborg gör en egen bedömning av det de ser med sina egna ögon, i stället för att lyssna till överklassens sirensång.
Låt mig avsluta med att säga några ord om det som för några år sedan hette integration, men nu har bytt namn till inkludering.
Jag tänker på mitt postbud Basil Hassan. Enligt alla de kriterier som politikerna pådyvlar oss, var han jätteintegrerad eller jätteinkluderad. Han var dansk medborgare, hade en högre utbildning, drev en konsultfirma, var medlem i en löparklubb och talade – såvitt jag kunde bedöma – utmärkt danska.
Dessvärre var han också en mördare och terrorist i enlighet med den ideologi som ger honom tillträde till det muslimska paradiset med de 72 supersexiga jungfrurna. Och enligt vad jag har hört höll han också på att rekrytera heliga krigare och gick till en moské.
För ögonblicket befinner han sig, enligt upplysningar jag fått från Turkiet, hos Islamiska staten där han kan våldta och mörda så mycket han vill. Om han vill ta semester från dessa ansträngningar kan han återvända till Danmark, där det förmodligen väntar ett par års fängelse. Därefter kan leva resten av livet på offentliga bidrag och han kan inte utvisas, eftersom han fullt förtjänt riskerar tortyr och avrättning hos släktingarna till dem han själv har torterat och mördat.
Det borde vara uppenbart att en civilisation som likt den europeiska har valt att begå självmord, inte har långt kvar.
Om inte den vanliga befolkningen reser sig, kommer detta att ske innan vi vet ordet av.
Källa: http://www.d-intl.com/2015/07/05/danmarks-val-fragorna-som-aldrig-stalls/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar